Tankar och Idéer/Tips och Idéer:

(Här kommer jag att fylla på med de dokument som ersätts varje gång jag skriver något nytt. Jag har publicerat de som fanns på min tidigare hemsida. Tyvärr saknas något nummer.)

Tankar och idéer nr 2. (2002?)

 

Jag började med ett Nyhetsbrev på min hemsida som handlade om mitt sätt att se på ridningen och de problem de flesta ryttare har när de kommer på en clinic.

Jag tänker fortsätta på det temat, men lite längre fram.

Nu tänkte jag reflektera över mina erfarenheter som domare och hur jag ser på ekipagen jag dömer (allmänt hållet och inget personligt).

Jag har precis kommit hem efter att ha genomfört ett domaruppdrag på en C-tävling i Göteborg. Många fler uppdrag väntar i sommar!

 

Det allmänna intrycket är att ryttarna har ett stort intresse, hög ambitionsnivå och är lyhörda för domarens synpunkter och information. Man är också där för att ha roligt och det är ju viktigt.

 

När jag dömer får jag ofta en känsla av att ryttarna inte alltid vet riktigt vad som förväntas eller hur man tränar vissa saker. Man vet heller inte riktigt vad som måste prioriteras när man får problem som måste lösas (ofta flera samtidigt).

 

Innan en trailklass brukar jag gå banan med de tävlande. Det tycker jag är bra. Då får jag möjlighet att berätta vad som förväntas, vad som är viktigast och ge lite tips om hur man kan ta sig an olika moment för att få den bästa träningen för hästen och ryttaren. Efter en reiningritt brukar jag gå fram och kolla betsling mm. Då brukar jag också ge några kommentarer till ryttaren om vad som var utslagsgivande under ritten enligt min bedömning.

 

Vad är då viktigast?

I alla tävlingsgrenar så vill man som domare försöka ”avslöja” om ryttaren och hästen är samspelta och om det är på ryttarens villkor, d v s vem är det som bestämmer?

Finns KONTROLL!

 

Intrycket jag ofta får är att många hästar är för dåligt grundridna i den mening att man inte ”ridit ihop” hästen som unghäst. Hästen hänger på bogarna, går emot bettet så fort ryttaren behöver ta kontakt och får underhals på hästen istället för nacke. Det finns en skev bild hos många western ryttare om vad grundridning är. Många verkar vara livrädda för att ta kontakt med hästens mun, att samla ihop hästen så att rätt muskler utvecklas och att fä hästen att arbeta mera med bakdelen. Den floskel som säger att hästen från början skall lära sig att ”bära sig själv” är lika befängt som att tro att man kan lyfta sig själv i håret!

 

Hur ser man detta? Jag brukar berätta detta för mina domarbiträden när det inträffar. I western riding kan problemen börja redan i travserpentinen. Fungerar det bra där, kommer problemen i första eller andra bytet.

I trail lyser problemen igenom direkt efter några tempoväxlingar mellan ett par hinder. Galoppbommar och till och med travbommar brukar ge resultatet ”tappad häst”.

Det är också vanligt att hästar spinner på fel bakben.

 

Det man ser är också alldeles för långa tyglar och för höga händer. Jag hoppas att det finns tränare som kan hjälpa till med rätt grundridning (som tyvärr ofta är på intet sätt är häftigt, upphetsande eller flashigt). Det känns ofta tråkigt och inte det minsta häftigt, men nödvändigt!

Dessutom gäller det att använda teknik i sin ridning som tilltalar domaren och ger en bra bild av ridningen. Att stanna en häst i western horsemanship genom att köra fram benen och smälla till på bogen är inte bra ridning! Samma sak gäller när hästen skall rygga genom att mer eller mindre sporra framför sadelgjorden.

Jag får uppfattningen att dessa saker inte sker medvetet, utan man har helt enkelt lärt sig att det skall vara så. Jag tycker det är fel.

 

Det gäller ju också att bestämma sig för om man skall prioritera träning framför tävling eller tvärt om. Tänk till innan. Ofta är pressen för stor för att man skall ta ett sådant vettigt beslut inne på tävlingsbanan. Ett exempel är vid enhandsridning. Om hästen börjar ”stöka”, skall man då kämpa sig igenom på en hand eller skall man ta med två händer? Oftast blir den fortsatta ridningen på en hand ”out of control”! Med två händer kanske inte hästen hade fått uppleva hur det är att springa i full frihet på tävlingsbanan (skämt å sido, så illa blir det sällan). Risken är stor att det upprepas även nästa gång.

 

Sista tipset är; håller Er borta från straffpoäng (penalties)!

En riktigt bra ritt i trail på de första fem hindren kan kanske ge +5 poäng (+1p/hinder) utan några misstag. Sista hindret är kanske ett ryggningshinder i ett L. Varje lätt islag i detta L, som är lätt hänt, ger -½ p i straffpoäng; varje hårt islag eller tramp på bommen ger -1 p. Trampar hästen utanför en bom får ekipaget -5 p och kan dessutom inte placeras över den som inte gjort ett så allvarligt fel.

+5 poäng äts snabbt upp av straffpoängen. Precis detta hände på tävlingen i Göteborg för en del ekipage.

 

Detta var några korta kommentarer och reflektioner. En sista uppmaning; fortsätt träna och tävla!

 

/Staffan

 

Tankar och idéer nr 3 (2003)

 

En och annan har läst mina nyhetsbrev, har jag förstått. Jag har fått lite reflektioner från några. Jag tänkte fortsätta kommentera det jag sett som domare under året.

Först konstaterar jag att vi har många duktiga ungdomar på gång. Några skulle jag kalla för barn, men ibland vill inte personerna i fråga bli kallade för barn, utan ungdomar. Det känner alla föräldrar igen när barnen är på väg att växa upp!

Tack vare ett ryttarens brinnande intresse, föräldrar som stöttar och en klubb som bokar instruktörer till clinics, kan dessa ungdomar utveckla sin ridning. De rider dessutom på alla sorters hästar och det känns sunt för western ridningens fasta etablering i den svenska ridmyllan. Här rider man på den häst man tycker om och lever för. Det är inte en färdig ”maskin” köpt för stora pengar, där bara prislappen i sig kan skapa prestationsångest! Jag tror att våra yngsta ungdomar klarar sig bättre utan sådan press.

 

På ungdomssidan finns också de stilmässigt bästa ryttarna. Man har en bra sits i bra balans. Man blir ett med hästen. Tyvärr ser inte vuxenvärlden lika bra ut, inte ens på de större tävlingarna. Där är balans inte alls en självklarhet, däremot beundrar jag dessa hästar (främst i reining) för att kunna hålla balansen! Är själv ingen stilryttare, men balans har jag fått lära mig genom tidig barbacka ridning i många år.

 

Jag beundrar också dessa tävlingsarrangörer som flera gånger om året utsätter sig för den sortens arbete och den sortens stress som säkert ökar på försäljningen av magsårsmedicin!

Jag hoppas att alla ryttare skänker dessa ideellt arbetande människor en tanke ibland. Utan dom blir det inga tävlingar! Det är lätt att hitta en massa småfel en tävlingsdag, men bit ihop och tänk efter; vad gör det om hundra år?

 

Några tips till förbättring kan man väl ändå komma med. Konstruktiv kritik kallas det visst.

Jag har tjatat på WRAS styrelse och på en del klubbar, men inget hjälper!

AA betyder All Ages! Det syftar på hästarnas ålder. Det vill säga, de hästar som får delta i klassen får vara 3 år eller äldre. Jag har dömt många tävlingar i år och vad jag kan komma ihåg så skulle alla benämnas AA, eftersom ingen klass var uppdelad i juniorhästar eller seniorhästar. Endast en del klasser har fått efternamnet AA. Western Pleasure AA betyder att alla hästar, oavsett ålder, får deltaga.

För mig som domare är det viktigt att propositionerna är korrekt skrivna. Jag skall ju av dessa dra slutsatsen vilket mönster jag skall använda. Dessutom är det viktigt att ryttarna får rätt information av propparna.

 

En annan sak som är aktuell på D-tävlingar är avsteg från regelboken angående western utrustning. Främsta anledningen till detta avsteg är att ryttare som vill prova på western tävling inte skall behöva investera i dyr utrustning. Som domare kan man få bryderier ibland om vad som är tillåtet eller inte. Jag resonerar som så, att den utrustning som alla rimligen kan ha råd med att använda skall användas enligt regelbokens skrivning. Jag tycker inte det finns anledning att göra avsteg från bettregler; alla har råd att ha ett tränsbett. Jag tycker inte heller det finns anledning att göra avsteg från långärmat; alla har en skjorta hemma tror jag.

Tidigare skulle det anges i propositionerna vilka avsteg man gör. Men det kravet är borttaget tror jag.

 

Deltagandet på D-tävlingar skiftar kraftigt i nivå. Jag tycker att för många ganska rutinerade ryttare rider för enkla klasser och skrämmer bort en del andra ryttare. Här måste arrangörerna bjuda ut olika klasser i varje gren; öppen, utbildning och nybörjarklass.

Dessutom är det för få ryttare på D-tävling som inte ställer upp på C-tävling. Även på C-tävling finns oftast både nybörjarklasser och utbildningsklasser! Senast jag såg detta tydligt var i Näfveqvarn där många D-tävlingsryttare mycket väl skulle kunna delta på söndagens C-tävling. Tyvärr uteblev de. Kanske upplever man steget för långt. Det tycker jag är synd i så fall. Eller är det licenserna som spökar? Tänk då på att om ni tävlar år ut och år in utan licens, då åker ni snålskjuts på alla de som betalar licens. Licenserna betalar ju en del av verksamheten som i sin tur ger förutsättningarna för att vi skall kunna anordna tävlingar och annat i Sverige.

 

Sammantaget blir jag väldigt glad över det stora intresse som finns för western ridning i Sverige. Det ökar stadigt. Det finns idag underlag för flera tävlingar runt om i landet samma helg. Där har vi kommit långt.

Jag har ju perspektivet med mig hur vi startade det hela en gång i tiden ……

 

Slutligen vill jag uppmana hugade intressenter att haka på domarutbildningarna, här i Sverige eller utomlands. Vi behöver fler domare ur ryttarleden som kan varva sitt tävlande med domaruppdrag!

 

/Staffan Ljunggren

 

Tankar och idéer nr 4 (2003)

 

Då var det dags för ett sista nyhetsbrev för året, ett händelserikt år tycker jag.

Senast arrangemanget jag såg på nära håll var Globen-reiningen (jag dömde!). Bra stämning på läktarna, det är kul! Och bra ritter under pressade förhållanden.

 

Domarutbildningen genomfördes i november med 19 deltagare. Det var roligt att så många hörsammat inbjudan. Det var 6 deltagare från Norge! WRAS har ju fått ställa in tidigare utbildningar detta år. Därför var det extra roligt att så många deltog.

 

På min egen hästfront händer inte så mycket just nu, men under året har jag varit riktigt duktig träningsmässigt (känner mig så i alla fall) med en 4-årig valack som förhoppningsvis skall kunna visas lite på tävlingarna nästa år. Om jag nu inte måste döma många av tävlingarna förstås!

 

Tyvärr missade jag SM:et i år (eller SM:en!). Jag var inbokad på clinics samma helger.

Vad jag förstår diskuteras alla SM:s vara eller icke vara en del. Quarter-SM; Paint-SM, Arab-SM, WRAS-SM ; skall dom få finnas?

Ja, jag tycker det. Varför?

Jo, det är enkelt, det verkar som om ryttarna vill det, annars skulle väl de olika SM:en inte finnas, eller?

Diskussionerna förs lite typiskt svenskt; ordning och reda skall det vara.

Det får inte vara krångligt och i ett ovanifrånseende skall det ordnas till och bestämmas centralt att det bara skall finnas ETT SM, så att publiken inte blir förvirrad! För det är säkert skadligt och såna risker får vi inte utsättas för i Sverige!

 

Ideella föreningar har vuxit upp från grunden (nerifrån!) med utgångspunkt från ett gemensamt intresse som utövas av aktiva medlemmar.

Quarterföreningen är skapad av och för de som har ett gemensamt intresse i Quarterhästar, som i sin tur används till i princip allt, även western ridning.

Paintföreningen är skapad på motsvarande sätt.

WRAS är skapad av medlemsklubbar (4 stycken närmare bestämt) som i sin tur är skapade av personer med ett gemensamt intresse; western ridning.

Att sedan dessa organisationer bestående av människor som vill umgås och tävla med varandra skapar egna SM med utgångspunkt just från den gemensamma nämnaren (Quarter för Quarterföreningen, Paint för Paintföreningen o s v) är väl inte så konstigt.

Publiken får väl lära sig vad den åker och tittar på!

Att sedan olika människor har flera intressen och därför är med i flera föreningar verkar logiskt tycker jag.

Jag själv är med i SWR (som är med i WRAS), SQHA, AQHA och NRHA.

Jag prioriterar själv vad jag vill tävla i och det skall ingen annan bestämma åt mig!

Vad man skulle kunna önska sig ibland, det är att stora tävlingar inte ligger på samma helg. Jag tycker däremot att de olika SM:en skall finnas kvar.

 

Jag önskar alla en riktigt God Jul och Ett Gott Nytt År (som jag själv tillbringar i Canada)!

 

Staffan Ljunggren

 

Tankar och idéer nr 5 (2004)

 

Som jag skrev i förra nyhetsbrevet åkte jag till Canada över jul och nyår. Det var en födelsedagspresent till mig själv. Fyllde jämt förra året (30?). Min bror och hans familj bor i Canada (Alberta) sedan 1974. Det var många år sedan jag besökte dom.

Som lite extra krydda fick jag möjlighet att ställa upp i teamroping (live!!). Den lokala roping klubben i Valleyview tränade två gånger i veckan och min bror kände några av dom och en kille lånade ut sin häst till mig. Tycka vad man vill om roping på levande djur, men det är en adrenalinkick att backa upp en bra ropinghäst i boxen och känna pulsen hos hästen och fixeringen på kalven, nicka och sedan känna styrkan i hästens acceleration iväg och ifatt! Jag skall inte referera några detaljer, men jag blev bäste svensk!

 

Det har varit mycket vinter. Ovanligt långa perioder med kyla tycker jag. Har försökt komma igång med mina två valacker. Känns ganska bra. Den yngre försöker flytta gränser. Blir skitsur när jag flyttar tillbaka och kanske till och med höjer ribban lite (ni som rider för mig känner igen mina uttryck). Under ett pass låste han sig så till den grad att han välte!. Passet därefter (två dagar senare) hade han bestämt sig. – ”Jag gör som du säger och bjuder till lite till ändå !” Ibland blir jag inte klok på hur hästar tänker. Han gick hur villigt och bra som helst. En helt ny häst! Jag var då noga med att visa honom att jag var väldigt nöjd med detta.

 

Har haft lite clinics och regel-/domarinformation med ett par klubbar. Det kommer fram mycket intressanta frågor under dessa träffar. Jag tror att det är väldigt viktigt att anordna träffar av det här slaget. Många läser inte regelboken riktigt på rätt sätt (eller alls!). Det har väl också hänt att en och annan domare uppfattats som att han/hon hittat på lite egna bedömningsgrunder och det känns ju inte riktigt bra. Stick to the rule book!

Jag vill också uppmana många fler ryttare att utbilda sig till domare! Vi måste bli många fler.

 

Som ett ytterligare litet inlägg i SM-debatten (som jag berörde i mitt tidigare nyhetsbrev) vill jag säga att om vi vill ha ett öppet SM som verkligen korar de absolut bästa western ryttarna i de olika klasserna måste det vara attraktivt för de bästa att delta. Någon annan styrning tror jag inte på. Då kommer olika faktorer att spela viktig roll; boendet, underlaget, banan i övrigt, parkering, möjligheter att rida inomhus vid dåligt väder mm. Vi har ett fåtal platser i landet där de här förhållandena finns, utnyttja dom. Sen krävs det nog en del prispengar också.

 

Glädjande nog startar tävlingssäsongen tidigare för varje år. Det bådar gott för framtiden.

Förhoppningsvis kan vi bättra på western ryttarnas rykte lite när det gäller hästhantering. Det är inte bra just nu! Vi domare och tävlingsledare måste bli lite tuffare.

 

 

Staffan Ljunggren

 

Tankar och idéer nr 6 (2004)

 

Nu känns det som jag måste uppdatera min hemsida. Jag skall försöka få fram några nya bilder, men det dröjer lite. Ett nytt nyhetsbrev är lättare ordnat.

 

Är just hemkommen från en clinic hos Middle West Riders utanför Härnösand. På nattåget hem satt jag och funderade lite (man hinner ju med det på alla dessa resor; mellan 500 och 600 minst har det blivit under alla år!) på vad ryttarna berättar att de känner under och efter mina clinics runt om i Sverige. De flesta tycker det är bra att någon äntligen börjar från grunden och försöker förklara vad och varför. Äntligen….. varför säger ganska många så? Är det så att en del tränare ibland hoppar över de där lite tråkiga, petiga detaljerna till förmån för mer ”underhållande” ridning med fart och fläkt? Ja, jag tycker mig märka det på de kommentarer jag får. Det skall väl också sägas att en del ryttare uttrycker efteråt (kanske inte till mig direkt, men..) att de inte tyckte om mitt sätt att börja nerifrån, de ville känna att de kommer vidare lite snabbare. Men det är inte så många ändå. De flesta vill komma igen på mina clinics och bygga vidare sakta men säkert. Jag kan väl också säga att jag inte vill ägna mig åt de ryttare som inte delar min uppfattning i detta synsätt. Jag känner att min tid är för dyrbar för att prata för döva öron.

 

Naturligtvis tycker jag ju själv att grunderna är det viktigaste och att jag aldrig medvetet kan låta någon ryttare på min uppmaning gå vidare när han eller hon inte är mogen för det (eller hästen).

Eftersom jag hållit på några år, har jag också gjort många misstag (och gör fortfarande!). Min idé är att inte låta andra göra samma misstag jag har gjort om jag kan hjälpa dem att undvika det. 99% av fel som begås i olika moment orsakas av brister i grundarbetet. Ju snabbare man inser det, desto lättare har det varit att rätta till felet. Därför är det så att när jag ser någon med brister i grundarbetet får vederbörande råd och tips hur dessa skall rättas till och varför. Detta för att ryttaren själv skall kunna känna igen symtomen nästa gång de framträder och vet då vad som behöver göras.

 

En del ryttare orkar inte med detta och det tycker jag är synd, speciellt om de har höga ambitioner. De får nämligen säkert erfara längre fram i ridandet, om inte annat, att man lätt hamnar i en återvändsgränd och hur kommer man ur den? Som i alla återvändsgränder måste man tillbaka till ingången; back to basic!

 

En annan sak jag diskuterar med en del ryttare är utrustningen. Min bestämda uppfattning är att jag skall hjälpa ryttaren att bli en bättre ryttare som i sin tur leder till en bättre häst. Gör jag hästen bättre, men inte ryttaren, kommer hästen att anpassa sig till ryttarens nivå ganska snabbt. Ryttare, som har utrustning som hjälper dem att få mer effekt av sin ridning (oftast för stunden) jämfört med ”basutrustningen” (som är tränsbett utan nosgrimma och/eller hjälptyglar), uppmanas att ta bort denna. Ryttaren skall utvecklas till att bli en bättre ryttare under clinicen och känna att han eller hon kan få kontroll på hästen genom bättre förmåga, inte extra utrustning. De flesta upplever detta som positivt.

 

Hela idén med ridningen (western ridningen) är kontroll som leder till samspel. Kontrollen utförs av ryttaren och kraven på hästen förmedlas genom någon form av kommunikation, oftast kroppsspråk som hästen försöker tyda i olika situationer (både från marken och i sadeln). Jag betonar hur jag tycker att ryttaren skall kommunicera med sin häst genom det vi kallar sätet och hur hjälperna i övrigt förtydligar, förstärker, underlättar, manar hästen till att utföra något ryttaren begär.

Jag betonar att ridning inte är teknik utan mer en känsla som förmedlas redan när jag tänker tanken att utföra något. Hästar är väldigt lyhörda för detta om de bara får chansen att reagera innan ryttaren förekommer hästen och ”tekniskt” t ex svänger eller stannar hästen med tygeltag.

Jag tänkte att i nästa nyhetsbrev utveckla tankarna till hur man kan överföra sina ”tankar” till hästen genom sättet att rida.

 

Träningen av mina två paintbreedingstockvalacker (vilket ord!) gör framsteg. Tränar regelbundet flera gånger i veckan. Nu fattas bara den där lediga helgen då det också anordnas en tävling inte alltför långt bort som jag kan testa hästarna på lite.

 

Snart är det dags att packa igen för clinic i Askersundstrakten, därefter Blekinge, därefter Blekinge igen, döma i Nyköping……

 

Staffan Ljunggren

 

Tankar och idéer nr 7. (2004)

 

Sommaren gick fort, väldigt fort! Inte var den speciellt somrig heller. Lite sommar i slutet kanske, men då var ju semestern nästan slut. Nu har hösten kommit och den har faktiskt varit ganska fin där jag bor.

 

Ridit har jag gjort det här året. Ganska mycket. Tänkte väl startat i någon tävling under hösten, men det ville sig inte bättre än att jag sålde båda paintarna (breedingstock) och köpte en 1-årig Quarterhingst! Nu behöver jag inte tävla ännu på ett par år! En del domaruppdrag har det blivit och massor med clinics. Jobbigt med kul. Jag har även passat på och titta på de stora tävlingarna som varit på Grevagården under året. Det är upperliga tillfällen att träningsdöma om man har disciplinen att verkligen bestämma sig för det och inte småprata med folk under tiden (för det fungerar inte). Dessutom träffar man ju en massa western folk mellan klasserna och det är ju kul också! Man behöver ju heller inte döma alla klasserna.

 

Det har varit en hel del diskussioner om reiningens plats i western familjen eller utanför (som jag uppfattat det). Även i denna fråga har jag en bestämd uppfattning; reiningen bör ingå i ”vår” western familj här i Sverige. Varför? Jo, många grenar ger mångsidighet och omväxlande program. Där ligger styrkan för att skapa intresse och få folk att betala för att komma och titta. Detta skapar också ett intresse hos sponsorer. Ingen publik – inga sponsorer. Eller? Få vill titta på 50 reining ekipage och sen inget mer ”western”. Det spelar ingen roll hur bra dom är.

Vill folk komma och titta på kvalitet i form av svåra moment som tar lång tid att lära sig och hästen, då tittar de hellre på dressyren som tar 10 år av utbildning av hästen och 20 års utbildning av ryttaren.

Krasst, vill man se fart och fläkt är roping och barrel racing minst lika publikfriande (kanske mer) som reiningen!

Själv tycker jag det är en fantastisk känsla att rida reining, men även working cowhorse och cutting är kul! För att inte tala om roping!

Specialiseringen på reining skapar heller inte den kvalitet i ridningen som många unga ryttare behöver som grund. Eftersom inte träningen i sig ställer dessa krav när man ”bara” tränar för exempelvis för reining måste man uppmuntra något som ger mer kvalitet (återigen jämfört med den ”vanliga” ridningen). I western sammanhang kan kvaliteten ligga i mångsidighet.

I USA uppmuntras detta på många olika sätt och i många olika sammanhang. Detta tycker jag att de olika förbunden, WRAS, SQHA och SPHA, skulle jobba för.

Ett exempel skulle kunna vara att kora Swedish (Western)Horseman of the Year. Det är få ryttare som på samma häst, vid samma tävlingstillfälle kan placera sig bland de tre-fyra bästa i reining, working cowhorse och cutting! Dessa kunde vara lämpliga kandidater till titeln.

 

De western ryttare som jag tycker har den bästa kunskapen om ridning och hästar i allmänhet är mångsidiga. Jag har sett dom i de flesta western discipliner och kan tänka mig dom hoppa ett hinder på 150 cm (till häst) utan att falla av. De finns de som inte passar in i den bilden!

 

Sammanfattningsvis vill jag säga att samarrangemang mellan de olika förbunden är en bra. Alla förbund har sin inriktning och sitt värde för medlemmarna. Tillsammans lockar vi de stora folkmassorna och sponsorerna och prispengarna!

 

Staffan Ljunggren

 

Tankar och idéer nr 9. (2004)

 

Lite tankar kring träning.

 

När jag har clinics och träffar ryttare för första gången frågar jag alltid vilka förväntningar som ryttaren har på min lektion eller lektioner. Vad vill dom själva ha hjälp med? Jag brukar också be ryttaren beskriva sin häst för mig, hur han/hon upplever den.

Många har för höga förväntningar i förhållande till var dom står kunskapsmässigt i ridförmåga. Många har inte fått tillräcklig grundkunskap eller har helt enkelt inte tränat på det de fått lära sig på tidigare clinics.

En del har tränat ganska mycket och har rimliga förväntningar, men har stannat upp i sin utveckling och vill ha hjälp med att komma vidare.

Har man en väl genomtänkt röd tråd i sin träning, då utvecklas häst och ryttare gradvis uppåt hela tiden. Hjälpen man behöver då är justeringar i riktningen, hjälp med ”fällor” och vilka vägar som är återvändsgränder, som måste undvikas.

Jag ska ta upp några sådana justeringar, fällor och återvändsgränder tänkte jag.

 

I grunden måste jag tänka så här när jag rider; jag ska ge ett budskap till hästen hela tiden som jag vill att han ska utföra något. Upplever hästen det som att jag inte ger något budskap (vilket egentligen är ett budskap det också!!) fyller den tomrummet själv genom att agera på något sätt. Som kontroll kan jag ställa mig frågan då och då; vad säger jag till hästen med mina hjälper just nu?

 

Två viktiga utgångslägen är att ibland rida på en lös tygel utan kontakt (kräver ingen form) och ibland rida med kontakt (kräver form).

 

Ett mycket vanligt exempel där detta med klara budskap inte fungerar, och resultatet blir en framtung häst, är följande.

Ryttaren vill få hästen att, från att utgå från ett bra tramp med framåtbjudning, ge efter på tryck i bettet (säga ”ja” till handen). Detta för att öka samlingen och därmed få lite nacke på hästen och ingen underhals. När ryttaren känner att hästen säger ja till handen, släpper ryttaren tygeln i mening att ge en eftergift. Hur tolkar hästen detta?

Jo, att nu ska den gå på lös tygel igen och sträcker följaktligen på sig.

Ryttaren tar då nytt tag och upprepar proceduren. I de allra flesta fall blir hästen ostadig och framtung och lång ibland och kort ibland.

Ryttaren måsta ha kvar så mycket kontakt så att hästen uppfattar det som att den ska vara kvar i ett visst läge (budskapet!). Ryttaren måste säga detta till hästen så länge det ska vara så!

 

Ett annat exempel är när ryttaren kräver att hästen ska säga ja till bettet och går emot handen.

Det är då vanligt att ryttaren släpper efter innan hästen tydligt och klart gör det (ryttaren är inte tillräckligt uthållig) och får därmed en ”falsk” bild av att hästen säger ja eftersom den slappnar av och sänker sig lite. Vem har fått vem att släppa efter för tryck? Jo, hästen har fått ryttaren att släppa först och blir då framtung och tappar nästan alltid trampet. Varje gång ryttaren i olika situationer tar kontakt blir reaktionen densamma, hästen går emot och ryttaren släpper efter.

 

Det som hänt senaste året är att jag träffat många ryttare med hästar som blivit framtunga på grund av att de går bakom hand och går alltför lågt med huvud och hals. Hästen bryter av vid manken och detta bidrar därigenom inte till hästens förmåga till samling. Hästarna har ofta för skarpa bett i förhållande till ryttarens nivå och ryttaren har också ”ramat in” hästen för snävt i träningen. Hästarna försöker komma undan i ett lugnt ”hörn” (bakom hand). Det kan också yttra sig tvärtom, att de i vissa situationer försöker fly (vid galoppombyten och rundown exempelvis). Vad menar jag med ”rama in” för snävt? Jo, det finns inget manöverutrymme för hästen när den ska svara på krav från ryttaren. Det finns ingen tid till egen tanke från hästens sida, att själv tänka ut hur den ska gör. Den upplever det som oerhört obehagligt att göra fel. Den blir många gånger straffad (med sporrar eller ryck i tygeln), inte korrigerad. En gammal amerikansk tränare skrev någonstans att hästen måste känna att det är tillåtet att göra fel, men att den i grunden har ambitionen att göra rätt. Slutsatsen är att fel begås därför att ryttaren inte förberett ett moment tillräckligt, eller att förutsättningarna i övrigt gör att prestationen inte blir bra. Hästen gör aldrig fel. Den gör det som känns rätt för den just i den aktuella situationen som ryttaren har försatt den i. Även när hästen säger nej till en hjälp/begäran så är det ryttarens fel. Tydlighet, ledarskap eller andra faktorer spelar då in.

 

Hur ska man tänka/göra för att inte hamna fel? För det första, alla hamnar fel då och då. Skillnaden är bara att vissa märker när det är fel och kan rätta till det, medan andra inte märker när det är fel och kan därför heller inte korrigera riktningen. För det andra, man måste ha en tanke, logik i sin träning (eller i sitt förhållningssätt till hästen).

 

Jag försöker förmedla en logik i träningen som ryttaren kan ta med sig hem för att hamna i kategorin ryttare som märker när det blir fel och kan se varför de blir så och också hitta lösningar.

 

Vad är logiken då?

En sak har jag redan berört, så fort jag är kontaktbar med hästen, ger jag ett budskap till den antingen jag vill eller inte. Jag ska då ställa mig frågan hela tiden, vad säger jag till hästen just nu med mina hjälper?

En annan sak är att hästen reagerar alltid på vad den lärt sig tidigare eller på instinkt. Det innebär att alla gamla erfarenheter finns med hela livet (rätt och fel, bra och dåligt) och måste vägas in när jag bedömer hästens reaktion/prestation. Hästar kan inte logiskt tänka bort gamla minnesbilder bara därför att jag lärt den något nytt. Det nya måste ge starkare bilder än det gamla för att det ska börja gälla som hästens ”första val”.

 

Ha aldrig bråttom i träningen. Ett talesätt är att det syns aldrig hur fort det gått utan bara hur bra det blev. Hästen måste alltid få tid att tänka på vad jag säger/menar som ryttare med mina hjälper och hur den ska reagera på detta. Hästen måste alltid ha ett val. Är samspelet bra (hästen förstår, kan och vill) väljer hästen rätt, det vill säga det som ryttaren tänkt sig. Är det dåligt väljer hästen kanske en egen väg. Den ska naturligtvis korrigeras, men inte straffas. Felet är ryttarens! Särskilt viktigt är detta vid inlärning av nya saker. Om hästen tillåts komma på själv hur den ska reagera/göra, sitter denna kunskap kvar på ett bra sätt. Hästen blir inte ängslig eller osäker när den ska utföra momentet.

 

Några ryttare upplever att hästen i vissa lägen, exempelvis galopp, springer ifrån ryttaren. I värsta fall rusar. I de allra flesta fall går hästen samtidigt emot handen och höjer huvud och hals kraftigt. Hästen säger NEJ till det ryttaren begär.

Lösningen ligger i att se till att hästen säger JA hela tiden till det jag begär (detta känns bäst i handen) och ge akt på detta redan i skritt och trav. Oftast kan man se tendensen redan där även om den ibland inte är så tydlig.

 

En annan sak är att många rider alltför tekniskt. Jag menar att hästen oftast reagerar på vad den uppfattar ryttaren vill/tänker långt innan ryttaren tekniskt trycker på ett visst ställe med en skänkel. Det ligger betydligt mer känsla i ridning än teknik.

 

En del ryttare använder ologiska hjälper. När hästen skall sänka huvudet höjer man handen. För mig är detta både ologiskt och dumt. När ryttaren sedan behöver höja hästens huvud blir det problem!

Att vrida överkroppen inåt vid ridning på volten är ett annat avigt beteende. I och med att överkroppen vrids flyttar sig höfterna och ytterskänkeln förs fram när den istället skall vara något bakom lodlinjen. Jag menar att ryttaren skall sitta med överkroppen (axlarna) vinkelrätt mot hästens linje från öron till svans och titta framåt i rörelseriktningen, inte inåt volten.

 

Vid träning på rollbacks (grundträning) är det viktigt att räta och stötta hästen med en låg ytterhand (på tränsbett), för att därigenom hjälpa hästen att lägga vikten på inner bakben och lyfta innerbogen lite. Läggs yttertygeln på, som vid neckreining, tappar hästen ofta innerbogen och lägger vikten på fel bakben. Neckreining skall aldrig användas på tränsbett, utan bara på stång och bara när hästen kan de olika momenten bra. Innertygeln kan ibland lyftas lite, men den viktigaste hjälpen vid rollbacks är kroppen som helhet med ytterskänkeln lite bakom lodlinjen och en släppt innerskänkel samt sätet i stopsits.

 

En annan viktig utgångspunkt i ridningen är att hjälperna är till för att tala om för hästen vad den skall göra, inte göra det åt hästen. Alltför många ryttare rider för fysiskt. Ryttaren stannar hästen med kraft istället för att tala om för hästen med hjälperna och låta hästen använda kraften till att stanna. Om jag undviker att rida fysiskt (med styrka) då får hästen väldigt svårt att gå emot hjälperna och ryttaren hamnar inte så lätt i dragkamp med hästen (som hästen alltid vinner på sikt!). Man kan jämföra med hur man hanterar hästen dagligen från marken. Man går framåt med hästen, man vänder, man stannar, man travar. Detta gör man utan att trycka hästen i sidorna, utan att dra hästen i munnen, utan att trycka på hästens hals med grimskaftet. Hästen tittar på Dig och listar ut vad du menar väldigt snabbt. Använd denna förmåga till kommunikation även när du sitter i sadeln. För hästen är det ingen skillnad. Hjälperna är precis vad dom heter; hjälp och stöd till hästen att få till det rätt (aid på engelska).

 

Som avslutning på detta lite längre nyhetsbrev kan jag också meddela att jag kommer att arbeta heltid med träning av ryttare och hästar från och med 2006. Detta är en dröm jag haft sedan de tidiga tonåren men inte vågat genomföra riktigt, utan känt en trygghet i att ha ett annat jobb som ”säker” inkomstkälla. Clinics och träningshästar har varit en näringsverksamhet vid sidan om. Nu är jag i ett vägval i livet igen och vill välja detta!

Hör gärna av Dig!

 

Staffan Ljunggren

 

Tankar och ideér nr 10 (2005)

 

Detta blir det första nyhetsbrevet på denna hemsida som inte publicerats förut. Det blir lite spännande att se om den nya hemsidan ger den information som den som letar vill ha.

Jag vet att mina nyhetsbrev på den gamla hemsidan (den privata) lästes av ganska många. Tyvärr är svenskan inte alltid den bästa i dessa brev, men jag skriver när jag känner ett starkt behov av det och då rinner orden bara iväg.

 

Denna gång vill jag ta upp några viktiga frågor som rör framtiden för oss western ryttare och reining ryttare. Enligt SRHA har ju reining ryttarna brutit sig ut och vill inte beblanda sig med oss western ryttare. Men ändå, det frågor jag tar upp, kommer att beröra dom antingen dom vill eller inte, tror jag.

 

Jag vill börja med att framföra mitt tack (och beundran!) till de berörda för det enorma arbete som lagts ner på de stora ”öppna” shower som anordnats under det här året (exempelvis Tumbleweed, Chaparrall, Öppna SM:et m fl). När man pratar med folk (vilket jag gör mycket) som besöker dessa tävlingar, då är det blandningen av hästraser, färgerna (hästar och ryttare), alla olika klasser, utställare, musik, feststämning som lockar. Det är inte en elitryttare, eller en ridgren, eller en hästras, det är blandningen!!

Jag är också därför övertygad om att i det långa loppet är det detta som är styrkan hos oss (western ryttare och reining ryttare) och som ger publiktillströmning och därmed sponsorpengar (också på lång sikt).

 

WRAS medlemsklubbar bär det tyngsta lasset och bygger upp den breda basen som är en förutsättning för att uppfödare ska kunna sälja sina hästar, tränare ska få jobb, utställare ska kunna sälja sadlar och ryktborstar, ridhus hyras ut, hästtransporter säljas, hö och kutterspån produceras mm mm. Rasföreningarna gör också ett bra jobb här men är av naturliga skäl avgränsade till en ras.

 

Detsamma gäller specialförbunden för reining och cutting, men där upplever jag att SRHA, kör ett eget race som inte gynnar den breda ridutvecklingen (-kvaliten). Arbetet leder nämligen till att många ryttare specialiserar sig för tidigt till reining och utvecklas inte till att bli bra ryttare. Jag stöter på många som fått stora problem med sin ridning (och därmed sin häst) på grund av detta.

 

Ryttarkvaliteten är viktig för ridsporten och ger signaler till övriga hästvärlden. Med brister i kvaliteten följer också brister i hästhantering och i detta fall alldeles för ofta inhuman hästhantering (på grund av okunskap om hästar). Dessutom ökar slitaget på hästarna. Jag har inga siffror men tror mig känna att skadefrekvensen (förslitnings-) har ökat hos western- och reining hästar.

 

I nästa ”Tankar och Idéer” tänkte jag fortsätta med funderingar kring träning.

Varför heter det Hjälper? Vad är det egentligen som talar om för hästen vad som ska utföras? Är det verkligen skänkelns exakta placering eller tygelhandens exakta höjning?

 

Hör gärna av Dig!

 

Staffan Ljunggren

 

Tankar och idéer nr 11. (2005)

 

I förra nyhetsbrevet lovade jag att återkomma om träning och hjälper.

Hur talar vi om för hästen vad den ska göra?

Detta är funderingar (tankar och idéer) som jag ständigt har. En av anledningarna är att jag på clinics och vid lektioner vill kunna förklara för ryttare hur jag tror det fungerar och vad de ska göra och varför. En annan anledning är ju lärarens och pedagogens drivkraft – nyfikenhet och strävan att kunna bli bättre själv för att kunna hjälpa bättre i lärsituationer som man försätter ryttarna (och hästarna!) i.

 

Nyckelord som jag skulle vilja utgå ifrån är SÄTE/SITS och VÄNTA.

Jag har berört ämnet tidigare, men känner att jag vill tänka/skriva vidare om det. Det är oerhört viktigt att ibland teoretisera över vissa saker för att kunna skapa bra förklaringar i praktiken. Det är viktigt att försöka se samband mellan olika saker vi gör, på ren slentrian ibland.

Jag börjar med säte/sits. Vad är säte? Varför har massor med ridinstruktörer i många år (oavsett ridstil) pratat om att rida med sätet, att använda sitsen, driva med sätet? Vad är det egentligen man menar?

Jag utgår från att jag rider själv i den fortsatta texten och använder jagform.

Jag översätter ordet säte/sits med mig själv. Det vill säga; ingen fysisk del av kroppen utan det som hästen uppfattar som jag (ryttaren).

Ett exempel från verkligheten…

När jag leder en häst, hur får jag hästen att gå fram? Jag går och förväntar mig (detta är en trådlös påverkan!) att hästen följer med. Eventuellt smackar jag lite (en förstärkning). I 99 fall av 100 räcker det med det förstnämnda. Inget drag i grimskaftet, inga tryck på hästens sidor. Det fungerar med bara ”kroppsspråket”!

Vad får hästen till detta? Jo, hästen läser av vad jag vill att den ska göra (min påverkan) och gör det (om den vill, det vill säga om den bjuder, för att använda ridspråk).

Vad har detta med ridning att göra?

Om jag varje dag, två gånger per dag från oktober till maj (minst), leder hästen från stallet till hagen tur och retur på det sätt jag skrivit ovan, varför skulle inte samma sak fungera när jag rider?

Vart vill jag komma?

Hästen har en enastående förmåga att läsa av kroppsspråket (mig) och det ska jag utnyttja även i sadeln.

Vill jag gå framåt strävar jag lite framåt i sadeln som om jag skulle gå själv – ”sätet”.

När jag vill att hästen ska stanna, stannar jag själv i ”stoppsits” – ”sätet”.

När jag vill att hästen ska sakta ner från trav till skritt saktar jag ner själv genom att räta upp mig lite som jag skulle ha gjort om jag visade hästen för hand – ”sätet”.

När jag vill att hästen ska vända (rollback), sitter jag som om jag skulle vända själv – ”sätet”.

Detta med att jag själv ”gör” momenten (i tanken mest) symboliseras i text och tal med ordet ”sätet”.

Alla andra signaler jag ger med skänklar, händer och röst är hjälper för att hjälpa hästen att göra på rätt/bästa sätt eller förstärka ”huvudsignalen”. Huvudsignalen är jag själv – ”sätet”.

På clinics har jag många gånger visat just detta på, för mig, nya hästar. Jag visar det alltid när jag tar emot elever hemma på mina egna hästar eller på deras hästar.

Det är viktigt att grundlägga och utveckla detta vid vardagshantering och vid longering.

 

Vad menar jag med ordet vänta?

För hästen ska det vara viktigt att söka och hitta lösningar (öppningar) till det jag som ryttare (i det här fallet) begär. Det skapar den absolut bästa inlärningssituationen för hästen. Detta innebär att jag begär något genom sätet och ger hästen chansen att göra rätt – exempelvis vända.

Det skapar också lättare bjudning, det vill säga att hästen vill göra det jag begär.

För att tillämpa detta måste jag ge hästen tid – vänta – i varje sådant moment. Speciellt under inlärning. Under ”väntan” ska ryttaren koncentrera sig på att hästen svarar ja på det som händer precis före; bjuder, säger ja till handen och håller bogarna på plats. Jag brukar säga till mina kursdeltagare att de måste ha is i magen. Det kan gälla övergång till trav, ett stopp, en galoppfattning. Många har alldeles för bråttom, och enligt min mening får det aldrig vara bråttom. Det är viktigare att det blir bra. Bråttom leder till stress i momenten och det fungerar aldrig i längden. Den känsligaste delen, övergången, hafsas över för att snabbt komma in i nästa moment.

Det finns ett bra talesätt – det syns aldrig hur fort inlärningen skedde, bara hur bra det blev.

Hur länge ska jag vänta?

Så länge hästen försöker måste den få slutföra utan korrigering eller kraftig inblandning från ryttarens sida. En kraftig inblandning kan exempelvis vara ett ledande tygeltag i rollbacken när hästen redan är på väg runt. Då stör det hästen och ryttaren vänder hästen istället för att bara tala om för hästen att den ska vända och sedan mana på och vänta ut den. Hästen hittar lösningen eller öppningen.

Om hästen däremot inte försöker, då måste ryttaren gripa in och övertyga hästen (förstärka med hjälperna) och det kan ske med mer drivning eller ett ledande tygeltag, exempelvis.

Hästen måste få chansen att göra rätt; försöka vända, eller göra fel; inte vända. Är hästen rätt förberedd, säger ja i övergången, kommer hästen att svara JA på begäran genom sätet; den vänder.

Vid träning är det viktigt att få hela ridningen bra och följsam innan man börjar rida med precision. Här blir konsekvensen av väntan att en galoppfattning inte kan bestämmas till plats (exempelvis en kon) innan man är säker på själva övergången från trav till galopp (hästen säger ja till handen, ja till bjudning och ja med bogarna neutrala) blir bra. Galoppfattningen får då komma när den kommer. Jag begär den naturligtvis med sätet, stöttar med de hjälper jag behöver men pressar inte hästen med en viss plats som focus. Det blir lätt att platsen för bytet blir viktigare än kvaliteten i bytet.

När jag kan göra många galoppfattningar enligt ovan, då kan man börja fatta galopp med precision.

Detsamma gäller i förhållande till när jag som instruktör talar om att jag vill se en galoppfattning. Jag vill se en bra galoppfattning i första hand och inte en snabb reaktion från ryttarens sida på mina ”kommandon”. Här ska ryttaren vänta till dess att det känns som att galoppfattningen blir bra. Känns det inte rätt i förberedelserna är det bättre att inte fatta galopp alls. Det jag inte utfört kan inte bli en negativ erfarenhet.

 

Det blev mycket text och ett teoretiskt resonemang.

Jag visar det praktiskt på clinics och låter mina kursdeltagare tillämpa det. Med framgång tycker jag.

Många ryttare behöver föra över mer ridning från hand och skänkel till sätet för att utvecklas. Många gånger uppstår problemen när jag (och det gäller mig själv också) rider för ”primitivt” med hand och skänkel. En sak jag ser mer och mer, som jag innerligen hoppas inte är en trend, är att flera ryttare rider, inte med skänkel och hand, utan med sporrar och bett eller i en del fall bara med bett (stångbett). Hästen försöker förgäves tolka sätet (mig själv) medan ryttaren drar i tyglarna och skänklar med benen. Resultatet blir att hästen går bakom hand, hänger på bogarna och tappar trampet (och kraften) i bakdelen.

Kom ihåg att rida med kroppen!!

 

Har precis kommit hem från ett årsmöte med Quarterhästföreningen. Intressant!

En tanke som jag tror gäller alla föreningar är att man (styrelsen) ständigt måste ta fram och peka på varför föreningen bildades en gång i tiden. Vad är kärnverksamheten? Vad är den gemensamma nämnaren? Vad kan vi samlas runt?

Jag tror att det främst gäller föreningar som fått några år på nacken.

 

Hör gärna av Dig!

 

Staffan Ljunggren

 

Tankar och idéer nr 12. (2006)

 

God fortsättning på det nya westernåret!

I förra Tips och Idéer ordade jag en del om träning och hjälper.

Hur vi egentligen talar om för hästen vad den ska göra.

 

Denna gång tänkte jag ägna åt funderingar jag har efter att ha läst en tidning som heter The Western Horseman (WH). Den är, tycker jag, den absolut bästa tidningen innehållande western ridning som helhet.

Jag har tidigare skrivit om de negativa konsekvenser som specialiseringen i enstaka ridgrenar innebär för utvecklingen i Sverige och hävdar att det är viktigt att hela tiden se någon form av helhet.

Jag ska ge några exempel.

När jag tittar i WH på amerikanska quarterhästföreningens annonsering och utdelning av utmärkelser, då handlar det mycket om bredd. I det aktuella numret redovisades topphästar inom olika rodeo grenar (roping, barrel racing och steer wrestling). Ingen av hästarna var yngre än 10 år. Den äldsta, som var en calfropinghäst, var 23 (!) år och då pratar vi om hästar på den absoluta toppen av fysisk och psykisk prestation! Det är ingen brådska där, med att försöka få fram en högpresterande häst vid 3 års ålder!

Andra exempel är quarteruppfödare som berättar om hur bra quarterhästar föds upp på rancher fjärran från den konstlade miljö där föl går i heltäckande kroppsstrumpa för att få en bra lyster i pälsen inför någon kommande halterklass.

Hästar som rids in i en ranchmiljö, med koarbete som motivation, för att så småningom bli tävlingshästar, kanske. Rids de in vid 2 års ålder får de oftast bara en grundskolning (bära ryttare) för att sedan släppas ut för att mogna under en säsong. De som mognat tränas sedan upp för olika inriktningar. Ett fåtal av dessa går som unghästar (3-, 4-åringar) till stora tävlingar.

Man visar quarterhästar som tar sig fram bra i dressyr eller hoppning.

Denna bild är viktig att visa för western ryttare i Sverige, därför att jag har en känsla av att många tror att reining är huvudnumret i USA eller att western pleasure är det, att hästar (särskilt quarterhästar) måste födas upp i stall- och ridhusmiljö 23 timmar/dygn och med kroppstäcken och svansstrumpor från späd ålder.

De ska ridas in och spinna som attan vid 2 års ålder och tävlas med stång vid 4. Passar de inte in i detta, så väck med dom.

Med den smala bild som visas i Sverige idag följer också lätt en smal träningsmetodik och träningsfilosofi.

Kör dom upp huvudet, slå dom där. Går de emot handen, dra till hårt i stången, sparka till hårt med sporrarna. Räcker inte handen och bettet finns ju alltid hjälptyglar.

I denna ”skräckmiljö” finns inget som heter ”ta den tid som behövs”, ”vänta”, eller att ”hästen ska hitta hur den ska svara på bettet”, eller ”lära sig balans genom koarbete eller terrängridning”.

Jag menar inte att ”skräckbilden” bara finns i Sverige och inte i USA, den finns visst i USA också. Tyvärr tror jag till och med att det finns tränare som importerat sina metoder där ifrån. Jag menar bara att om vi ska ta efter något från landet i väster, då kan vi ta efter det som är bra för hästarna och inte avarterna. Det läggs ner mycket jobb i USA på att förändra western pleasuren (har gjorts i många, många år). Debattartiklar börjar också skrivas om hur reiningen har gått i samma fälla som WP med för låga huvuden och halsar beroende på felanvända skarpa bett, med bogtunga hästar som går bakom hand som följd. Enda gången de trampar under sig ordentligt är vid stop, om ens då. Hästen byter galopp därför att den byter riktning, inte för att ryttaren ber om det.

Fortfarande är det så att en bra ryttare är en bra ryttare, en bra häst är en bra häst, men trender skapar förvirring och oreda hos medelryttaren som inte klarar ut ridningen och hamnar då i den bild jag beskrev ovan. Jag tycker inte att problemet får underskattas. Förhoppningsvis självdör beteendet, men det skadar inte att ge det lite hjälp på vägen.

 

Har tittat på NRHA:s bedömnings-DVD och det känns bra. Rätt ställda hästar på volterna. Hästar som spinner med vikten på rätt bakbenben. Hästar som svarar ja på ryttarens krav med handen på ett mjukt samlande sätt vid tempoväxlingar och före rundowns. Ryttare som sitter i balans och i stort sett i lodrät sits hela mönstret igenom (även vid stop). Great!

 

Hör gärna av Dig!

 

Staffan Ljunggren

 

Tankar och idéer nr 13. (2006)

 

Säkerhet!

Säkerhet är en fråga som ofta diskuteras inom idrotten. Det är märkligt nog alltid en fråga som rör upp starka känslor. Framförallt inom ridsporten. Jag förstår inte varför det så snabbt blir för eller emot, antingen, eller.

 

Jag är uppvuxen i en generation som i ungdomen aldrig använde ridhjälm annat än om man var tvungen (på hopptävling). När man spelade hockey eller bandy hade man en huvudbonad som bestod av fyra filtbitar med ett skal av stenhård papp som var sammanhållet av resårband. Filtbitarna skulle skydda tinningarna, bakhuvudet och pannan. Hade man inte detta gick en tjock stickad yllemössa bra också.

Vi använde inte säkerhetsbälte i bilarna. Vi körde dessutom på fel sida av vägen med tanke på hur ratten satt i bilarna.

 

För min egen del fick jag en tankeställare efter en dramatisk händelse i stallet. Då var jag nog över 30 år. Jag hade alltså ridit i 25! Jag blev sparkad i huvudet i en situation jag aldrig kunde föreställa mig att det kunde hända. Det var en mycket snäll, välhanterad häst som var van vid det mesta. Hästen reagerade på ren reflex. Det fanns inget ont i hästens tanke, som jag ser det. Jag hade en sagolik tur, insåg jag. Efter denna händelse är det självklart för mig att använda hjälm vid all träning. Däremot tar jag risken vid tävling inne på banan. Då rider jag med hatt. Det är mitt val. Som väl är kan de som vill, rida med hjälm även inne på tävlingsbanan.

Jag tycker också att var och en själv får välja vilka risker man vill ta. På mina clinics får ryttarna bestämma själva, men jag har hjälm och oftast även säkerhetsväst när jag ska rida någon av hästarna då.

 

Däremot är det patetiskt att höra argument som – ”att min häst har så stort förtroende för mig som ledare att den aldrig skulle kasta av mig”. Resonerar man så, har man inte en susning om vad hästen är för sorts djur!

 

En annan sak jag märkt är att kroppen blir ömtåligare med åren, eller också är man inte så vältränad längre (det hänger säkert ihop det där)! Därför använder jag säkerhetsväst sedan ungefär ett år. Det fungerar utmärkt. Införskaffade en rodeoväst (bullridingväst naturligtvis!) som känns lite bekvämare än en traditionell säkerhetsväst..

 

Nu är ju inte prylar det enda när det gäller säkerhet. Hanteringen, ”tänket” och hästtyp är minst lika viktigt. Många olyckor inträffar ju ofta vid insläpp och utsläpp, hovkratsning, man går inne i en hästflock, mm och där kommer ju hantering och rutiner (tänket) in. Jag måste fråga mig - gör jag på det säkraste sättet eller kan jag göra på något annat sätt?

Hästtyp är också viktigt. Hingstar är alltid annorlunda jämfört med ston och valacker. Deras naturlig beteende i vissa situationer är farliga för oss människor utan att hästen vill något illa. Vi kommer bara ivägen.

Hästar som blivit felhanterade är också svåra att läsa av hur de kommer att bete sig i olika situationer, om man inte vet deras levnadshistoria.

De som tror att bra hantering helt kan ersätta behovet av hjälm, är mer betjänta av kraftiga stövlar. De behöver ingen hjälm!

 

Är du intresserad av övriga Tips och idéer kan du gå in på arkivet och kika.

 

Staffan

 

Tankar och idéer nr 14. (2006)

 

När började westernintresset ta fart?

När jag pratar med western folk på tävlingar och clinics handlar det ibland om hur det hela (western ridningen i Sverige) startade.

Ja, jag vet egentligen inte, därför när det ”startade” var jag nog inte född.

Sverige har haft en nära kontakt med Nordamerika i många sammanhang i 100-tals år. Jag tror att en miljon svenskar emigrerade till USA under 1800- och 1900-talet. Väldigt många behöll kontakten med Sverige och när man besökte sitt gamla hemland eller när barnen åkte till sina föräldrars hemland tog man ibland med sig lite western utrustning av olika slag. Släktingar som stannade i Sverige besökte USA och tog med sig prylar hem. Jag har ett gammalt tidningsurklipp från Svenska Dagbladet där man berättade om en ranchägare, Swanson, som härstammade från Sverige och nu hade en stor boskapsranch.

Så när jag började tänka tankar kring western och cowboys fanns det många i Sverige som redan kommit igång. Vi pratar inte tävling eller uppvisningar, vi pratar om att oftast på egen hand utöva sitt intresse i lite olika former. Några exempel på personer som jag lärde känna efterhand, och som är kända av många western ryttare i Sverige, är Kent Holmström, Carl-Axel Dahlgren, Janne Moritz, Ola Björkqvist. Dessa var nog tidigare igång än jag.

 

Runt slutet av 60-talet och början på 70 –talet började det röra på sig. Jag kan komma ihåg episoder, kontakter, möten mellan olika människor som på olika sätt bidrog till att bollen kom i rullning.

Det första formella mötet var bildandet av Swedish Western Riders. Detta var 1975.

Efter detta rullade bollen på ordentligt under några år, då antalet klubbar ökade med 100 % per år!

 

Det intressanta med att tänka tillbaka är att se hur en process kommer igång och utvecklas. Man skulle kunna beskriva det i ett så kallat händelseträd för att tydligt se sammanhangen. Jag ska nog ta och göra det någon gång och publicera det på min hemsida.

 

Tillfälligheter styr många gånger

Många gånger är det tillfälligheter som styr riktningen på förloppet. Dessa tillfällen är oftast möten mellan människor i olika sammanhang; ett hästköp, en veterinär som ska besöka en ”western ryttare” och sprider detta för en bekant, som också är western intresserad, hovslagare som förmedlar det han sett till bekanta, en tidningsartikel, osv.

Det skapas nätverk. Drivkraften är intresset, behov av utveckling. Det kommer underifrån, sett i ett organisationsperspektiv.

Är historia viktigt? Självklart! I alla verksamheter finns en självklar koppling mellan framtid och dåtid. Vi finns alltid mellan dessa, i en ständig utvecklingsprocess. Allt som hänt ligger till grund för det som händer och kommer att hända.

 

Vilka gemensamma nämnare kan man se hos oss som var med att organisera och föra samman likasinnade och driva på i ett utövande av intresset?

Hästen, Hatten och Huvudet!

Jag ska försöka utveckla detta lite. Det ska väl sägas att det jag beskriver är hur jag uppfattat det. Det finns säkert variationer i beskrivningarna om man pratar med olika personer som var med när det begav sig.

 

Hästen – Vi var hästintresserade. Vi tyckte om hästar. Vi hade det som fritidsintresse. Vi var ryttare i första hand. Mycket av verksamheten var uppsutten.

 

Hatten – För många av oss var hatten en viktig symbol. Vi ville visa omvärlden att vi var intresserade av ”western”. Hatten var personlig.

 

Huvudet – Vi hade, som amerikanarna säger – ”put our mind to it…”. Vi var målmedvetna. Vi ville åstadkomma något. Vi hade en tanke med vart vi ville nå. Vi ville starta något. Vi var inte nöjda med att utöva våra intressen var för sig. Nu var det samling vid pumpen! Vi satte upp gemensamma mål.

 

Varför började vi rida på hästar? Jo, därför att det var roligt, vi tyckte om hästar. Vi började inte rida för att imponera på någon annan eller tjäna pengar. Vi hade roligt ihop. Därför håller vi på än. Några av oss försöker tjäna pengar idag, men med samma grundinställning som tidigare. Vi hade också som mål att tävla och vinna, men aldrig på hästens bekostnad, utan tillsammans med den. Vi transporterade inte hästen till tävlingen, vi reste med den. Vi som red njöt även av att sköta om hästen själva om vi inte hade alltför många hästar på G. Tävlingsklassen var inte avslutad förrän hästen var omhändertagen efteråt.

 

Samordningsbehoven skapade WRAS

Efterhand som samordningsbehoven ökade i verksamheten, började vi tänka på ett huvudförbund i Sverige. I och med att vi samverkade med andra länder i Europa ville vi också representera Sverige med en organisation. Det blev Western Riders Association of Sweden (WRAS) 1982. Förbundet växte. Det blev fler klubbar, men vi skämtade lite om att WesternSverige förökade sig genom delning, inte genom att ta in fler medlemmar, utan genom att en klubb delade upp sig i minst två! Detta var naturligtvis inte helt sant, men ökningen var inte (och är inte nu heller) så stor som man kunde tro på antalet nya klubbar. Klubbarna var (och är) ganska små, 25 – 100 medlemmar i de flesta klubbar. En lokal ”vanlig” ridklubb i min lilla by, Tidan (1000 invånare) har säkert 300 medlemmar! Så lite skillnad på förutsättningar är det mellan westernSverige och övriga hästSverige.

 

Långa resor

Vi var heller inte rädda för att åka långt för att tävla. Jag kommer ihåg att medlemmar från Gotlandsklubben och SWR åkte flera gånger om året till varandra på klubbmästerskap, årsmöten och de ”större” tävlingarna. Jag själv kunde åka till Gotland 3 gånger under ett år. Man åkte fredag kväll efter jobbet, var framme i Hemse på Gotland vid 4-tiden på lördag morgon. Tävlingarna genomfördes på lördagen eller söndagen (det dröjde lite innan det blev tvådagarstävlingar). Hem med 17-färjan på söndagen och framme i Tidan 0700 på måndag och så till jobbet igen. Till detta kommer clinics som man anordnade! Under dessa resor hände mycket roligt, det kan jag lova!

 

Western ryttare + mekaniker = sant

En annan egenskap (förutom hästintresse) som var viktig på dessa resor var mekanikerkompetens. Om ridningen tog (fick) viss tid, så tog bilen minst lika mycket, om inte mer tid! Jag undrar ibland hur många timmar jag tillbringat hemma, på tävlingsplatsen eller till och med på väg till tävlingsplatsen med att meka med bilen eller lastbilen som jag för tillfället nyttjade för ändamålet?

Hjullager, ljuddämpare, punkteringar, kylarslangar, som bytts/lagats under de mest märkliga omständigheter!

Jag har en bild som publicerades i tidningen Land efter det första SM:et på Gotland 1983, där jag sitter på min trotjänare Montoya och man kan se oljerester under naglarna efter ett hastigt utfört mekanikerjobb före tävlingens början!

 

De flesta idéerna och planerna växte fram under dessa möten mellan oss alla på tävlingar, clinics, årsmöten och resor. Många tankar om framtiden utbyttes under resan mellan Oskarshamn och Visby ska ni tro! Dessutom var det en självklarhet att man åkte tillsammans i karavan vid de längre resorna. Mullsjö och Jönköping (en korvkiosk utefter den gamla genomfarten) var platser att sammanstråla på, på väg till Gotland.

Snart utökades tävlingsantalet med tävlingar i Stockholm (Lissma) och Habo. Alltid roliga tävlingar och fina arrangemang!

 

Det var inte bättre förr

Det är lätt att bli lite nostalgisk, men jag tycker inte det var bättre förr! Det var bara på ett annat sätt. Det fanns bra och dåligt, då som nu.

Som det ser ut nu hade vi nog ingen tanke på 1970, men det har varit en rolig utveckling att vara en del av.

 

I nästa Tips och Idéer ska jag nog beskriva NRHA.s domarutbildning.

 

Hör gärna av Dig!

 

Staffan Ljunggren

 

Tankar och idéer nr 15. (2006)

 

NRHA:s domarutbildning (National Reining Horse Association)

Tyvärr har det tagit lite lång tid mellan nr 14 och 15, men det beror på att sommaren är en hektisk tid och mycket ska hinnas med, men nu kommer nr 15!

I tidigare Tips och Idéer nämnde jag att jag tittat på NRHA:s bedömningsvideo. I januari deltog jag i en NRHA-utbildning (NRHA seminar and school). Jag känner mig bekräftad. Den skepsis jag känt när jag pratat med några (enstaka) clinicdeltagare om hur de blivit ”skolade” i reining har varit befogad. De ryttarna har varit (är?) fel ute när det gäller hur de tror de kommer att bedömas av NRHA-domare (och hur de kommer att kunna utveckla sin reining). Det är viktigt hur hästen arbetar rätt och svarar positivt på ryttarens hjälper. Den grundläggande träningen måste ligga rätt för att resultatet ska bli en ”70-ritt” (correct på reiningspråk) eller högre.

Jag berör den bild jag fick, på vad man vill se. Jag går inte in på domartekniska frågor om antal straffpoäng eller så.

 

Utbildningen som genomfördes var bland det bästa jag deltagit i!

Den var konkret, ”pang på rödbetan” – vi fick börja träna bedömning direkt, man förutsatte att vi var där för att bli domare, frågor från oss deltagare välkomnades under resans gång hela tiden, budskapet var BRA HORSEMANSHIP.

Man betonade också att NRHA:s domarkommitté lägger nivån på bedömningspoängens värde i förhållande till prestationen. Detta fick vi träna mycket på; + ½ poäng på en del i mönstret ska vara lika mycket värt över hela världen oavsett domare och reiningtävling.

Testet för oss som var där som ”lägsta” nivå domare (Continental judge) bestod av ett teoriprov på regelboken (50 frågor på engelska), ett stort antal (20 tror jag det var) videosnuttar med straffpoängsfel som skulle identifieras av oss och poängsättas samt 2 x 10 ekipage på video som skulle dömas i sin helhet. Toleransen var + eller - ½ poängs skillnad i förhållande till domarkommitténs bedömning (facit). Gissa om man var trött efter denna dag! Pressen upplevde jag som mycket större här, än att döma en riktig tävling!

 

Som jag skrev inledningsvis kände jag att NRHA:s budskap till domarna kändes helt rätt i mina öron. Som många säkert känner till har det varit stora problem med utvecklingen inom andra tävlingsgrenar och jag hade lite farhågor om att även reiningen började urarta (lite hårt sagt). Jag tyckte mig se tendenser i Sverige bland annat. Förhoppningsvis blir dessa tendenser en parentes i utvecklingen i Sverige av western ridningen i allmänhet och reiningen i synnerhet.

I USA (NRHA) resonerar man så, att de som tränat fel kommer inte till final. Och det är säkert så, där. Resonemanget fungerar ju bra i tillämpning om konkurrensen är på topp. I Sverige kan ”feltränade” hästar placera sig högt (tillräckligt bra) beroende på just brist på konkurrens. Flera av de bästa ryttarna har inte tillgång till det bästa hästmaterialet och på kort sikt slår det fel. Många ryttare som vill lära sig reining startar upp på fel spår, men de kan ändå hamna tillräckligt bra med en talangfull häst, för att vara nöjda. En 68 - 69-ritt i Sverige kan mycket väl innebära vinst. Däremot är grunden så fel att de aldrig kan komma upp i nivå (plussidan) med de bästa i Europa/världen.

Man var väldigt tydlig från NRHA:s sida. Man citerade grundarens ord hela tiden under kursen när vi skulle döma/värdera en ritt:

 

-"To rein a horse is not only to guide him, but to control his every movement.

The best reined horse should be willingly guided or controlled with little or no apparent resistance and dictated to completely”

 

Om hästarna rids på lös tygel eller lite mer “bridled up” spelar ingen roll så länge man uppfyller det som står ovan. På de ryttare som rider med väldigt lösa tyglar ska man som domare se upp med galoppen; är den korrekt 3-taktig eller 4-taktig eller oren på annat sätt? Många hästar som rids på för lös tygel hamnar lätt i 4-taktsgalopp och ska dömas ner.

.

Det är viktigt att hästens villighet (bjudning) speglas i ritten.

I diskussioner om olika bedömningar återkom lärarna till –”Vad tycker du som horseman?”

Var det ”willingly”?

”Body positioning”, d v s att kontrollera hästen innan galoppfattning in i volten. Detta kan upplevas som lite negativt när man tycker att hästen står och trampar lite fram och tillbaka, men är inget stort fel (-½) om det innebär att hästen gör en bra galoppfattning och att det inte tar alltför lång tid. Den som klarar att ta en bra galoppfattning utan påtaglig body positioning får bättre poäng.

En annan sak som man tryckte på var att hela mönstret bedöms, inte bara de spektakulära momenten. Exempelvis inför ett stop och en roll back så är det en ganska lång anridning i ¾-volt eller ½-volt. Denna del i ridningen väger in tungt i den boxens bedömningspoäng, inte bara stoppet och rollbacken.

 

Slutligen. När man tittar på ekipagen (de bra) i bedömningsritterna noterar man att nästan alla har skidboots, ryttarna sitter i lodrät sits (även i stoppet!) och bra balans, väldigt få flaxande, framkörda skänklar i exempelvis stoppen. Alla hästar spinner på rätt bakben. Positivt! Dessutom kunde man se många olika typer av hästar i samma klass.

 

Jag rekommenderar kursen starkt

.

Vaddå? Hur det gick för mig? Jag klarade examinationen och har mitt NRHA-kort. It feels great!

 

Hör gärna av Dig!

 

Staffan Ljunggren

 

Tankar och idéer nr 16.

 

Jag kommer tillbaka med lite funderingar kring träning och tävling i detta Tips och Idéer.

Efter att ha varit och tittat på några större tävlingar, dömt att antal tävlingar och genomfört ett antal clinics och enskilda lektioner med ryttare har jag valt ut några saker att resonera kring. Jag har förstått på responsen på mina Tips och Idéer att de läses av ganska många. Kul!

 

Hur kan man träna inför tävling?

Det jag menar med detta är –”hur kan prestationen under tävling bli lika bra som under träning, eller till och med bättre?”.

Det kanske hade varit bättre om en idrottspsykolog uttalat sig, men jag vill ändå resonera kring det.

Jag är själv inte en utpräglad tävlingsmänniska. Jag tävlade intensivt under 25 år. Nästan all fritid ägnades åt detta (på gott och ont). Under fyra olika årtionden tävlade jag på SM-nivå (fick medaljer också!) med fyra helt olika hästar (inte samtidigt!), men kan ändå säga att just tävlingsmomentet lockade mig inte mest. Varför? Jo, jag hamnade ibland i den situationen på tävling, som många säkert känner igen sig i, att jag presterade 75 % när jag kom in på banan. Jag avundas några av de tränare som jag ser tävla som kan höja sig på tävling. Ibland (ganska ofta!) kändes det toppen och då var prestationen nära 100 % av vad jag och hästen kunde prestera, men varför inte varje gång?

Jag träffar många ryttare som hamnar i samma situation som jag och ibland ännu värre. Fjärilarna i magen är stora som fladdermöss!

 

Fokusering

Fokusering på rätt saker är säkert en väldigt viktig del. Att fokusera (tänka på) positiva saker inne på tävlingsbanan och inte på de eventuellt negativa som händer eller tros komma att hända, är viktigt. När solen skyms lite bakom ett moln (bildligt talat) gäller det att tänka på att solen håller på att bryta igenom, inte att –”nu blir det snart regn!”.

 

Skapa inte mer press än du kan hantera

Ett faktiskt förhållande jag märkt är att många sätter större press på hästen inne på banan jämfört med utanför (på framridningen eller under träning). Detta kan ske på olika sätt som jag kommer till lite senare.

Att komma ihåg är att tävlingsbanan och tävlingsmomentet i sig sätter stor press på många hästar (och ryttare). Om man då lägger ihop ryttarens ökade press med vad miljön sätter för press på hästen, kan den totala pressen på hästen bli mer än vad ryttare kan hantera. Det måste pysa ut någonstans och det blir i ett beteende som upplevs som en olydig eller ouppmärksam eller het häst eller att all bjudning försvinner (mitt eget mardrömsmoment på tävling kunde ibland vara spin som kräver mycket bjudning).

 

Lydnaden är viktig

Att kräva lydnad (för att få ett bra samspel) behöver inte innebära att öka pressen, det kan vara att göra tvärtom ibland.

 

Vad jag inte kan påverka

Miljön på tävlingsbanan, utformningen, kan jag inte påverka som ryttare. Exempelvis publiken, domare och annan banpersonal, högtalare, hinder. I vissa fall kan jag påverka hur nära jag rider dessa ”objekt”. Pressen från objektet avtar ofta snabbt med avståndet och hur jag närmar mig kan också påverka. Rakt på, istället för lite snett förbi, skapar ofta mer press på hästen.

Vad jag kan påverka

Jag kan påverka vilken prestation jag kräver av hästen. Oavsett vad domaren har tänkt sig att jag ska utföra med min häst, ligger beslutet ändå hos mig som ryttare om jag ska göra det som var tänkt eller välja en ”enklare” modell för att behålla kontroll och därmed samspelet. Vad tror jag att vi kommer att klara av?

Ibland kan det vara så enkelt som att vänta när tillfälle ges i början eller mitt i ett mönster och låta hästen slappna av, utan att bli diskvalificerad. Att inte ha för bråttom är viktigt. Stress ökar pressen.

Farten jag kräver av hästen i olika gångarter eller moment påverkar pressen på hästen.

Uppstår en situation som jag inte kommer att reda ut när jag rider på en hand, kan lösningen vara att snabbt besluta om att ta tyglarna med två händer och därmed bibehålla kontrollen och samspelet. Det kostar 0 poäng i slutpoäng, men ger en positiv erfarenhet till nästa tävling.

Det kan vara att genomföra mönstret i en, för mig enklare gångart (mindre press).

Det kan vara att lätta lite på tygeln utan att tappa kontakten, istället för att ta åt sig tyglarna när det börjar ”osa hett”.

Det kan vara att ta av sig sporrarna inför tävling för att kunna använda skänklarna mer (krama om) och detta kan ge en trygghetskänsla hos hästen.

Och framför allt; ANDAS!

Byt inte utrustning precis innan tävlingen. Pressen kan öka på hästen eller osäkerheten.

 

Vissa saker av det jag tog upp innebär diskvalifikation eller 0 poäng i slutpoäng, men kan ändå vara det klokaste beslutet på lång sikt. Många hästar får obehagliga erfarenheter av tävlingsbanan genom att ryttaren tappar kontrollen. Det kan leda till att den blir ”show smart”.

 

Förmåga att läsa av hästen är viktigt

För att kunna ta rätt beslut inne på banan gäller att man har förmåga att läsa av hästen i de situationer som är på väg att uppstå eller uppstår. Man kan inte bara rida in och göra som man brukar, ridning handlar alltid om nuet och att bibehålla kontroll och samspel hela tiden. Beslut måste fattas av ryttaren, en del på intuition, en del efter att ha gjort ett medvetet övervägande (exempelvis –”jag tar med två händer nu!”).

Andras (domarens, publikens, tränarens, mammas, pappas) förmodade förväntningar bör nog lämnas utanför banan. De leder oftast till tappad fokus och onödig stress.

Rid med den egna förmågan, just nu, som utgångspunkt.

 

Träning/övning

Träning, eller övning som man säger i andra sammanhang, ger färdighet. Självklart är det så. Tränar jag mycket blir både jag själv och hästen säkrare på vad som ska utföras.

Mycket av det jag gör ska sitta i ryggmärgen, då hinner det inte komma mörka tankar om regn!

 

Men, det absolut viktigaste är att det ska vara roligt att rida och tävla, både för häst och för ryttare!

Hör gärna av Dig!

 

Staffan Ljunggren

 

Tankar och idéer nr 17.

 

Detta Tips och Idéer vänder sig främst till dig som tagit på dig ansvaret att instruera andra ryttare i deras ridning och känner att du inte når fram riktigt med ditt budskap och naturligtvis till er som rider för mig.

 

För att spara tid; du som

- inte tycker om människor

- inte tycker om hästar

- inte tycker det är roligt att jobba med människor

- vill växa själv på bekostnad av andra

du kan sluta läsa här och gå in på någon annan hemsida på Internet!

 

Drivkraften

Drivkraften hos dig som instruktör är viktig att identifiera. Varför står du i kalla ridhus år ut och år in?

Är det pengarna? Är det att visa dig på styva linan (titta vad jag kan!), är det viljan att hjälpa andra att utvecklas, är det utmaningen med att hitta lösningen på olika problem?

För min egen del är det vad jag skriver nedan som är viktiga förutsättningar för att orka i längden:

 

- Du måste trivas i umgänget med människor i instruktörsrollen.

- Du måste vara intresserad av och förstå olika människor.

- Du måste tycka om och förstå hästar.

 

Viljan

Drivkraften yttrar sig i form av viljan.

Den viktigaste egenskapen som instruktör är viljan (engagemanget) att dela med sig till andra. Inte bara för att deltagarna betalar en kursavgift. Engagemanget måste vara äkta för att gå hem i längden; för att bli trovärdig.

 

Instruktör eller hästtränare

Det som skiljer en instruktör från en hästtränare är att hästtränarens fokus är hästen, medan instruktörens fokus är ryttaren och att hjälpa ryttaren rida sin häst. Att vara instruktör handlar mycket om uppmuntran, skapa självförtroende, bidra till utveckling, skapa (och utveckla) känsla för hästar, ridning och övrig hästhantering.

 

Professionell

Du måste vara professionell i ditt uppträdande. Bli engagerad, men inte för personligt engagerad. Det är negativt att uppfattas som att man favoriserar vissa ryttare. Du måste vara rättvis i ditt engagemang. Alla måste få samma del av ”dig”, de har i allmänhet betalat lika mycket. Du måste kunna ge kritik och beröm. Alla måste få individuell kritik, tips och råd.

Erkänn dina egna brister om det är saker du inte rår på.

Ibland blir ryttare väldigt besvikna. Det måste du också kunna ta. Har du en övertygelse, gå inte ifrån den omedelbart om någon/några ryttare tycker du är ”kass”. Låt dessa välja någon annan instruktör. Risken är att du blir en vindflöjel som försöker vara alla till lags och det håller inte. Samtidigt som du på väg hem säkert funderar på varför de blev besvikna. Låt det gå ett tag innan du rannsakar dig själv. En del ryttare passar kanske inte ihop med dig eller också är de ute efter snabba klipp som du inte säljer.

Detta har jag naturligtvis själv upplevt några gånger under alla de år jag har hållit på.

 

Budskapet

Vad är ditt budskap? Vad är din röda tråd?

Detta blir ditt signum. Tänk över det noga. Varför ska man anlita just dig? Vad får man då?

Ifrågasätt hela tiden det du gör, det gör nämligen andra. Då kan du förekomma frågor och synpunkter och du utvecklar hela tiden din förmåga.

 

Verktyg

Pedagogisk förmåga är ett måste. Kan jag inte förklara varför och hur, spelar det ingen roll hur kunnig jag är och hur intresserad jag är av människor.

Det finns många olika kurser i pedagogik.

Erfarenhet av hästar är oerhört viktigt. 10 år är en kort tid när det gäller hästar och ridning. Erfarenheterna hinner inte gå på djupet på några få år även om det räcker till bra placeringar på några tävlingar

Har jag inte varit med länge är det risk för att man blir trendkänslig och då är det svårt att hålla sig till sin röda tråd.

Livserfarenhet är en fördel. Kursdeltagare kommer till en clinic med väldigt många olika erfarenheter och förväntningar som underlättar eller försvårar lärandet. Detta måste jag förstå och kunna hantera. Känner jag inte igen mig i ryttarens (kursdeltagarens) situation kan jag i allmänhet inte hjälpa den speciellt bra.

Det är också viktigt med erfarenhet av många olika hästar (hästraser).

 

Inlärning

För att få ett bra lärande måste jag hjälpa kursdeltagaren att uppleva det jag vill lära ut (eller uttryckt som vad ryttaren ska lära in). Skapa inlärningssituationer. Ryttaren måste få känna hur det känns när det är rätt och när det är fel. Ryttaren måste själv lära sig dra rätt slutsatser av det som händer under ridningen. Det går inte att sitta och vänta på att instruktören ska säga till vad som ska göras. Det blir då en kommandoridning som gör att det är instruktören som rider hästarna genom ryttarna och det märker hästarna snart. De börjar då lyssna på instruktören istället för på ryttaren. När ryttaren sedan kommer hem är det inte alls säkert att det fungerar speciellt bra. Det är också viktigt att ryttarens koncentration (fokus) till största delen ligger på ridningen och inte på att ”lyda” instruktören.

Det finns mycket forskning på inlärning. En viktig faktor är tiden. Runt 45 minuter är vad en person kan koncentrera sig under mycket goda förhållanden. Att sitta till häst flera timmar tycker jag är av ondo i en lärande situation. Det är dessutom ineffektivt.

Dessutom ska inlärningen anpassas till hästen som är en viktig rollinnehavare (inte statist!) i alla situationer. Det måste jag också ha kunskap om.

 

Nästa gång tänkte jag skriva mer om hur jag tror hästen lär in det vi tränar den för.

 

God Jul och Gott Nytt År!

 

/Staffan

 

Tankar och idéer nr 18.

 

I senaste Tips och Idéer skrev jag att jag i nästa utgåva tänkte skriva mer om hur jag tror hästen lär in det vi tränar den för.

 

Jag vill betona att det jag skriver inte är vetenskapligt belagt utan helt och hållet mina egna och andras erfarenheter (som jag fått ta del av). Det ligger till grund för min metodik och sätt att träna och utbilda elever och hästar.

Dessutom är det ganska kortfattat, men ger kanske lite funderingar hos läsaren.

 

För några år sedan såg jag en engelsk dokumentär på TV om Hästen. Den hade två budskap som jag kommer ihåg och som gav mig några aha-upplevelser.

 

Hästens överlevnadsstrategi

Det ena budskapet var att hästen funnits på de flesta kontinenter i någon form (i nuvarande skepnad eller ett tidigare stadie i utvecklingen). Tyvärr hade den i stort sett blivit utrotad, inte av människor, utan av andra betande djur.

Idag finns det fler hästar på jorden än någonsin tidigare. Varför? Vad var Hästens överlevnadsstrategi som djurart? Jo, att anpassa sig till Människan och Människans behov. Hästens unika egenskaper som gjort att den gått med på det mesta vi krävt av den i alla tider har lett till överlevnad istället för utdöende.

Nu började jag förstå VARFÖR den går med på sådant som rimligtvis inte ett bytes-, flock- och flyktdjur borde gå med på. Den gör det för att överleva (inte som individ, utan som art). Just dessa, i våra ögon, onaturliga egenskaper gör att den överlever och blir därmed naturliga för just Hästen!

 

Hästminnet

Det andra budskapet var hur Hästen lär sig genom livet.

Hästminne har man ju hört talas om, men vad innebär det? Är det bara en förmåga att komma ihåg länge?

Det man beskrev i TV-programmet var ett minne som hos hästen är bilder från situationer den upplevt och som i princip aldrig försvann eller ens försvagades. De lagrades och poppade upp när hästen hamnade i samma situation igen och styrde därmed hästens handlande i just denna situation. Detta innebär att hästen måste uppleva många olika situationer för att få minnesbilder att reagera efter. Det räcker dessutom med en enda gång i varje situation.

Detta innebär också att hästens minnesbilder (från olika situationer), som ur vår synvinkel är fel eller mindre lämpliga, aldrig kan tas bort. De finns där genom hela livet. Hästen har heller ingen förmåga till logiskt tänkande. Den kan inte med logiskt tänkande ändra reaktioner på minnesbilder den har lagrat.

 

En annan faktor som styr beteendet är medfödda instinkter. Dessa kan jag inte ”göra om”. De finns alltid där. Dessa kommer jag inte att beröra så mycket.

 

Hur får jag ihop detta till ett tänkande och röd tråd i min träning av ryttare och hästar?

Det ska jag nu försöka mig på att förklara…

 

Situationer och bildminne

Vad innebär det starka bildminnet kopplat till en situation?

Det första som slog mig från ett träningsperspektiv var att; det gäller att det alltid blir rätt reaktion första gången jag begär något av hästen. Rätt från min ståndpunkt sett. Får jag sedan rätt reaktion från hästens sida ytterligare några gånger, då gör det ingenting om det blir fel någon enstaka gång; det är den ”rätta” minnesbilden som kommer att vara dominerande hos hästen och därmed styra reaktionerna i samma situation.

Om en häst har med sig ”fel” minnesbilder i bagaget (feltränad, dåliga erfarenheter) gäller det att se det som naturligt beteende hos hästen när den då reagerar ”fel”. Jag kan aldrig sudda ut dessa minnesbilder. Jag ska inte bli arg på den!

 

Vad kan jag då göra för att rätta till ”felet”?

Som jag ser det finna två alternativ;

1. att försöka få hästen att göra ”rätt” i samma situation och ha förståelse för att hästen tycker det känns ”fel” och att göra om det så många gånger att den nya minnesbilden blir dominerande när hästen fortsättningsvis hamnar i denna situation. Den gamla minnesbilden finns kvar, men blir inte den första bild som kommer upp och styr reaktionen hos hästen.

2. att inte gå in i samma situation, utan att hantera träningen i en (för hästen) annan situation där det inte finns några gamla (negativa) minnesbilder. Här är det lättare att få hästen att reagera ”rätt”. Det finns inget gammalt bagage att ta hänsyn till.

 

Resonemanget är naturligtvis väldigt förenklat. Det är viktigt att ibland göra det för att bygga sig en plattform att utgå från i sitt resonemang. De situationer jag menar är inte alltid så lättdefinierade och det finns alltid gråzoner.

 

Några konkreta exempel

Jag skall ta upp och beskriva några konkreta exempel:

1. Lastning i transport.

Min erfarenhet är att unghästar utan minnesbilder från lastning i en transport ofta är lättlastade. Förutsättningen är att hästen i grunden vill göra det jag begär. Att den får lite tid på sig att titta, lukta och lyssna. Blir det inga instinktiva ”negativa” reaktioner; ”- det ligger nog en sabeltandad tiger i hönätet” kommer hästen att gå in. Trots att utrymmet inte ger hästen möjlighet att se faror eller kunna fly från dom. Se tidigare förklaring om överlevnadsstrategin.

En förutsättning är att mitt ledarskap med hästen fungerar bra.

Det gör heller ingenting att det tar tid. Väntan är ibland en av de viktigaste träningsfaktorerna.

När uppstår problem? Jo, exempelvis när hästen kommer i situationer där den blir skrämd i anslutning till transporten (hästens situation blir starkt kopplad till transporten). Händer detta första gången, ja, då blir det den första lagrade minnesbilden att reagera efter.

Det kan också uppstå problem när jag feltolkar hästens reaktion; jag tror den är rädd men i själva verket testar den mitt ledarskap. Löser jag inte denna situation rätt blir hästens minnesbild att den lyckas vinna över mig och det kan bli den minnesbilden som blir dominerande just i denna situation; en svårlastad häst av just det skälet.

Gör det så motiverat som möjligt för hästen att gå in. Ta med havrehinken från början, speciellt på en häst som börjat bli svårlastad. Går jag och hämtar hinken efter en stunds ”bråkande”, bekräftar jag hästens beteende att ”-bråkar jag kommer havrehinken fram” och då bli detta en minnesbild hos hästen.

 

2. Första sadlingen.

Vad blir hästens första erfarenhet av sadeln? Är den behaglig eller obehaglig? Lyckas hästen få den av sig eller inte? Den första reaktionen och resultatet av denna ger den första minnesbilden som varar ”för evigt”.

Ta det sakta och försiktigt (hastiga rörelser tvingar fram instinktiva reaktioner, eventuellt flykt och dessa kan jag inte ta bort). Ge hästen tid att lukta, lyssna och se.

 

Rent allmänt kan man säga att det gäller att jag i träningsupplägget försätter mig och hästen i situationer jag är ganska säker på att jag lyckas med (att det blir rätt minnesbild). Är jag osäker är det bättre att låta bli den situationen. Detta ger ju då inte några negativa minnesbilder vilket är viktigt för fortsättningen.

En annan sak är att om det blir fel första gången och jag inte är säker på att jag lyckas nästa gång, är det bättre att låta bli. Upprepade negativa minnesbilder gör dessa dessutom starka och svåra att täcka över med positiva minnesbilder.

Ett exempel jag själv råkat ut för många gånger:

Jag tränar galoppombyten på min häst och är missnöjd de första fyra gångerna, men den femte gången blir det hyfsat (i mina ögon). Jag avslutar passet och talar om för min bekantskapskrets att jag fick ett bra byte till slut. Vad tror ni hästen säger till sin bekantskapskrets? Jo, jag vann fyra gånger av fem!

Vilken minnesbild har hästen med sig från galoppombytessituationen tror ni? De fyra gångerna blir nog den dominerande bilden och kommer att styra hästens reaktion nästa gång den hamnar i en liknande galoppombytessituation.

Vad skulle jag gjort?

Efter första misslyckandet skulle jag frågat mig själv ”- kommer vi att lyckas nästa gång?” Om svaret blir ”-Ja, med 80% sannolikhet därför att jag vet vad jag gjorde för fel”, då prövar vi igen. Blir svaret ”-nej, troligtvis inte”, då låter vi bli och i mitt fall ringer jag Per Larsson som kan hjälpa mig att få en positiv minnesbild hos hästen nästa gång genom att göra om situationen så att den gamla minnesbilden inte gäller (inte poppar upp hos hästen).

Det är också viktigt att veta att hästen aldrig funderar ut något elakt, det klarar den inte av. Den reagerar på vad den lärt sig genom minnesbilder från olika situationer och instinkt. Det är alltid människan som försatt hästen i dessa situationer, därför ska man aldrig bli arg på hästen när den reagerar ”fel” i våra ögon.

 

Inlärning handlar naturligtvis också om kommunikation, teknikträning (utveckling av rörelser), ledarskap, hästens olika faser åldersmässigt i ett socialt perspektiv mm.

Detta har jag berört i tidigare Tips och Idéer.

 

/Staffan

 

Summering av 2007. (Tankar och idéer nr 19)

 

Ungefär 105 clinicdagar har genomförts under året av Ljunghem Western Training när år 2007 är till ända. Till detta kommer inridning, tillridning, domaruppdrag och enskilda lektioner som genomförts under samma tid.

 

Intresset för western ridning växer, tillsammans med hästintresset i övrigt. Detta märks på efterfrågan på clinics, enskilda lektioner och in- och tillridning. Tyvärr måste jag tacka nej till en del uppdrag på grund av tidsbrist. Detta är ju ett positivt tillstånd för min verksamhet, men ändå inte så kul att behöva tacka nej till uppdrag.

 

Ungefär hälften av bokningarna görs ett år i förväg, cirka en fjärdedel ett halvår i förväg och resten mindre än ett halvår i förväg. Bekräftelser görs halvårsvis.

 

De som håller ihop en clinic gör ett enormt arbete för att få det att fungera. Jag vill tacka dessa personer och hoppas på ett lika gott samarbete nästa år!

 

Vilka erfarenheter kan jag dra av verksamheten 2007?

 

Som jag skrev tidigare; intresset växer! Det är en erfarenhet.

 

Mitt budskap som jag går ut med i min verksamhet:

 

Humana träningsmetoder är ett måste.

 

Pedagogiken bygger på att ryttarna förstår vad de gör under lektionerna för att kunna träna, reflektera och dra slutsatser vid den egna träningen hemma.

 

Träningen utgår från grundläggande förmåga i enkla moment. Det finns inga genvägar som ger hållbara lösningar.

 

Hästen måste ges tid vid inlärning att förstå vad som förväntas. Det är aldrig bråttom.

 

Ledarskapet över hästen måste ”bäras” av ryttaren.

 

Ambitionen hos ryttarna är den viktigaste faktorn för mitt engagemang, inte hästmaterialet.

 

Hästmaterialet är en viktig faktor för att nå höga mål på tävlingsbanan. Med det menar jag högre mästerskap eller liknande. Detta tillsammans med ryttarnas förmåga, naturligtvis.

 

Jag försöker föregå med gått exempel när det gäller säkerhetstänkande. Jag betonar vikten av hjälm genom att bära det själv (tillsammans med en säkerhetsväst). Jag betonar ofta vikten av att undvika riskfyllda situationer som ryttaren är osäkerpå om han/hon reder ut.

 

Slutligen; när en häst lämnas på träning/inridning är det viktigt att ta reda på vilket pris hästen får betala för det resultat som ägaren förväntar sig. Inte bara det pris i pengar som ägaren betalar.

Vad förväntas under 2008?

 

Av det erfarenheter som jag redovisat efter 2007 års verksamhet, kommer jag att trycka ännu mer på budskapet.

I övrigt kommer tonvikten att läggas mer på clinics/lektioner än på inridning och tillridning. Detta av två skäl. Efterfrågan på clinics och lektioner är större än förväntat. Inridning och tillridning är fysiskt krävande (min ålder!) och dessutom svårt att kombinera med resandet som clinics innebär.

Däremot ska jag försöka rida in fler egna hästar och sälja. Det är i alla fall en ambition.

 

Vad händer i slutet av år 2007?

 

Det kan bli lite efterlängtad ledighet och helgerna ska avnjutas. Nästa år börjar med en domarutbildning anordnad av NRHA, det ska bli intressant.

Jag kommer under min ledighet att försöka utveckla de tidigare Tips och Idéer som behandlar träningsmetodik. Håll ögona öppna eller hör av er!

 

Jag önskar alla jag haft kontakt med i min verksamhet en God Jul och ett Gott Nytt År!

 

/Staffan

 

Tankar och id éer nr 20 - DECEMBER 2007

 

Lagförslag

Läste om ett nytt lagförslag om bättre djurskydd. Det var intressant att läsa. Inom western ridningen föreslås reiningen omfattas av krav på ban- tävlingsveterinär. Det var väntat och jag är inte förvånad!

Nu till något annat…

En sak som slagit mig är, att en del ryttare som lämnar häst på inridning eller träning inte vet hur hästen rids in eller tränas. Jag tycker detta är viktigt. Hästägaren har ett ansvar för hur hästen behandlas under inridnings-/träningsperioden, tillsammans med tränaren.

Det är naturligt att fråga efter vad det kostar i pengar att lämna hästen, men ta också reda på vilket pris hästen betalar för att uppnå Dina mål. Hästens pris påverkas av tidsomfånget, hästens ålder, kondition, grundförutsättningar i övrigt och av vilka metoder tränaren använder.

Besök tränaren så ofta som möjligt. Var delaktig!

Avslutningsvis… Formen!

Jag tycker att många western ryttare, i större omfattning än nu, måste arbeta med hästens form.

Formen bedöms väldigt lite i western ridningens olika grenar. Det finna vissa gränser i regelboken som rör för högt eller lågt huvud eller för långt bakom lod mm. Dessa gränser säger ingenting om formen, tycker jag.

Detta gör att många ryttare inte bryr sig om formen på hästen, med följd att hästarna går på lång tygel med lågt huvud och belastar frambenen alldeles för mycket. De ”hänger på bogarna”.

Jag ser formen som ett ”verktyg” för ryttaren att säkerställa att hästen under träning arbetar rätt och bygger rätt muskler. När träningen fungerar bra med hästen i rätt form (rätt = att hästen använder sin kropp rätt) då kan man på tävling släppa lite på tygeln och hästen arbetar rätt med väldigt lite kontakt i bettet och därmed visas en lydig häst upp.

Några vanliga fel:

- Hästen säger nej till bettet vid kontakt. Följden blir att hästen får en underhals som uppstår när hästen ”låser” bogarna. Ofta sänks ryggen och trampet uteblir. Mycket vikt läggs på frambenen.

- Hästen rid nästan alltid på en lös, lång tygel i låg form. Om hästen galopperas mycket i det här ”tillståndet”, på exempelvis volter, blir den också lätt ”hängande” på bogarna. Samma konsekvens som ovan.

- Hästen överböjs i sidled eller höjdled. Det finnas en gräns hos alla hästar där effekten av överböjning i sidled slutar påverka hästen positivt från bogarna och bakåt. Med följd att hästen blir stel med ”ett ben i varje hörn”. Den blir inte mjuk i kroppen som en del tror. Har själv provridit några hemska exempel där ryttarna suttit hela framridningen på detta sätt i tron att hästen blir mjuk.

Detsamma händer om hästen går för långt in med nosen mot bogarna och för lågt med huvudet. Hästen påverkas inte heller här positivt från bogarna och bakåt. Hästen blir väldigt framtung och stel. Stelheten beror i båda fallen på att hästen kommer ur balans lätt och parerar detta med att bli stel och rak.

Målet med formen är att hästen, bildligt talat, får en överlinje med muskler från öronen hela vägen över ryggen och korset till hasspetsarna. Dessutom måste bogpartiet vara lösgjort och inte låst. Detta kan endast uppstå om hästen också säger ”ja” till hjälperna jag använder för att skapa formen. Säger den ”nej”, vilket ofta händer om man använder olika former av hjälptyglar eller skarpa bett som gör ryttaren stark, då kommer hästen istället att använda muskler för att motverka formen. Hästen blir också låst i bogarna.

Formen leder, tillsammans med bjudning, till samling som är en förutsättning för att hästen ska kunna ta i med kroppen på rätt sätt, i olika moment. Hållbarheten ökar säkert också.

Staffan

 

Tankar och ideér nr 21 (2008)

 

Nu har lång tid gått sedan förra Tips och Ideér. Alldeles för lång tid! Men ibland finns det annat som tar ens tid. Under våren har det bland annat varit studentfirande och sommaren har varit hektisk med veckokurser mm. Under hösten arbetade jag heltid på min gamla arbetsplats, Räddningsverkets skola i Skövde, och drog ner tillfälligt på clinics. Under våren kommer jag att dra igång igen. Klubbarna har lagt in om önskemål och jag ska försöka svara upp så bra jag kan på dessa. Jag har bestämt mig för att dra ner på långresorna. De tar på kroppen och det är mycket tid som går till spillo utan ersättning. Många gånger reser jag iväg kl 0430 för att vara hemma kl 2330, mitt i detta 9 timmar i ridhus. Därför kommer inte de långväga klubbarna att prioriteras, tyvärr. Jag hoppas att man har förståelse för detta. När det gäller domaruppdrag antar jag dessa över hela landet (och utomlands!).

Jag har under 2008 dömt en del (som vanligt) men också varit domarbiträde några gånger åt rutinerade domare. De har haft en del intressanta kommentarer. Det jag hört och diskuterat med dem är långa tyglar, kontroll (eller brist på!) och hästens attityd till bettet.

Tyvärr har många deltagare i reiningklasserna utmärkt sig på ett negativt sätt. Många orutinerade ryttare (vuxna) som rider utan kontroll, balans och tanke! Vid en större tävling sa båda domarna att det var det sämsta man sett! Jag har en klar uppfattning varför det blir så dåligt; dålig rid- och hästkunskap! Det finns väldigt lite eller ingen grundläggande kunskap om vad man håller på med hos alldeles för många. Man kan jämföra med Trail, Western Horsemanship och Western Riding där kvaliteten är mycket bättre i genomsnitt. De duktigaste ryttarna finns i Western Riding-gänget.

Varför rider ni på så långa tyglar i Sverige, var det en domare som sa. Hästen måste vara ”broke in his face”, sa en annan. Jag har berört träning för detta i tidigare Tips och Ideér. Jag är stärkt i min tro om vad som är viktigt i träningen, men ibland känns det som en lång uppförsbacke!

 

Jag startar upp en ny tjänst i min verksamhet; Analys av häst och ryttare. Tanken är att ge tips, råd och bedömning på distans med hjälp av datatekniken. Resandet kostar pengar, särskilt för hästägare med törstiga bilar, då kan detta bli ett komplement till clinics. Läs mer om detta inom kort på min hemsida.

 

Sen kan jag konstatera att det blir aldrig som förr! Det är väl inget mål i sig, men det känns som att ett skede av western ridningens utveckling i Sverige avslutades runt sekelskiftet (det senaste!). Den sista stora tävlingen där ”alla” var med, var på Gotland runt 1997 (SM). Sedan var det några till i slutet av 90-talet. Splittringen blev ett faktum. Egentligen ingen skada skedd, men det jag menar är att det vi har upplevt, som varit med sedan 60-/70-talet i form av gemenskap, aldrig kommer att upplevas igen, i den omfattningen. Det går inte att beskriva känslan för någon som inte var med. Detta faktum känns lite konstigt.

Jag undrar i mitt stilla sinne vart utvecklingen är på väg, eller avvecklingen…?

Vi har ett uppklassningssystem som inte går att ta i drift, det finns krafter som tycker att man ska kunna bli klubbmästare i Walk & Trotklasser och att dessa ska bli standard, att den bästa ryttaren i klubben på sikt inte ska kunna bli klubbmästare eftersom klubbar har KM på C- eller D-nivå. A-, B-, C- och D-indelningen har gått från att ha varit en geografisk nivåindelning till en prestationsnivåindelning. Man vill att domarna ska anpassa bedömningen till nivå. Man vill att WRAS regelbok ska kompletteras med Hunter under saddlle och Hunter Hack! Cowboys och Cowgirls, vad händer!! Inte undra på att det är kaos i WRAS-land!

 

Avslutningsvis, tänk på hur ni tränar hästarna! Det visas för många dåliga exempel på tävlingsplatserna. Som tur är finns det fortfarande många som verkar tycka om sina hästar och behandlar dom väl och är goda exempel. Jämför det ni ser!

Jag såg en annons i en av facktidningarna- ”Dags att rida in 2-åringarna för nästa säsong”. Menar man nästa tävlingssäsong, säger det allt tycker jag!

 

Staffan

 

Tankar och idéer nr 22. (2009)

 

Då var det dags igen. Tyvärr är det långt mellan gångerna, men nu kommer ett nytt Tips och Idéer. Denna gång mest ”Idéer”.

 

Under året som gått har jag börjat misströsta av tre skäl.

1. Det känns som organisationen för Western ridningens bredd gått i stå

2. Kvaliteten på prestationerna i western ridningens tävlingsklasser är bedrövlig

3. Hästhanteringen i våra led är under all kritik – stackars hästar

 

Nu tycker många säkert att jag sticker ut hakan (eller också bryr man sig inte om vad jag tycker!) och det gör jag på goda grunder. Reflektionerna är inte bara mina egna.

Jag lämnar punkt 1 åt sidan, den har jag berört tidigare.

Vi går till punkt 2.

 

Under de fyra senaste åren har jag haft clinics, dömt, gått NRHA:s domarutbildning och varit domarbiträde åt ett antal kvalificerade utländska domare.

Min uppfattning är att den grundläggande ridkunskapen hos western ryttare på tävling är dålig. Sämre än tidigare. Detta är en övergripande beskrivning där det naturligtvis gömmer sig undantag, men det genomsnittliga intrycket är dåligt.

Ett exempel; som domare ritar jag ett mönster i Western Horsemanship som består av trav på rakt spår, stop, volt i höger galopp i höger varv, trav, volt i vänster galopp i vänster varv, trav, stop och rygga. Ganska basic, eller? På flera tävlingar är det enstaka ekipage som klarar att genomföra mönstret! Det kan gälla WRAS-tävling, SQHA-tävling eller Paint, det spelar ingen roll. Många gånger är det en klassiskt riden häst (”vanlig” ridning) som klarar detta bäst. Varför? Jo, den är ganska bra grundriden och ryttaren gör som den har gjort i andra sammanhang och det fungerar. Det kan mycket väl vara så att 5000 kronorshästen placerar sig långt bättre är hästen i 200 000 kronorsklassen.

Vid en stor tävling på Grevagården för något år sedan sa båda domarna att reiningen var det sämsta man sett! Man hade aldrig satt så många -1 eller -1½ i bedömningspoäng. Nästan alla tränare var där och red!

Jag räknade ut medelpoängen på EM i reining på Bökeberg på de svenska ekipagen (i open, intermediate open och limited open); 68,8 poäng (alla har 70p när de börjar rida). 70p med 0p i varje box är korrekt utfört utan att visa ”degree of differculty”.

Vid EM 1982 placerade vi svenskar oss tvåa, trea och fyra i reining (två klasser), vid EM 1988 fick jag i storleksordningen ungefär samma poäng i reining på en New Forestkorsning som medelpoängen var på ”di svenske” på Bökeberg över tjugo år senare. Jag blev dessutom sjua i working cowhorse på samma häst. Detta är inte alls en veteskapligt belagd tes, men tillräckligt för mig för att börja fundera på where we are heading!

 

Vart vill jag komma med detta? Jo, jag anser att det jag beskrivit ovan ger bilden av att organisationerna som är aktiva inte driver fram kvalitet, bara kvantitet. Tränarna/instruktörerna kan inte, vill inte eller får inte (för kunderna) träna ryttare i att bli bra ryttare .Många ryttare är nöjda med att vinna, men frågar sig inte; vann för att jag var bäst = bra eller minst dålig = de andra var sämre! I många fall är det det senare. Många vinner på sammanlagda poäng på 65 eller mindre. Då ska jag som ryttare fråga mig; vad gjorde jag för fel som bara fick 65 poäng?

När jag som domare påtalar för en ryttare att han/hon nog hade vunnit om det blivit rätt galopp, vet inte ryttaren vilken galopp hästen fattade i mönstret han nyss red.

 

Varför är det dålig kavlitet i prestationerna?

Jag tror att ryttarna (och många tränare) fokuserar på fel saker i träningen.

En domare frågade mig när jag var domarbiträde varför svenska ryttare red på så långa tyglar? De har ju ingen kontroll! Varför rider vissa så fort utan kontroll? En annan synpunkt var att många hästar var inte ”broke in their faces”, d v s de svarade inte ”ja” på bettet när ryttaren väl tog i (de långa) tyglarna. För andra är det tvärt om; hästarna går mycket bakom lod, livrädda för bettet.

En annan sak är hästens brist på villighet. Hästen sporras (nästan alla har sporrar!) med svansviftning som följd och bakåtstrukna öron (minuspoäng!).

Träningen måste bygga på att hästen svarar ”ja” på alla hjälper (inklusive hand och skänkel).

Kontroll i alla lägen är grundläggande. Att kunna påverka hästen under arbetets gång är också grundläggande och inte lämna till hästen att ”stanna om du vill, ta vilken galopp du vill”.

 

Punkt 3. Hanteringen är i många fall helt enkel brutal! Till och med på en framridningsbana kan man se ryttare rycka hårt i tyglarna till correctionbettet i full galopp så att hästen sätter sig på hasorna samtidigt som ryttaren sporrar hårt i hästens sidor. För att uppnå vad? Vad finns för väg ut för hästen i en sådan situation? Ingen! Bara ångest och att skydda sig (fly eller stänga av). Eller att spinna massor med varv med sporrarna på bogarna. Man kan ju bara tänka sig hur träningen bakom ”stängda dörrar” ser ut hos dessa ryttare. Det tragiska är ju att det finns hästägare som lämnar sina hästar till sådan behandling och dessutom betalar för det! Vilket pris betalar hästen??

Om man lämnar hästen till en tränare och blir tillsagd att inte besöka sin häst de första veckorna, då behöver man inte ha speciellt höga studieskulder för att fatta att det inte är rumsrent det som händer på det stället. Man får inte vara hur naiv som helst som vuxen människa och hästägare!

Tyvärr träffar jag på hästar på mina clinics som är fruktansvärt illa behandlade av några av ungtupparna som är tränare. Ofta förstår inte ägaren att hästen mår dåligt av sparkar med sporrar i magen eller ryck i stångbettet. Man tror att det ska vara så! Hur har det blivit i western sverige? Inte ens dåligt samvete har man! Vilka förebilder har våra ungdomar som börjar med western?

 

Jag hjälper gärna ryttare med hästar som tränats fel, men ryttarna måste då bestämma sig för ett vägval; ett långsiktigt arbete som bygger på en ”fast hand”, bygga från grunden, förtroende och villighet hos hästen.

 

Jag hoppas att trenden vänder under 2010, så här kan det inte fortsätta!

 

/Staffan

 

Tankar och ideér nr 23. (2010)

 

Nu har en månad gått på det nya året; 2010. Samtidigt upplever vi en vinter som jag inte upplevt sedan mitten på 80-talet. Anledningen till att jag kommer ihåg detta är att jag släpade min då cirka 4 – årige son, Ulf, på en pulka till dagmamman över fälten hemma i Götlunda, med snö långt över knäna! När jag släppte ut hästarna på morgonen nådde snön till magen på dom på väg ner mot insläppet.

Hästarna gillar de här vädret. Rent och torrt. Jag har själv lite svårt för kylan. När jag åkte till Askersund för att hålla en clinic härom dagen låg temperaturen på minus 26 grader mellan Tibro och Karlsborg! Fick ett sms från Per Larsson att han hade minus 24 och minus 19 samma helg i Strömsund. Vad håller vi på med???

När jag kom fram till Södra Falla (utanför Askersund) trodde jag att några kanske backat ur, men inte då! Det belv full dag! Snacka om entusiaster! Kul!!

 

Hur såg 2009 ut? Jag hade ju en del synpunkter i nummer 22. Jag har fått många mail och synpunkter på det jag skrev. Alla som hört av sig håller med och tackar mig. Det är både positivt och negativt. Negativt därför att av så många är det för få som reagerar öppet. Hoppas fler vågar.

Jag hoppas att 2010 inte innehåller så många inställda tävlingar som 2009. Jag tror bättre samordning är viktigt.

 

Jag skrev lite om grundträningens betydelse för att åtminstone få godkänt (70 poäng) på tävlingarna. 70 poäng anses av många som bra och det kan det vara i ett individuellt perspektiv i en utvecklingsfas, men det måste definitivt vara ett delmål i träningen att hamna på 70+. Inte att vinna på 67 poäng!

Jag har försökt att koppla ihop mina tankar, om att grundträningen i westernridningen generellt är av för dålig kvalitet, med andra idrotter och verksamheter.

Min dotter, Jonna, gick estetisk linje på gymnasiet. Jonna gillar teater, dans och sång. Efter ett år i arbetslivet sökte hon in på Skara skolscen. Detta är en ansedd teaterskola med höga intagningskrav (12, från hela landet, antogs till Jonnas årgång!). Intagningen gjordes bland annat genom tre uttagningssteg (en typ av audition) med gallring i varje steg tills 12 återstår.

Jag pratade med Jonna härom dagen om hur det var på skolan. Toppen, sa hon. Nivånskillnaden mellan gymnasieskolan och denna skola är stor. På vilket sätt? Det Jonna berättade var hur grundläggande man är med kroppshållning, kroppskontroll, andning, röstkontroll, samspel. De kan ägna mycket tid bara åt att hitta kroppens lod, som hon uttryckte det. Det handlade mycket om att lägga tid på att lära sig själv att känna vad som är rätt. Lärarna är mycket noggranna med grundläggande faktorer. Med risk för att det är detaljer jag inte återger exakt rätt, så är min point att när målen ställs högt (vilket man gör på Skara skolscen), nöjer man sig inte med att ”göra en 67-ritt”. Grunden ännu viktigare om man vill nå långt.

 

I vinter har jag under ledig tid tagit fram ett bildspel för teoriundervisning. Det har varit väldigt intressant att gå in i detaljer och resonemang kring hästhantering och ridning (ridning är i och för sig uppsutten hästhantering). Jag önskar att fler ville ha teori och delta i diskussioner utan att sitta på hästryggen hela tiden. I många fall uppstår problem p g a att ryttaren helt enklet inte förstår sammanhanget, hur hästen fungerar eller vilken utrustning som är lämplig. Vilken är den röda tråden i all hästhantering? Det är att förstå hästen! Val av metod styrs också av att man tycker om hästen. I många fall sätts ribban för lågt i hästhanteringen. Man tycker det är OK om hästen inte lider. Jag tycker att ribban ska ligga på nivån att hästen ska må bra! När mår en häst bra? Där kommer hästkunskapen in. Jag kan rekommendera en rapport skriven av Djurens Rätt (www.djurensratt.se), Älskade Hästar (ISBN 978-91-88786-77-1). Den behandlar just behovet av naturligt beteende för att må bra. Det avsnitt i rapporten som jag tycker är tunt och inte så väl underbyggt är riddelen om olika träningsmetoder. I övrigt tycker jag att man träffar rätt.

 

På Södra Falla har vi även lektioner i just grundläggande hantering av, i första hand, unghästar. Jag använder då longering som metod för att visa och deltagarna får själva prova att läsa och påverka hästen i olika moment. Momenten är enkla rent tekniskt för att det ska vara lätt att se/känna att nu blev det rätt eller nu blev det fel. Jag visar också kroppsspråket betydelse. Hästen reagerar ofta på kroppsspråket långt innan vi hinner göra något annat, som till exempel ett kommando eller ett tryck.

En annan grundläggande och viktig sak är vårt förhållningssätt till hästen är att vi måste ta över (ta befälet sa man i det militära!). Vi måste förstå hästens beteende. Där finns mycket att lära hos många.

 

De som rider för mig regelbundet har en hög ambitionsnivå utifrån förutsättningarna, tålamod och tycker om sina hästar. Det gör jobbet roligt!

 

/Staffan

 

Tankar och idéer nr 24. (2011)

 

2010 är till ända och vi har gått in i 2011. Jag har märkt att det är lätt att räkna fel på 10 år nu på 2000-talet. När man tänker bakåt, exempelvis att jag tog körkort 1971, är det inte 30 år sedan, utan 40 år sedan! På tal om körkort, nu räcker inte det för att köra hästar i transport längre, inte ens om man har hela alfabetet (A-E), man måste ha kompetensbevis! Detta gäller oss som är ”yrkesverksamma”. Det räcker inte med körkort i 40 år och hästvana i 50 år. Den som har haft körkort 1 år och aldrig hanterat hästar, men blir plötsligt intresserad, kan köpa hästen och hämta den själv, utan att ha en aning om hur det ska gå till, men det får inte jag, utan kompetensbevis. Det känns som det borde vara tvärtom, eller åtminstone lika för alla.

 

2010 rullade på snabbt. Jag dömde några tävlingar under året och det var med blandade känslor jag åkte hem från dessa. En tävling i Nyköping gjorde att hoppet kom tillbaka. Duktiga ryttare i majoritet! Annars är jag tyvärr misströstande; vad blev det av våra drömmar om western ridningen? Jag tänker tillbaka på en (den första) uppvisning jag gjorde. Det var på Axevalla travbana 1971. Det var ponnygalopp och jag gjorde ett pausinslag. Western ridningen var i sin linda i Sverige och jag hade mina drömmar om att få tävla någon gång i framtiden, men uppmuntran fanns bara från ett fåtal (mina föräldrar och några till). Vad hände på Axevalla travbana? Jo, prisutdelare var ingen mindre än nyss bortgångne skådespelaren Per Oscarsson. Han gav mig en bukett blommor. Han sa de där oerhört viktiga sakerna man behöver få höra för att få bekräftelse och energi att fortsätta. Det visade sig några år senare att Per ville engagera sig lite mer. Han kom och tittade när vi (äntligen) anordnade den första tävlingen 1975 i Väring, utanför Skövde. När vi sedan i slutet av 70-talet flyttade vår verksamhet till Trestena, Hålan som vi kallade platsen (en f d grusgrop vi arrenderade), då kom Per och tittade och småpratade med oss (han bodde i närheten) och vid ett tillfälle deltog han även i tävlingen. Det finns bildbevis från en av lokaltidningarna. En annan viktig person vid detta tillfälle var dressyrdomaren Erik Hedenstierna som också uttryckte sig mycket positivt om min uppvisning och western ridningen.

Då, på 70-talet och fram till mitten av 90-talet, handlade det om att ha roligt tillsammans med våra hästar. Vi tog hand om dom och western ridningen i Sverige blev känt för att vara bra för hästarna. Nu är det inte så längre, tyvärr! Detta har jag skrivit om tidigare och behöver inte gå in mer i detalj denna gång, men vad hände på vägen?

 

En verksamhet som växer och utvecklas behöver en organisation där värderingar och mål förmedlas, denna organisation blev WRAS, Western Riders Assn of Sweden. WRAS hade initiativet ända fram till att man gjorde det fatala misstaget att omorganisera. Många andra organisationer tog över taktpinnen och idag är intresset och aktiviteten i många WRAS- klubbar låg. Man kan likna omorganisationstillfället vid en ishockeymatch där det egna laget begär time out, men det andra laget fortsätter spela och gör mål i öppen kasse gång på gång. Det egna laget pratar med tränaren om ny laguppställning och spelmodell och tror sig kunna spela ihop sig under match och komma ifatt målmässigt.

Tyvärr hade WRAS en lagledning vid det tillfället som fokuserade på fel saker och då springer verkligheten förbi. Jag protesterade mycket och länge mot det billiga strategiska misstaget som jag såg komma.

Den nya lagledningen försöker idag att ta initiativet igen, men det kommer nog inte att gå, tyvärr. WRAS kommer nog att fortsätta spela i farmarligan i bästa fall. WRAS-tävlingarna har tyvärr inte den status de hade förut, det är bara att konstatera. Därmed kommer inte de grundläggande värderingar som fanns vid bildandet av WRAS fram och de får inget genomslag i utvecklingen av western ridningen i Sverige.

 

Vilka träningsmässiga slutsatser har jag dragit år 2010?

Villighet, bjudning, positiv attityd är oerhört viktiga ledord gällande hästen. Det är ingen nyhet, men kanske att många lektioner och clinics byggs upp utifrån tekniskt utförande av olika moment och övningar. Övningarna bör till största delen istället byggas upp för att frammana villighet, bjudning. Tekniskt utförande kommer i andra hand och ofta som ett resultat av villigheten. Det handlar om vilken plattform (utgångspunkt) man står på som instruktör när man lägger upp lektioner och övningar. Plattformen ska vara att villigheten kommer som högsta prioritet, det första målet!

 

Vintern tog grepp tidigt. Hästarna har haft det skönt. Rent och torrt i hagarna. Vi skaffade ett par Thermobarer för att hästarna ska ha tillgång till tempererat vatten dygnet runt och det fungerar toppen.

 

Ljunghem Western Training består under 2011 av cirka 60 % arbete med ledningsutbildning och organisationsutveckling (mitt arbete som anställd 1975-2005. Startade eget 2005) och 40 % häst- och ryttarträning. Det känns bra för mig med den uppdelningen. Procentsatserna kan komma att växla framöver, men så ser det ut i år. Jag har tyvärr fått tacka nej till några förfrågningar om clinics. Men man måste ju vara lite ledig ibland.

 

Staffan Ljunggren

 

 

Tankar och idéer nr 25. (2012)

 

Nu var det längesedan som jag skrev ett Tankar och idéer. Det har varit många omvälvande upplevelser i tillvaron som fördröjt detta. Dessutom har jag gjort om min hemsida så att jag kan uppdatera och redigera den själv.

När det gäller tyngdpunkten i min verksamhet (firma Ljunghem Western Training), har den justerats från ryttar- och hästutbildning, som varit huvudverksamheten från 2005 till 2009, till Swedish Rescue Training Centre (SRTC). I detta företag har jag som konsult rollen att koordinera utbildningsverksamheten och att vara lärare. Huvuddelen av min arbetstid köps av SRTC, medan resterande tid läggs på clinics och domaruppdrag. Tiden medger inte att ta emot träningshästar längre.

Just nu passar detta mig utmärkt. Jag trivs bra på SRTC, även om clinics och domaruppdrag fortfarande ligger mig varmt om hjärtat.

Engagemanget i hästvärlden har inte minskat från min sida. Jag debatterar och ger min syn på olika saker, främst inom westernridningen, men även ridning i allmänhet. Rolf-Göran Bengtssons sätt att rida på tävlingsbanan gillar jag.

Westernridningen engagerar mig mycket av den enkla anledningen att jag var en av de mest pådrivande att införa och lansera sporten i Sverige på 60-, 70-talet. Men vad blev det av den? Jag har suttit och förberett en information för min moderklubbs medlemmar. Den skulle handla om regler och domarens syn på olika saker i tävlandet. I detta förberedelsearbete letade jag efter några filmklipp på You Tube på olika tävlingsgrenar.

För en tag sedan såg jag ett reklaminslag på TV som jag tror handlade om spel på trav. Hur som helst, det visade hästar som rörde sig fritt, inklippta i olika miljöer. Jag har alltid tyckt att hästar som rör sig fritt är bland det vackraste och mest kraftfulla man kan se. Jag kan stå och bara njuta av utsikten av hästar i en hage.

Åter till mitt informationsmaterial jag håller på att förbereda. Jag fick fram ett klipp från en av de senaste stora AQHA showerna i USA som handlade om en Western Pleasureklass, hm…

I mitten av 70-talet (40 år sedan!) följde jag debatten om den negativa utvecklingen inom western pleasurevärlden i USA. Utvecklingen var mycket kritiserad från många håll i westernvärlden. AQHAs regelbok ändrades och kompletterades, på domarutbildningar och seminarier tryckte man på att man måste få till stånd en positiv utveckling istället. Vad har hänt i verkligheten? Inte mycket positivt! I western pleasureklippet på You Tube är flertalet av hästarna fullständigt massakrerade gångartsmässigt. Det finns inget sunt kvar i deras prestationen. Är det så världens snabbaste och mest atletiska häst ska visas upp? De har en likgiltig attityd, tunna som vinthundar och ett rörelsemönster som ser sjukt ut!

I reining fick jag fram ett ekipage på You Tube som började med att visa ett härligt rörelseschema och sund form, tempo och kraftfullhet! Det handlade om run down, stop, ryggning och spin. Härligt, tänkte jag! Sedan började ekipaget galoppera på volterna… Vad händer? Ryttaren tappar allt i sin ridning, hästen tappar allt i sitt sätt att röra sig på volterna… Varför har det blivit så? När jag var ung kallade man det för grisgalopp, det jag såg i det klippet!

Ytterligare tävlingsgrenar som är i fara, förutom ovan nämnda: western horsemanship , western riding och trail. Kan det vara så att det ökande intresset i USA för olika ranch- och bruksklasser är en reaktion på den sjuka utvecklingen? I så fall finns det hopp.

 

En kväll tittade jag på ett antal filmsekvenser på You Tube på NFRs (National Finals Rodeo) 10 bästa calfropers. Man kan naturligtvis ha synpunkter och funderingar på roping på levande djur som sport, men jag kan inte låta bli att imponeras av hästarna, explosiviteten, precisionen (både från hästen och ryttaren), uthålligheten. Detsamma gäller klipp jag tittat på i cutting. I dessa sporter finns inte utrymme för att kväva hästens förmågor, tvärt om, det gäller att använda och utveckla (inte avveckla).

Det som oroar mig mest är att det finns ingen organisation som verkar vara intresserad av att analysera läget och ta fram de kritiska faktorerna i verksamheten och se vad som krävs i form av insatser för att utveckla istället för att avveckla. Vilka mål har man? Vilka strategier tar man fram? Vad är kvalitet i westerridningen? Detta gäller både i Sverige och internationellt. AQHAs förre ordförande hade klara idéer, men fick han gehör? Vet inte!

 

Nyligen fick jag åter i min hand en bok skriven av Lars Lithander, handbok i hoppning och dressyr (dressyrridning och hoppning). Min äldste bror gick på Strömsholm och Flyinge på 60-talet. Hans ridning och hästhantering vid inridning, som vi gjorde mycket tillsammans, har tjänat som förebild för mig. Han visade mig den boken redan då och jag läste den från pärm till pärm. Detta var samtidigt som jag aktivt började pröva mig fram i westernridningen och fick lite gliringar från före detta hoppkamrater (tävlade en del i detta).

Den här boken skilde sig en del från andra traditionella handböcker i ridning, bland annat omnämns en cowboys sätt att rida positivt i texten utan att kritisera eller raljera över det, det var stort på den tiden! Lars Lithander skriver mycket om hjälperna och förklarar på ett annorlunda, tilltalande sätt, som fångade mig. När jag läser boken igen, slås jag av hur mycket jag anammat från boken i mitt sätt att tänka och lära ut.

Jag tror att jag tidigare skrivit i Tips och idéer, om andra hästpersonligheter som gjort stort intryck på mig, bland annat beroende på hästkunnande, naturligtvis, men framförallt en öppenhet i synsättet på hästar och ridning. En var ryttaren och dressyrdomaren Erik Hedenstierna.

Jag tror det är viktigt i alla verksamheter att ha förebilder.

Vilka förebilder har de svenska westernryttarna idag?

 

/Staffan

 

Tankar och idéer 26. (2012)

 

Lena och jag firade vår bröllopsdag på Varbergs kurort. Innan vi åkte hem åkte vi ner till trakten av Morup (mellan Falkenberg och Varberg). Jag tillbringade mina första 7 år där. Några starka hästminnen är, förutom utställningen i Varberg (1959) som jag skrivit om på hemsidan, från en ardennergård som heter Övregård. Familjen som drev gården var bekanta med mina föräldrar och miljön var typisk för en stor hästgård på 50-talet. Dessutom hade de många ardenner och utställningarna präglades av dessa bjässar som var bastflätade i man och svans med vita remtyg av olika slag. Detta var sent 50-tal.

Åter till dagens Övregård. Det visade sig, när vi åkte in på gården, att det fortfarande gick ett stort antal ardenner på gården! Vi möttes av och kom att prata med Kurt, som var 19 år när jag flyttade från Halland 1960, och det var en fröjd att höra en riktig hästmänniska prata om generationers hästuppfödning, utställningar, körning mm. Höra hur han ansåg att de måste tränas för att bli lätthanterliga (horsemanship!) och känna den inlevelse han berättade med. Vilken stor kunskap och erfarenhet dessa personer hade/har! Det känns onekligen som att det är ljusår från det som styr många av dagens ryttare. Det självklara, gedigna och trygga som dessa gamla hästpersoner speglar håller på att försvinna från dagens hästvärld, är jag rädd. Kanske borde de hästmagasin som finns i Sverige fokusera mer på den målgruppen innan det är för sent. Det finns så mycket kunskap att ta vara på!

 

I början på juli genomförde jag en kurs hos JA Aktiv Häst i närheten av Säve. Kursen handlade både om ridning och hästhantering från marken. Målgruppen bestod av både nybörjare och rutinerade. Det blev en härlig blandning och engagemanget var stort. Frågorna var många och det kändes roligt och tacksamt att få vara ”lärare”. Jill och Patrik gör ett jättejobb med att få ihop allt och dessutom deltog Jill i kursen!

Jag tycker mina teorier håller och deltagarna vittnar om att de får en värdefull insikt om hur samspelet ska byggas och fungera mellan häst och ryttare.

Nu väntar en norrlandclinic, Nyköpingsclinic och de återkommande clinicdagarna under hösten på Södra Falla.

 

/Staffan

Tankar och Idéer nr 27.

 

Jag har genomfört en clinic lördagen och söndagen den 21-22 juli i trakten av Örnsköldsvik.

Efter att ha sovit ut efter två nätter med nattåg till och från Örnsköldsvik, är jag blir lite trött och mör i kroppen. Normalt har jag lätt för att sova, men på nattågen är det svårt.

Det alltid lika roligt att kunna hjälpa ryttare vidare i sin ridning, antingen det är westernridning eller annan form av ridning. För mig är grunderna desamma. Några ryttare prövade stångbett för första gången och fick känna på skillnaden mot tränsbett. Ofta märker man vad som behöver tränas mer på tränsbett när man provar stångbett och dessutom på en hand.

Det jobbiga med norrlandsclinics är avstånden och den restid som detta innebär. Det positiva är det engagemang som arrangörerna lägger ner och

ambitionen hos ryttarna.

Snart väntar 2-dagarsclinic på Södra Falla. Lika ambitiösa ryttare där som i norrland.

Jag ser också fram emot tävlingar i Värmland och utanför Nyköping som jag ska döma. Jag har dömt några tävlingar i år och ser en positiv trend, det har varit hyfsat många deltagare! Dessutom många duktiga ryttare.

Jag ska försöka summera intrycken från 2012 i slutet av året.

Den gångna veckan har ägnats åt kroppsarbete (trädfällning, buskröjning, takläggning), då passade sommaren på att komma med ca 28 grader i skuggan!!!

 

/Staffan

 

Tankar och Idéer nr 28.

 

Sommarens 2-3-dagarsclinics är genomförda. Resten av året genomför jag helst bara 1-dagars sedan några år tillbaka. Dels vill jag komma hem (sova hemma), dels tar det mycket energi att fokusera i två – tre dagar på ekipagen. Det blir ju inte mycket andrum under en clinic. Men givande är det!

Vad kan jag sammanfatta med efter denna sommar?

Det som är mest glädjande är viljan att lära och att ”mina” ryttare anammar ett humant sätt att träna hästar. Visst kan man få markera mot en häst ibland (fysiskt), men den har alltid en utväg; ett val i den aktuella situationen.

Nu när jag kan uppdatera min hemsida själv har helt nya möjligheter öppnat sig. Jag ska försöka starta en serie metod och tips, kanske med bilder, som är en sammanfattning av vad vi går igenom på kurserna. Jag betonar alltid en metodik och en röd tråd (ett tänk) i träningen och ett förhållningssätt till uppkomna situationer. Att analysera situationen, förhållandet mellan orsak och verkan, vad ska jag göra och hur ska jag göra, är ständigt återkommande frågor som man måste svara på i stunden. Detta kan jag beskriva mer koncentrerat och tätare återkommande nu än tidigare.

En viktig uppfattning jag har är att en situation som uppstår, som jag inte kan hantera rätt, är för svår för mig (som ryttare exempelvis). Den innehåller ett antal olika faktorer som jag måste kontrollera, men inte klarar av. Jag måste då ta bort några av dessa faktorer för att få en hanter- och kontrollerbar situation. Men vilka faktorer ska jag välja bort? Här kommer analysen av situationen in och en metod för prioritering; vad ska bort? Jag har en mall som man kan tillämpa (med förnuft). Den är inte definitiv, utan kan naturligtvis i vissa situationer vara annorlunda, anpassat till behoven:

1.Riktning är ofta av hög prioritet. Mitt val, höger, vänster eller rakt fram, ska jag driva igenom.

2.Bjudning – att hästen vill, säger ”ja” till mitt val.

3.Val av gångart och att hålla den.

4.Takt (tempo i gångarten)

5.Form (”ja” till bettet + bjudning)

6.Teknik (korrekthet i utförande)

7.Ridväg (exakthet)

8.Stil (”kosmetika”)

Ibland upplever jag att en del ryttare är bundna/beroende av en ceremoni kring ridningen/upplägget av träningen och sitsen (stilen). Ibland kan det säkert vara OK, men när form går före innehåll blir det en belastning. Rutiner hämmar ibland ett konstruktivt tänkande! Ceremonier, rutiner, ritualer är företeelser man aldrig får fastna i. Behoven som uppstår i den aktuella situationen måste hanteras som de är i nuet, inte enligt en rutin som bygger på andra förutsättningar. Rutiner kan vara bra som en utgångspunkt, men måste skrotas när verkligheten ser annorlunda ut.

En annan viktig sak är hur man kan kommunicera med hjälperna. Att se skillnaden mellan vilka hjälper (signaler) som talar om vad hästen ska göra och vilka hjälper som är förstärkare av dessa. Här är det lätt att blanda ihop det och inte vara konsekvent. Det fungerar ofta dåligt att vara inkonsekvent i relationen med hästar.

Tankar kring dessa frågor, med exempel, tänkte jag ägna höst och vinter åt att teckna ner under Tankar och Idéer.

Jag vill tacka clinicarrangörerna för ett fantastiskt jobb!

 

/Staffan

 

Tankar och Idéer nr 29.

Nu har jag dömt ytterligare tävlingar, bland annat hos WRN i Nävekvarn. Det var ännu en positiv upplevelse! Det fanns många duktiga ryttare och i Westernallsvenskan visades också klass. Fick även se Extremeklasser, det var som den gamla goda tiden, trail a la Tommy Oderman!

Under 2013 kommer jag att öka på antalet clinics igen och kommer att maila de "gamla" kunderna om eventuella önskemål om datum.

Hösten kommer fort och det är alltid mycket att göra innan "vinterförvaring" av hästarna. Det blir fortsatt lösdrift i vinter också.

 

/Staffan

 

Tankar och Ideér nr 30.

Det är härligt att se alla dessa ryttare och funktionärer som lägger ner sin själ i tävlingsverksamheten!

Jag har stött på detta under ett antal tävlingar som jag dömt i år. Visst finns det saker att förbättra, men engagemanget är det viktigaste.

Många ryttare har utvecklats. Nu ser man inte lika många som rider på jättelånga tyglar och som är livrädda för att ta i hästen. Många fler rider sina hästar istället för att åka på dom.

Jag vill uppmana klubbarna att rekrytera domarbiträden som utbildar sig. Det är inte rättvist mot någon att sätta sig att skriva för första gången på en tävling! Det fungerar för det mesta OK, men risken för misstag ökar avsevärt. Anspänningen blir onödigt stor.

En liten observation jag gjort när jag lyssnat på diskussioner är att många inte vet skillnad på en scribe och en ringsteward (ett domarbiträde).

En scribe skriver bara protokoll exempelvis vid NRHA-tävlingar, medan en ringsteward (domarbiträde) sköter en del av ruljansen runt domare och ryttarna i en klass. Allt utom att döma! Detta vid AQHA- och WRAS-tävlingar.

 

Nu är hösten helt klart på gång. Skönt det med!

 

/Staffan

 

Tankar och Ideér nr 31. (2013)

Nu går det undan. Redan nr 31! Det vara annat för ett år sedan. Då kom dessa varje eller vartannat år!

Nu till de senaste diskussionsämnet i cyberrymden:

WRAS + Ridsportförbundet = Sant?

Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag var själv med när det senast begav sig med ett försök till ingående i Ridsportförbundet, men det föll på gardin- och cykelställsfrågor den gången och det verkar vara den typen av argument som talar emot ett medlemskap denna gång också. De små frågorna som är lätta att ta ställning till stjälper diskussionen kring de stora, genomgripande frågorna. Man måste ställa dessa mot varandra; vad kan vi vinna? Vad kan vi förlora? Vad är det värt? Men det är svårt och jobbigt att våga. Själv har jag argumenterat för ett medlemskap tidigare, men det har varit ett andraval. Förstavalet var för mig var ett medlemskap direkt i Riksidrottsförbundet, men de har alltid hänvisat till Ridsportförbundet.

Polariseringen mellan Westernryttare contra Engelskryttare är så oerhört stark idag med generaliseringar som att "engelskryttare" är dåliga på att hantera hästar medan "westernryttare" är världsmästare på detsamma. Det är ju en helt befängd uppfattning att deklarera! Eller att alla "engelskryttare" rider med hjälm medan alla "westernryttare" aldrig rider med hjälm. Det finns massor med ryttare som är oerhört duktiga på att hantera hästar och de finns de som är kass på det. Det har inget med "western" eller "engelskt" att göra.

Jag gillar det som jag var med att starta inom westerngebitet, men jag gillar inte allt jag ser idag. Jag tycker att organisationerna med "western" på schemat tar för lite ansvar för att föra en öppen diskussion och att klarlägga strategier för utveckling. Medlemskap i Ridsportförbundet löser inte dessa problem. Jag är därför tveksam till om WRAS-klubbarna med dess medlemmar är mogna till ett beslut i frågan.

 

/Staffan

 

Tankar och Ideér nr 32. (2013)

2013 har pågått ett tag. Våren dröjer tydligen. - 8 grader i morse (den 1 april!). Första delen av året har bland annat präglats av diskussionerna kring WRAS som organisation och det eventella införlivandet med Svenska Ridsportförbundet. WRAS som organisation är en enda röra och processen kring WRAS+SvRF likaså. Jag tror, för att sammanfatta mig kort, att det måste byggas nytt. Renovering är inte aktuellt, tycker jag.

 

Clinics och enskilda ridlektioner genomförs med ambitiösa ryttare. Härligt. Jag känner att jag borde försöka ta mig tid att sammanfatta mina tankar kring ridning och hästhantering och redovisa dessa på ett systematiskt vis. Vi får se vad tid det finns.

Den första tävlingen att döma närmar sig. Jag får återkomma med tankar och Ideér efter den.

 

Nu längtar jag efter lite vårvärme!

 

/Staffan

 

Tankar och Idéer nr 33. (2013)

Från och med den 1 september arbetar jag heltid på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Jag har tjuvstartat i sommar med några löshästpass för att snabbare komma i selen.

Detta innebär att jag inte kommer att boka in några clinics under 2014.

Det är första året på ca 35 år som jag inte genomför clinics på helgerna. Anledningen är främst att jobbet är i Stockholm och resorna innebär att jag vill vara ledig i princip alla helger. Under hösten 2013 har jag några clinics inbokade och dessa genomför jag naturligtvis.

Det blir en annorlunda tillvaro mot tidigare, men chansen jag fick med det nya jobbet vill jag inte missa.

Jag önskar alla elever lycka till och kanske vi ses på tävlingsbanorna; jag kommer att fortsätta att döma tävlingar till viss del.

 

/Staffan

 

 

Tankar och Idéer nr 34. (2014)

Jag har kommit in bra i mitt nya arbete och trivs toppen på MSB i Stockholm!

Men jag kan inte släppa vad som händer (eller inte händer?) i WRAS. Nedanstående brev har jag skickat till utredningsgruppen i WRAS och även till styrelsen och lagt ut på FB.

Vad är problemet? Jag tror problemet är att de som är satta att göra jobbet inte har förmågan att lyssna. Det går inte att begära att alla ska kunna lika mycket om allting, men att inse det och ta till sig vad andra kan, är viktigt.

Det som tog ett par år att rasera tidigt 2000-tal kommer att ta flera år att reparera, om det över huvudtaget går. Men det är värt ett försök.

Ett inlägg på FB beskrev dagens läge inom westernridningen väldigt väl. Det beskrev bilden av att allt fler tävlingsarrangörer som representerar rasförbund, eller liknande, anordnar klasser för alla, oavsett hästras, klubbtillhörighet och utan krav på licenser. Man fångar upp alla som vill vara med på ett enkelt sätt. Man talar om i propositionerna vilken regelbok som gäller (AQHA, APHA, NRHA mfl). Detta fungerar bra.

Det är i denna värld WRAS måste inordna sig och hitta sin plats. Det är en lång process som kräver förändring. Det jag trycker på är att WRAS är inne i en kris. Detta innebär (precis som i all annan krishantering) att man måste få en snabb och enkel återkoppling på fattade beslut och vidtagna åtgärder utan mellanhänder. Det är därför det är så viktigt med direkt inflytande från medlemsklubbarna på förbundsstyrelsens beslut och förehavanden. Det är klubbarna som är medlemmar, inte distrikten. Det är det som är kärnan och som alltför många inte förstår (eller vill förstå).

Det kanske är så att klubbarna klarar sig ändå. Enkla klubbtävlingar som en start för nya ekipage somt sedan ger sig ut på den öppna marknaden. Övrig verksamhet handlar om ”samhörighetsaktiviteter” som inte ska styras uppifrån.

Det stora förbundens regelböcker räcker väl och för de stora tävlingarna krävs domarkort inom respektive förbund som AQHA, NRHA, APHA mfl. Eller?

 

Detta har jag skickat:

 

Hej!

Jag har engagerat mig ganska mycket i WRAS och WRASs utveckling genom åren. Inför senaste förbundsmötet lämnade jag några konkreta förslag angående organisation och verksamhet. Jag lämnade dessa både till förbundsstyrelsen och distriktsstyrelserna samt via Facebook.

 

Jag gör ett sista försök att påverka.

 

Om WRAS ska förändras, och det var ett tydligt budskap från förbundsmötet, då kommer det att ta tid. Processen, som kommer att ta flera år, måste kunna påverkas snabbt och lätt för att medlemsklubbarna ska få ett WRAS de vill ha.

 

Den grundläggande förutsättningen för detta är ett direkt inflytande från klubbarna på förbundsstyrelsens arbete och beslut. Detta innebär att representanter för medlemsklubbarna ska utgöra förbundsmötet, inte distrikten. Detta är väldigt basic.

Klubbarna ska skapa sina egna stadgar som speglar varje klubbs ”själ” och särart, inte tvärt om (likriktning).

 

Om ni inte kommer till denna slutsats, utan putsar på det WRAS som finns idag, då ska ni läsa dessa indianska visdomsord. Jag kommer att följa dem.

 

/Staffan Ljunggren (0707517518) fd ordförande i WRAS mm

 

The tribal wisdom of Dakota Indians suggested that when you discover that you are riding a dead horse, your best strategy is to dismount.

However, in business and in Government, more advanced strategies are often employed such as:

- Buying a stronger (and more expensive) whip.

- Changing riders.

- Appointing a committee to study the horse.

- Arranging trips to other countries to see how other cultures ride dead horses.

- Lowering the standards so that dead horses can be included.

- Reclassifying the horse as living-impaired.

- Hiring outside contractors to ride the dead horse.

- Harnessing several dead horses together to increase efficiency.

- Providing additional funding and/or training to increase dead horses performance.

- Doing a productivity study to see if lighter riders would improve the dead horses performance.

- Declaring that the dead horse does not have to be fed, it is less costly, carries lower overhead and therefore contributes substantially more to the bottom line of the economy than some live horses.

- Rewriting the expected performance requirements for all horses.

…and of course: - Promoting dead horse to a supervisory position.

So superior modern day wisdom is in comparison to that of before.

 

/Staffan

 

 

Tankar och Ideér nr 35. (2014)

 

Vad hände? Vad kändes? Vad lärdes?

 

Personlig reflektion av Staffan Ljunggren

 

Varför skriver jag detta?

Jag har en relation till Westernridningen i Sverige som få har.

Som tonåring på 60-talet blev min revolt att bära westernhatt och rida ”western”.

Inte nog med det, senare blev det en helt dominerande drivkraft i mitt liv! Självklart har jag ett personligt intresse i utvecklingen, det har jag aldrig förnekat, men jag har också lagt ner mycket tid och kraft på att andra också ska kunna njuta av det som jag njöt av, westernridning och gemenskap.

 

Vad hände i slutet av 70-talet?

Under senare delen av 70-talet fanns två, för mig, kända westernklubbar. Det var Swedish Western Riders (bildades 1975) och Western Riders Club Gotland (bildades 1977).

Redan då uppstod ett behov av samordning mellan dessa två klubbars aktiviteter.

Varför?

Jo, vi som medlemmar ville vara delaktiga i varandras aktiviteter, därför fanns ett behov av kommunikation mellan klubbarna, som började med kommunikation mellan enskilda medlemmar i de olika klubbarna. Först då kunde aktiviteter samordnas och inbjudas till.

Ju fler aktiviteter som var avsedda för båda klubbarnas medlemmar, desto större blev behovet av samordning. Inte bara i kalendern, utan också samordning av regler, bedömningsgrunder mm.

Allt vi gjorde byggde på drömmar vi haft sedan ungdomen.

Nu fick jag praktisera mina drömmar tillsammans med likasinnade.

 

Vad kändes?

En enorm förväntan och längtan inför dessa samaktiviteter. Det var främst årsmöten och tävlingar som förväntades få besök av den andra klubbens medlemmar. Det blev ett lyft på alla plan med dessa samaktiviteter. Det är så det blir när man öppnar upp för andra att delta, det leder till utveckling.

Jag vet själv hur jag planerade min tid för att kunna delta i dessa arrangemang och hur förväntansfull jag var. Träningsnivån och träningsdosen höjdes för att möta den ökande konkurrens det innebar att åka till den andra klubben och tävla.

Vi utbytte erfarenheter och idéer. Vi jämförde och diskuterade utrustning och hästar.

Vi var dessutom pionjärer och trampade orörd mark i Sverige! Det var en enorm känsla!

 

Vad lärdes?

Runt 1980 bildades två klubbar till; Western Riders Club Stockholm och Western Riders Club Habo.

Samaktiviteterna fortsatte och blev fler. Behoven av samordning ökade. Nivån höjdes.

Nu började vi diskutera ett samordnande förbund. Diskussioner började också med andra europeiska länder om ett Europamästerskap. Här gick samtalen via Quarterhästentusiaster, som hade kontakter i dåvarande Västtyskland.

Vi bildade Western Rider´s Association of Sweden 1982.

 

Vilka är lärdomarna:

1.Samordning är väldigt viktigt.

2.Respektive klubbs särart och integritet är av avgörande betydelse för engagemanget i klubben, som i sin tur är avgörande för engagemanget i helheten (blivande WRAS).

Förbundet får inte inkräkta på detta. Det är också detta som skapar den totala drivkraften i verksamheten.

3.Klubbarna ska ha direkt inflytande på förbundets beslut och verksamhet. De ska vara en direkt återkoppling mellan medlemsklubbarna och det blivande förbundet.

4.Så långt möjligt är det viktigt att även enskilda medlemmar ges möjlighet att delta i informationsaktiviteter, gärna i samband med förbundsmöten eller liknande.

 

Hur blev det?

WRAS bildades av gemensamma behov. Kärnan i verksamheten var medlemmarna i klubbarna och klubbarnas förmåga/inre liv.

WRAS styrelse fick direkt feed back på fattade beslut. Detta var en av grundbultarna i förbundet och säkrade utveckling i klubbarnas intresse. Om någon tror att det var smärtfritt, då misstar man sig. Heta diskussioner och till och med konflikter, men i slutändan avgjorde klubbarna frågorna. Inga mellanled som filtrerade eller censurerade. Direkt ”slag på käften” om klubbarna var missnöjda. Detta var garantin för att missgrepp från WRAS-styrelses sida inte skulle kunna ske eller förbli ”ostraffade”. Detta visste man när man satt i WRAS-styrelse. Jag upplevde detta själv i många år (9 år tror jag). Det var sunt!

För ca 10 år sedan påbörjades ett arbete med att totalt förändra WRAS i grunden. Från att ha varit en organisation där medlemsklubbarna haft sin egen identitet beskriven i stadgarna och ett direkt inflytande på förbundsstyrelsens arbete, gick man mot en likriktning av klubbarnas stadgar (= tappad identitet) och införande av en administrativ nivå mellan förbundsstämman/-styrelsen och medlemsklubbarna (och dessutom de enskilda medlemmarna); distrikten.

Det strategiska tänket försvann.

Dessutom lades ansvar på klubbarna att redovisa till distrikten och indirekt till förbundsstyrelsen information och ärenden som endast klubbarnas årsmöten (klubbarnas medlemmar) hade att ta ställning till och hantera. Flödet gick i fel riktning.

Eftersom man med detta tog bort den viktigaste faktorn i klubbarnas (och därmed WRAS) inre liv, drivkraften i varje medlem och varje klubb, började WRAS sin marsch mot undergång. Som det beskrivs på WRAS hemsida, att ”WRAS stod vid ruinens brant” och ordföranden, vid den tiden, tog ett steg framåt med WRAS (mitt tillägg!).

 

Hur känns det idag?

Jag inser nu varför så många av de som var med från början inte varit aktiva på många år. Jag har själv blivit en av dem. Jag kan beundra de, som var med från 70-talet, som orkar fortsätta. De är få!

Jag känner inte igen mig i det som en gång skapades. Jag var med och utvecklade organisationen och verksamheten som, enligt min mening, nådde sin höjdpunkt runt år 2000. Organisationen var stark och samarbetet var bra med andra förbund. Ekonomin har åkt berg- och dalbana, men så är det ofta i ideella föreningar. Nivån på enskilda ekipage har nått ännu längre idag, men inte i ett organisationsperspektiv. Bättre träning, bättre hästar har höjt nivån i enskilda fall.

Verksamheten har inte blivit bättre. WRAS har tappat ett sunt inre liv och därmed en oförmåga att hantera yttre faktorer.

Det känns uppgivet.

Tyvärr finns det många exempel på dålig hästhantering (på gränsen till grym) som förbundet inte tar tag i och inte längre kan ta tag i, eftersom man tappat initiativet.

Det känns uppgivet.

Förbundet förstår inte vikten av direkt påverkan från klubbarna på beslutsprocessen, därför ser jag ingen ljusning. Därför släpper jag kontakten, men inte engagemanget.

Det finns fler arenor att vara på, tyvärr blev den arena jag själv var med att lägga grunden till, en osund arena.

Det känns uppgivet.

Okunskapen om hur en förening ska fungera är påfallande hos de som sitter valda på olika poster.

Det känns uppgivet.

 

/Staffan

 

Tankar och Ideér nr 36. (2014)

 

Det är mest Tankar i de senaste inläggen och inte så mycket Ideér, men det bestämmer ju jag, det är min hemsida!

Har snart arbetat ett halvår som anställd igen på 100 %. Dessutom har jag pga resorna till och från Stockholm, och vad det innebär, inte bokat in några clinics eller domaruppdrag under den tiden. Det är nog första gången på över 35 år jag har lediga helger där jag kan disponera tiden själv. Det känns faktiskt väldigt bra. Jag jobbade som egen företagare på 100 % i drygt 8 år. Det var en intressant och givande erfarenhet, men jag började 20 år för sent för att kunna jobba med hästarna, ryttarna och tävlingar på heltid. Jag orkade inte fysiskt. Jag fick jobba som konsult mer och mer. Krävande, men inte fysiskt på samma sätt.

 

Vad är mina planer? Det jobb jag har nu överträffar mina förväntningar! Det ger en mental stimulans som jag inte upplevt på länge. Jag stannar där så länge jag vill arbeta, tror jag. Just nu känns det bara stimulerande. År 2018 har varit ett årtal som känts avlägset, men det närmar sig med stormfart! Att jobba ytterligare några år efter 2018 gör stor skillnad på pensionen, vad jag förstår. Vad år 2018 står för får Ni fundera ut själva!

 

Hur är det med westernbiten då? Ja, hur är det med den? Det känns som om jag vill tillbaka till rötterna. Vad fick mig att börja? Det finns så mycket att välja på idag.

Några saker jag vill distansera mig ifrån är western pleasuretrenden. Den har inte förbättrats något sen 70-talet, trots många försök från AQHA mfl. Det är reiningutvecklingen som går i samma fälla som WP. Hästar i grisgalopp med nosen i backen, sjukt! Sedan är det hästhanteringen inom westerntränarkåren. Alldeles för många tycker det är OK att misshandla en häst så länge det gagnar syftet. Sjukt det också!

 

Med detta sagt, vad finns det att välja på? Ja, jag vet inte, men avvaktar i min egen bubbla just nu. Det känns ganska bra att kunna ägna sig åt sig själv ett tag. Jag iakttar utvecklingen inom olika organisationer. Idag med internet, facebook mm är det så enkelt!

Jag ska döma lite tävlingar som inte är styrda av WRAS. Kul!

 

WRAS utveckling är inte kul! Jag försöker släppa det, men det är svårt när man varit så engagerad. Förbundet svarar inte ens på mail. WRAS har sååååå lång väg att vandra. Jag tror inte jag orkar med att engagera mig i det.

Fortfarande är mitt intresse stort för boskapsgrenar, roping och praktisk trail. Det får nog bli det när tillvaron tillåter lite mer ridning. Det kommer!

 

Ha det bra alla!

 

/Staffan

 

 

Tankar och Idéer 37. (2014)

 

Intressant process i WRAS! Jobbigt för de som drabbas, ska understrykas.

Men det är fascinerande att se hur det som kallas det institutionella minnet eller den institutionella kunskapen går i arv till nya personer som går in i olika befattningar. Det kallas ibland för att ”det sitter i väggarna”, men det är ju alltid människorna i organisationen som står för innehållet.

Är det så att organisationen uppfattas av omgivningen på ett visst sätt, som förväntas förvaltas så att man tillfredsställer förväntningarna, eller är det så att när man kommer innanför ”väggarna” krävs det oerhört starka personer för att förändra? Är det så att man formas av den befintliga kulturen?

Omvärldsanalyser är viktiga. Vad förväntar sig omgivningen av organisationen? Vilka krav finns? Tillfredsställer man behoven? Vilka behov i så fall? Vad vill medlemmarna?

I alla beslutsprocesser är återkopplingen till förväntat resultat oerhört viktig. Vilkas förväntningar? Medlemmarna så klart. Får man inte den återkopplingen, får man heller ingen bekräftelse på om man är på rätt väg eller inte. Hur får man veta detta? I alla organisationer måste man ha en inbyggd återkoppling i processen och det är att ”fråga” medlemmarna, är vi rätt? Och att dessa lätt kan svara ja eller nej eller gör så här istället.

Finns inte den direkta återkopplingen, skapas en bubbla som exempelvis styrelsen hamnar i (om det är en ideell förening). I denna bubbla utvecklas en egen process av vad som är rätt beslut och inte. Får detta fortgå för länge utan den direkta återkopplingen, jag beskrev förut, kommer ”nyttjarna” längst ut i organisationen och ”styrningen” i otakt och så småningom finns ingen kontakt inom systemet. Så länge det finns engagemang, finns ett behov av att påverka, även om systemet inte möjliggör det. Då väljs andra vägar och metoder (jämför med yttrandefrihet, demonstrationsrätt mm i demokratiska länder). Sociala medier har blivit ett lättillgängligt redskap för var och en att yttra sig.

Det finns många bra exempel på när myndigheter har använt sig av människornas arena, sociala medier, för att möta människor där de är och lämnat information så proaktivt som möjligt. Detta har lett till att man lugnat och tillfredsställt många människors behov av information och därmed sluppit en nerringd växel eller negativ publicitet.

Att bortse från människors behov av information straffar sig alltid i längden. Det finns många exempel på det också.

Vi återgår till styrelsen i ”bubblan”.

Självklart är det så att bubblan spricker förr eller senare. Då väller omvärlden in som en tsunami. Det som då händer är att man intar en försvarsställning, eftersom det var oväntat (omvärldsanalysen gjordes aldrig). Försvarsställningen övergår sedan till attack på alla möjlig sätt, rätt eller fel enligt reglerna är inte så viktigt, det gäller att överleva detta oväntade angrepp. Ändamålet helgar medlen. Ett maktmedel är att ignorera kontakter som försöker tas (att inte svara på mail till exempel). Ett är disciplinära åtgärder (straffa kritiker). Tyvärr finns det inte någon vinnare i detta på kort sikt. Undergången är oundviklig. Det positiva i längden är att en osund organisation försvinner och förhoppningsvis spirar en ny organisation som bygger på de erfarenheter man gjorde i processen eller också har helt enkelt omvärlden förändrats så mycket att andra organisationer tillfredsställer de nya behov som uppkommer. Då blir bara minnet kvar. Förhoppningsvis är minnesbilden när organisationen stod på topp!

 

/Staffan

 

 

Tankar och Idéer nr 38. (2014)

 

Ytterligare en reflektion på WRAS organisation och verksamhet.

WRAS har, som organisation, ett antal beslutsfunktioner. Jag får det till ca 7 st.

Vi har…

1. enskilda medlemmar

2.medlemsföreningarnas stämmor

3.medlemsföreningarnas styrelser

4.distriktsstämmor

5.distriktsstyrelser

6.förbundsstämma

7.förbundsstyrelse

 

Dessutom finns några funktioner som exempelvis valberedning och disciplinnämnd.

 

Mina synpunkter på FB och i andra sammanhang är nästan alltid kopplade till systemnivån, inte individnivån. I vissa fall kan kommentarer handla om person, men då i egenskap av viktig/pådrivande funktion i systemet. Systemet består ju av personer, så det är ofrånkomligt.

 

När jag läser Disciplinnämndens (DN) beslut och Stina Gatels öppna brev blir det intressant läsning just ur ett systemperspektiv.

WRAS saknar förvaltningskompetens. Okunskapen är påfallande! Detta får naturligtvis konsekvenser samtidigt som organisationsmodellen bidrar till det vi ser just nu i WRAS.

Jag kommer ihåg när jag tillfrågades om att ställa upp som ordförande en andra gång, när WRAS var fullständigt tömt på pengar och därmed lamslaget (sent 80-tal eller tidigt 90-tal tror jag det var). Jag ställde då som första krav att få med en duktig förvaltningsperson i styrelsen som visste betydelsen av regler, protokoll, nedtecknade av beslut, uppdragens innebörd, befogenheter mm. En person som kunde föra tillbaka diskussionerna i styrelsen till konkreta avvägningar och beslut. Sedan började arbetet med att få skutan igång. Jag kommer ihåg att vi fick vända oss direkt till klubbarna och be om 1000:-/klubb för att ha ett nystartskapital. Just detta att som WRAS styrelse se medlemmarna (inga distriktsfilter) i ögonen när vi bad om detta, var oerhört viktigt från båda håll!

 

Åter till DNs beslut. En första reflektion är att, enligt stadgarna ska DN bestå av fem (5) ledamöter, jag har bara namn på fyra (4), varav en inte deltog! Känns svajigt redan här!

Vad handlar ärendet om?

Vad grundar man beslutet om ärendet på?

Här har vi första förvaltningsfelet. WRAS som organisation måste definiera vem som äger ärendet. Detta är inte gjort.

Som jag ser det är det minst 4 huvudspår/ärenden. Dessa måste definieras och kan endast behandlas av den som äger ärendet!

Eftersom domen mynnar ut i avstängningar, kallar jag ärendena behörighet. Vid avstängning tas behörigheten bort. Beslutet mynnar ju ut i att inte vara behörig.

Följande har jag identifierat:

1.Domarbehörighet

2.Valberedningsbehörighet

3.Medlemsbehörighet

4.Kassörsbehörighet

Vilka äger dessa ärenden?

1.Domare utses av förbundsstyrelsen. Endast Förbundsstyrelsen äger därmed rätten att tillsätta och avsätta.

2.Valberedningen väljs och beslutas om av förbundsstämman. Därmed är det endast förbundsstämman eller extra förbundsstämma som kan ändra på detta.

3.Kassören väljs antingen som ledamot i förbundsstyrelsen eller väljs som kassör i förbundsstyrelsen av förbundsstämman (jag kommer inte ihåg vad WRAS stadgar säger, jag beskriver båda alternativen). Väljs vederbörande till ledamot i styrelsen konstituerar styrelsen sig och beslutar själva om vem som blir kassör och äger därmed rätten att ändra. Är det förbundsstämman som valt kassör, är det endast stämman eller extrastämman som kan ändra på detta.

4.Enskild persons rätt att vara medlem i en förening beslutas av föreningsstyrelsen och ärendet ägs därmed av föreningsstyrelsen.

Detta är de fyra huvudärenden jag ser i DNs beslut. Här har hopblandning skett.

I detta exempel har vi alltså 3 beslutsfunktioner som äger olika ärenden. Dessa kan inte klumpas ihop till ett ärende.

Självklart kan ett beslut i ett visst ärende få konsekvenser för ett annat ärende, men det blir som det blir.

Varje ärende måste behandlas av den beslutsfunktion som har mandatet, inte av någon annan. Detta är grundläggande i en demokrati och ideell förening.

När jag läser DNs beslut ser jag vad som beslutats och när jag läser Stina Gatels öppna brev (Stina är sammankallande i DN vad jag förstår) förstår jag varför beslutet blivit som det blivit.

DN har blandat flera ärenden som egentligen ägs av olika funktioner i organisationen och då kan det bara bli fel. Att det blir fel beror på okunskap och nonchalans. Jag fick ett mail från en person i DN som tyckte att vi i princip kunde lösa WRAS nuvarande problem över en pilsner och det är klart, att har man en sådan attityd till nuvarande situation, då kan det också bara bli fel!

Dessutom skriver Stina Gatel att om de ”anklagade” hade dykt upp på mötet man inbjudits till, då hade säkerligen utgången av DNs beslut blivit en annan. Vad menas med det? Hade det räckt att komma med mössan i hand, då hade DN haft överseende med det lilla "intermezzot”?

 

Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen beskrivit förbundets organisation som bristfällig och en av orsakerna till nuvarande situation. Det står jag fast vid. Ska man tillämpa organisationsmodellen som gäller idag, ställer det väldigt stora kunskapskrav på de som sitter i olika funktioner och den kunskapen/förmågan finns inte i WRAS. Därför är en organisation som ger en direkt återkoppling mellan förbundsstyrelse och medlemsklubbar nödvändig för att styrningen av förbundet mot målet ska kunna ske. Att titta medlemmarna i ögonen och beskriva vad man vill göra med deras pengar, det är väldigt nyttigt för att förstå sin roll (för att återkoppla till min egen situation beskriven tidigare).

En del personer förespråkar att man bara ska titta framåt, det är bekvämt, men inte effektivt. Tittar man inte bakåt, drar man inte erfarenheter. Detta måste WRAS göra. Annars görs samma misstag om och om igen. Det blir ingen förändring.

 

/Staffan

 

Tankar och Idéer nr 39. (2014)

 

Ytterligare reflektioner:

 

Ofta påtalas för enskilda medlemmar att - vill du påverka, skriv en motion, delta på möte, erbjud dig att ta plats i en styrelse, klaga inte! Men här råder en stor obalans mellan de som sitter i beslutsfunktioner och de enskilda medlemmarna.

Det är alltid så i organisationer och på arbetsplatser, att arbetsgivarsidan eller de som sitter i styrelsefunktioner har verktygen, befogenheterna och mandatet att förändra uppkomna situationer som inte är bra, betydligt enklare och snabbare än enskilda. Dessutom har de ett ansvar att förvalta.

Inom WRAS har förbundsstyrelsen betydligt större möjligheter att förändra än en enskild medlem. WRAS styrelse kan utlysa en extra förbundsstämma när situationen blir turbulent, som en regering som kan utlysa nyval. Detta för att föra över ansvaret till förbundsstämman för att denna ska ta ett bättre beslut än förra gången. Däremot kan man inte se sig som en ersättare för stämman och ta beslut som normalt ligger på stämman. Tolkningsföreträdet när det gäller stadgarna är en annan behörighet som inte får missbrukas. Enligt min mening måste en ”tolkningstvist” så fort som möjligt läggas på stämmans bord för att förtydligas i stadgeskrivningen. Det handlar inte om att styrelsen får tolka som det passar och därmed får rätt i olika tvister, så enkelt är det inte!

En tredje faktor är disciplinnämnden som absolut inte får bli en hemlig polis med befogenheter över övriga beslutsfunktioner. Då blir situationen ohållbar. Det är absolut inte meningen med denna funktion. Den får inte bli ett verktyg i demokratiprocessen som ska kväsa obekväma personer. Det kommer att urholka mandatet som, exempelvis, förbundsstyrelsen har och därmed förtroendet. Man gräver sin egen grav.

 

/Staffan

 

Tankar och Idéer nr 40. (2014)

 

Tolkning av regler, lagar, instruktioner, stadgar är inte så lätt som det låter.

Det skrivna ordet, hur tydligt det än skrivs ner, så kan det ändå tolkas olika. Det kan dessutom, även i lagtext, smyga sig in ”buggar” omedvetet.

Hur ska man då kunna tolka ”rätt”? Vad är ”rätt”?

En lagtext tolkas alltid genom att man tittar på förarbeten, utredningar, remissvar, propositionen inför lagtextarbetet mm. Detta för att få fram en bild av varför lagen finns till och vad vill man åstadkomma med den, vad syftet är och målet?

När man läser föreningsstadgar måste man försöka resonera på samma sätt. Tyvärr finns det oftast inget ”förarbete” att grotta i.

Man måste då se till vad som är rimligt, kopplat till föreningens mål och syfte, och vad som är rätt i en rättstat. Sunt förnuft kommer man långt med också.

Kommer man, som beslutsfattande funktion, ofta i konflikt med andra ”tolkare” av, exempelvis stadgarna, då måste man inse att man inte har samma utgångspunkt/mål/vision om vad som är rätt och fel i verksamheten och då måste man lyfta frågan och det blir till stämman (alternativt extrastämman). Detta hanterande är viktigt eftersom det lägger grunden till ett förtroende som är avgörande i ideella organisationer. Utan förtroendet brakar hela verksamheten samman. Bara stämman kan/ska avgöra om det ska ändras i laguppställningen eller vidtas andra åtgärder för att verksamheten ska nå målet.

 

När är en funktion beslutsmässig?

Vi tar ett konkret exempel från WRAS stadgar.

Där framgår i Kap 1 § 7 att Disciplinnämnden (DN) ska bestå av fem (5) ledamöter, varav en sammankallande. Dessutom finns ett minimikrav att viss kompetens ska finnas i DN.

Hur ska man tolka denna paragraf?

Några tänkbara alternativ:

1. För att vara hundra procent säker på att man är beslutsmässig (jag blandar inte in vilken sakfråga man är behörig att fatta beslut i, det är en annan aspekt), då sammankallar man alla fem! Det kan vara ett fysiskt möte, det kan vara ett telefonmöte eller det kan vara ett möte över internet.

Dessa alternativ (det finns fler) gör att sannolikheten för att man lyckas få till ett möte är hög!

Eftersom stadgarna inte säger något om beslutsmässighet kontra antal ledamöter är ovanstående alternativ vattentätt. Ingen skulle ifrågasätta beslutsmässigheten (sakfrågan undantagen).

 

2. Skulle någon bli akut sjuk så att det inte är rimligt att flytta mötet, då skriver man det i protokollet. Jag tror fortfarande att man (medlemmarna) kan se det som att beslutet kan vinna laga kraft. Men det blir ett lite osäkrare alternativ än alternativ 1. Nu börjar det hänga på förtroendet för beslutsfattarna hos medlemmarna (längst ut i organisationen).

 

3. En av ledamöterna avsäger sig uppdraget. Då anser jag att det är en fråga för stämman att välja en ny ledamot. Dessutom borde stämman ta konsekvenserna av bristerna i stadgetexten och förtydliga hur man ser på beslutsmässigheten (minsta antal), eventuellt tillför att det ska väljas suppleanter.

 

4. Ett alternativ som tillämpas just nu är att det blir som det blir. Tre (3) sammankallas. En (1) har avstått, totalt är det tre (3) ledamöter i DN som sammanträder. DN består bara av fyra (4) av stadgade fem (5) ledamöter. Gungigt redan här. Det är dock en majoritet som sammanträtt och fattat beslut. Om detta är ”rätt” eller ”fel” är en ren tolkningsfråga. Man har på eget bevåg i DN bestämt att man är beslutsmässigt på tre (3) ledamöter och då blir avgörandet, rätt/fel, placerat på medlemmarnas/stämmans bord om någon lägger det där!

Detta alternativ är ett lotteri! Dessutom är insatsen enskilda människors öde i organisationen och medlemmarnas förtroende för verksamheten totalt.

 

Disciplinfrågor kommer av naturliga skäl att handla om enskilda människor. Då är det självklart extra viktigt med rättsäkerheten. Med rättssäkerhet menar jag det som är ett rimligt förhållningssätt ur den enskildes perspektiv, att bli behandlad rättvist och inte godtyckligt.

Om man är i DN:rollen, då gäller det att med ovanstående i tankarna, ha vattentätt på fötterna när man fattar beslut. Det räcker inte med att agera som i alternativ fyra ovan. Det är verkligen inte att utdöma straff med en beslutmässighet som är ”utom rimligt tvivel”.

 

Detta resonemang kan eventuellt även tillämpas i valberedningsprocessen i WRAS just nu, där senaste nytt (som jag har uppfattat det) är att en (1) av fem (5) ledamöter anses vara beslutsmässigt! Är verkligen beslutsmässigheten ”Utom rimligt tvivel”, eller …?

 

/Staffan

 

 

Tankar och Idéer 41. (2014)

 

Nu är det år 2014.

För 40 år sedan var vi några vildhjärnor som snackade om att vi skulle bilda en westernförening i Sverige. Det vore väl kul, tyckte vi? Tänk om vi kunde anordna tävlingar, som de har i USA? Men, måste vi inte vara flera? Det ordnar sig! Vi kör ändå!

Vi närmar oss 40-årsjubiléeum för den första klubben, Swedish Western Riders (SWR), år 2015!

Jag var 21 år 1974 (för 40 år sedan) och full av entusiasm! År 1975 bildade vi SWR. År 1977 bildades Western Riders Club Gotland (WRG). När jag tittar tillbaka på den här tiden i westernridningens historia i Sverige, är detta det största steget som togs. Det visade sig med detta att det fanns fler likasinnade som var villiga att satsa på detta. Utbytet mellan oss blev resultatet av en fortsatt utveckling, ingen dagslända. Westernridningen var här för att stanna.

Vi banade väg!

1982 bildade vi (SWR och WRG) Western Riders Association of Sweden (WRAS) tillsammans med Western Riders Club Stockholm (WRCS) och Western Riders Club Habo (WRH).

Idag, med den turbulens som råder i WRAS, kommer ibland kommentarer från medlemmar som tycker det är så jobbigt med alla dessa konflikter. Man säger att man vill bara rida, tävla och ha roligt!

Sluta tjafsa, säger man!

Jag tycker att de som säger så och de som erhåller den ena titeln efter den andra och solar sig i glansen av dessa titlar, ska tänka på de som under hela vägen engagerat sig i föreningslivet och tagit en massa fighter, för att skapa förutsättningar för dessa tävlingar, som ger titlar att sola sig i. Förutsättningar skapas inte av sig självt. Hela vägen kantas de av olika meningar som ska jämkas ihop till något användbart. Den som tror att föreningslivet är konfliktfritt har inte engagerat sig tillräckligt mycket. Jag vill skänka en tanke av tacksamhet till alla dessa som engagerat sig helhjärtat och argumenterat för sin ståndpunkt för att påverka verksamheten i en klubb eller förbundet. Det gäller även de som inte delat min uppfattning! Denna ”dragkamp” är det som på lång sikt garanterar att utvecklingen går framåt, även om det på kort sikt känns som tillbakagång i westernridningen. Antingen avvecklas det som inte är livskraftigt (klubbar/förbund) eller också går det stärkt ur processen! Så måste det vara. Övertramp sker och de som gör dessa får naturligtvis ansvara för det. Tyvärr går detta inte att undvika helt och hållet, tror jag, utan det ligger i sakens natur. ”Konflikterna” är en del i utvecklingen!

 

/Staffan

 

Tankar och Idéer nr 42 (2014)

 

Jag betalade inte in någon medlemsavgift för 2014 eftersom jag inte vill stödja det WRAS jag ser framför mig just nu. Tyvärr missar SWR mina pengar också. Det WRAS jag ser nu är ett symtom på en längre process jag beskrivit så många gånger tidigare, en process på flera år.

Jag vill heller inte vara domare i ett förbund jag inte delar grundläggande värderingar med. De grundläggande värderingar som WRAS visar upp är inte bara ett verk av de personer som sitter i olika funktioner i förbundet idag, de är också en produkt av de som på olika sätt stöttar dessa genom att tillåta och inte reagera/agera emot. Jag har på många olika sätt agerat emot dessa värderingsyttringar som maktfullkomlighet, åsidosättande av regler, skapa sig egna regler, arrogans mm. Det har varit och är, ett mönster, en kultur i flera år. Jag tror, tyvärr, att de olika stämmorna kommer att följa minsta motståndets lag och inte bry sig så mycket om de flagranta övertramp som gjorts. Men här har vi demokratins dilemma; majoriteten har inte alltid rätt, men den får rätt.

När jag känner att det är så det är på väg att bli (det har jag känt länge!), då vill inte jag längre lägga min tid och energi åt något som leder till något jag uppfattar som så fel. För att citera Churchill: "Democracy is the worst form of government, except for all those other forms that have been tried from time to time.".

Jag är övertygad om att med den konstruktion WRAS som förbund har, då uteblir möjligheterna till förändring. Vinnarna är de som sitter i de positioner de vill ha, förlorarna kommer att bli betalande medlemmar.

Westernridningen i Sverige, den överlever ändå, i andra former, det är jag övertygad om.

 

/Staffan

 

Tankar och Ideér nr 43 (2014)

 

Våren är på väg! Alltid lika härligt!

Jag försöker lista ut hur jag ska fånga upp westernridningens historia i Sverige på bästa sätt. Jag har tänkt omforma min hemsida lite för att kunna visa upp det som de flesta i westernridningssfären i Sverige idag aldrig kommer att få uppleva. Detta är ett arv jag tycker är viktigt att förvalta. Det finns säkert andra som tänker på detta också, men jag tror ändå att jag kan bidra. Jag är öppen för förslag, bidrag och ideér!

 

Nu till följetongen WRAS!

Har sett "valberedningens" förslag (eller en "valberedares" förslag, är kanske mer korrekt). Jag fattar inte hur man tänker! Om det nu finns olika vägar/tankar/ideér, då är det viktigt att dessa återspeglas i valberedningens förslag/nomineringar. Har man hört talas om mångfald? Styrelsen ska spegla hela WRAS medlemskarta, inte en liten del!

Även "utredningen" är ute nu. Ett arbete i nivå med första året på högstadiet!

Sedan är det ju så att det råder total anarki i förbundet! Inte hos de som finns på FB eller ute i medlemsklubbarna, utan hos de förtroendevalda i distrikts- och förbundsnivå (inklusive disciplinnämnd och valberedning)!

Jag får en del frågor från medlemmar och klubbar hur de ska agera i olika frågor. Jag kan bara svara dem att, om det hade varit ett föreningstekniskt korrekt förbund, då hade du kunnat göra så här, det är gången, men med den anarki som råder finnas inga regler längre, därför har jag ingen aning om hur frågan ska/kommer att hanteras! Tolkningsföreträde har fått, den helt felaktiga, innebörden "vi tolkar som vi vill"!

Antagligen råder panik på förbundsnivå. Många tecken tyder på det. Jag tror att många klubbar kan klara sig bättre på egen hand och fånga upp lokala behov tillsammans med alla de andra föreningar som finns, exempelvis SQHA (AQHA), NSBA, SRHA (NRHA), SCHA och allt vad de heter. De WRAS-klubbar som vill samarbeta med varandra kan göra detta utan en ovanifrån bestämd distriktsindelning/styrning, de har man gjort förut. Om de egna behoven får styra skapar man sina egna vägar.

Det var inte bättre förr, men jag har upplevt tider av ordning och reda och positivt driv, även om det förekommit häftiga diskussioner och svackor ibland. Alla fick komma till tals, men blev bemötta, inte uteslutna!

 

/Staffan

(staffan.ljunggren@swipnet.se)

 

Tankar och Ideér nr 44 (2014)

 

Det har varit några fantastiska vårdagar! Ett litet bakslag vid Valborg, men vad kan man vänta sig?

Hur ser framtiden ut? Ja, den som visste det! Det finns så mycket att engagera sig i. Antirasism, feminism, mot främlingsfientlighet. Överhörde en diskussion hos frisören igår. En äldre person som tycker att vi tar in alldeles förmånga invandrare som tar hennes pension, tigger och åker dyra BMW. Suck! Hon diskuterade detta med frisören. Frisören höll med lite väl mycket, tyckte jag! Var på väg att lämna salongen, men sen sansade jag mig. Jag var halvklippt av en annan frisör och vad skulle den andra frisören göra med den främlingsfientliga pensionären? Köra ut henne?Hon hade ju papiljotter i håret! Käfta emot? Inte helt lätt. Jag sansade mig och insåg att okunnigheten härskar. Hur bemöter man okunnighet och tolerans? Genom att engagera sig tillsammans med de som vill påverka åt rätt håll.

I år ska jag rösta radikalt! Jag vill göra det jag kan för att påverka vårt mansdominerade och främlingsfientliga samhälle till att bli mer jämlikt och vänligt. Vi har lång väg att vandra! Allt hänger ihop. Det handlar om hur man ser på andra människor; kvinnor (om du är man), "invandrare", annan etnisitet, annan religion mm. Egentligen ganska enkelt, men ändå inte! Nazister marscherar på våra gator. En nazist finns i kommunfullmäktige i min hemkommun, Lidköping. Hur är det möjligt? Är vi inte mer upplysta?

Nya intryck och mångfald har alltid stått för utveckling och framgång. Bevarande av det "gamla" (som ingen kan definiera egentligen) har alltid stått för stagnation.

 

Dessutom önskar jag den nya styrelsen i WRAS lycka till! Kör hårt, Björn! Vill passa på och uppmana dom att titta igenom mina förslag till förändring av WRAS. Jag är övertygad om att strukturen måste förändras, det räcker inte med att byta ut personer. Även om jag inte är medlem just nu, är jag fortfarande intresserad av hur det utvecklar sig. Westernintresset förändras med åren. Efter många år med tävling, clinics och hästträning försöker jag nu ägna mig mer åt min egen tillvaro. Kanske kan jag engagera mig i föreningslivet igen, men inte just nu.

Trivs dessutom väldigt bra på mitt nya jobb!

 

/Staffan

 

 

 

 

 

 

Ljunghem Western Training

© Copyright Ljunghem Western Training 2012