Ljunghem Western Training

Efter en uppvisning på Axevalla travbana, 1971

Det här gänget var med och bildade WRAS 1982

Ovan: Dessa publikationer beställdes från The Western Horseman, utom boken om Calf roping och den om Intermediate Western Horsemanship, de köptes på Alredsford Saddlery i Burley, England. Alla var viktiga för att jag skulle kunna utveckla mig i mitt westernintresse!

Till höger: Hos Gärds Ryttarförening 1985

Jag gillade WRAS första märke!

Margareta Johansson skapade det. Tanken med märket var bland annat att markera att alla hästaraser var välkomna, inte bara Quarterhästar eller Paint.

Till höger: Utredningen av Eric Skoglund på Jordbrukdverket som sysselsatte oss i WRAS styrelse ett tag. Vi var tvungna att samla in underlag, statistik mm för att ta fram ett yttrande. Han ville i princip förbjuda Western Riding, som han kallade westernridningen i Sverige.

 

Nedan: 30 år gick fort! Jag hade förmånen att bli bjuden och deltog också. Det blev en fantastisk helg.

Höger: Programblad från det första SM:et! Detta var också ett stort steg och ett fantastiskt arrangemang. Radio Gotland var där, Ernie Englund (världskänd jazztrumpetare) spelade fanfarer vid prisutdelning. Vi hade korum inför tävlingarna. En fantastisk känsla av att vi var på gång! Wow!

Bilderna ovan visar SWR:s f d "Hålan", idag. Till höger: När det begav sig, tidigt 80-tal. För SWR:s medlemmar blev Hålan en väldigt fin och viktig samlingsplats. Jag åkte ofta 6 mil enkel resa mitt i veckan bara för att träna en kväll tillsammans med andra medlemmar i klubben. Det finns fantastiskt många fina minnen från Hålan!

Vängebanan, Gotland 1987

Krister och jag själv

Ljunghem, Tidan 1976 eller -77?

Det var så enkelt då!

SM på Gotland 1983 i Hemse

Habo, när?

WRAS-info före hemsidans tidsålder!

Första regelboken vi använde vid första tävlingen 1975 utanför Väring (norr om Skövde). Jag tror vi var åtta ekipage. Foldern var 5 x 10 cm, fyra sidor!

WRAS förbundsmötesspex!

WRAS förbundsmöte var ett viktigt tillfälle för medlemmarna i de enskilda klubbarna att träffas och ha kul! Dessutom blev det en direktkontakt och påverkan mellan WRAS förbundsstyrelse och de enskilda medlemmarna. Dag 2 var vi seriösa och fattade viktiga beslut!

Lite minnesanteckningar från ett föredrag om den första Gotlandstävlingen för oss fastlänningar. Detta äventyr var oerhört stort för oss! På grund av sjögången fick vi inte åka med 12-färjan, vi fick vänta på Oskarshamns ridskola på 24-färjan.

Exempel på en klubbtävling 1983

Jag tycker att protokoll och anteckningar är intressanta, de visar en del av vad vi gjorde och hur vi tänkte. Lägg märke till att-satsen att regelkommitteén tills vidare kallas WESTERN RIDERS ASS´N of SWEDEN! Januari 1981! Samt ...något behov av ett gemensamt sidoorgan - WRAS- föreligger då inte i nuläget. Intressant!

Första EM:et på gång! Det kändes spännande!

Detta var en gratiskatalog från varuhuset Western Ranchman Outfitters i Cheyenne, Wyoming. Sönderbläddrad! Kolla in modet!

Jag fick möjlighet att besöka varuhuset 1978 och köpte en kostym och boots!

Ovan: Min första Western Horsemantidning från 1968

 

Nedan: En från november 2015

Seamus och Montoya under uppvärmning, Hemse på Gotland runt 1980?

Ett brev från SWR till Anders Gernant på SVT angående information om en uppvisning på Häst -82.

Detta är Ed Ivory, 1975 i Hampshire, England. Han kommer från en verklig rodeofamilj. Hans bror Buster Ivory var en höjdare inom Rodeo Cowboy Association (RCA). Föreningen för professionella rodeocowboys som sedan fick byta namn till Professionell Rodeo Cowboys Association (PRCA). Förkortningen RCA påminde för mycket om ett hyfsat känt skivbolag! Även hans svägerska var engagerad inom RCA som sekreterare.

Jag träffade Ed tidigt 70-tal första gången. Hans son bodde i Australien och importerade Quarterhästar dit via England. Karantänsbestämmelserna gjorde att hästarna var tvungna att vistas i England minst 6 månader innan inträde till Australien. Därför var Ed i England för att sköta om dessa hästar under tiden de väntade på att få komma till Australien. Dessutom hade han varit engaread i ett misslyckat försök att lansera Rodeo i Europa tidigt 70-tal. Fiasko!

Men, han var en true cowboy i alla avseenden! Han hade jobbat på rancher under 30-, 40- och 50-talet. Han hade tävlat som proffs i rodeo, han hade tävlat en massa annat också. Han blev en enorm inspirationskälla och källa till information för mig som jag utnyttjade när jag träffade honom. De hästar som stod i karantän skulle motioneras varje dag och jag fick möjlighet att följa med en hel dag där han stod för pratandet när vi red på de fantastiska hedarna i New Forest. Härlig och lärorik upplevelse! Via internet har jag fått reda på att Ed gick bort 2007 i Australien. Han var född 1921.

Teamroping i verkligheten tillsammans med Cob på Tösa på Revingehed 1976

Montoya och jag på ELMIA 1974

Historien om MONTOYA.

Montoya var DEN hästen för mig. Det finns inte dess like i mina ögon. Jag har många bilder på honom och mig på min hemsida. Det är ingen slump.

För att se hela bilden och varför det blev Montoya, får vi gå tillbaka till 1966.

Min mamma och pappa importerade ponnyhästar från England under många år, med början på 60-talet. Min pappa var noga med att vi barn skulle få en ekonomisk ”uppfostran”, d v s att förstå hur man kan förvalta pengar och få dem att växa. Ett framgångsrikt sätt var att investera i ponnyhästar. Framför allt C- och D-ponnyer. Det fanns en stor marknad för dessa under 60- och 70-talet.

Vi importerade bland många andra en New Forestponny som hette Minstead Peta of Burnrew. Vi var tre syskon som ”skramlade” till detta ungsto. Vartefter övriga syskon flyttade sina andelar till andra ponnyer, köpte jag ut dem och så småningom var Peta min.

Peta var född 1963. Jag började rida in henne 1966. Detta år var jag också med på ett ridläger hos Ylwa Love´n-Swärd i Skultorp med Peta. Jag fick mycket matnyttig rid- och hästkunskap från Ylwa. En upplevelse var att jag ställde upp i min första tävling till häst! Jag vägrade ut mig på muren, men tävlingskänslan tog över och jag visste att jag ville ha mer!

1967 var vi i England för att köpa fler ponnyhästar och under denna resa fick jag kontakt med Flying G Ranch utanför Burley i södra England. Här erbjöd man ridturer av olika längd i westernstil och westernutrustning! Jag blev helt betagen och efter en ridtur på New Foresthedarna var jag såld, det var western för mig!

Nu skulle det ridas western för hela slanten. Jag införskaffade ett westernhuvudlag med delade(!) tyglar från Firma Wilwes i Helsingborg. Wilwes var återförsäljare för SIMCO (sadelmärke i USA). Jag var nu otroligt engagerad i detta mitt westernintresse!

Peta fick ett föl 1967. Detta sålde jag för 1800 kr. Bra betalt på den tiden (en månadslön nästan, eller?).

På vintern mellan 1967 och 1968 fick Peta kolik och avlivades på djursjukhuset i Skara.

Jag var förkrossad! Men mitt intresse fanns kvar, jag gav inte upp.

Mina föräldrar var väldigt engagerade i mitt intresse, även om det i början fanns viss skepsis. Min pappa tog mig med på en tur till Skåne för att titta på en ny häst till mig och som kanske var mer ”western” dessutom (vad nu det kunde innebära egentligen?).

Vi besökte bekanta till min familj: Caroline Asker och Joja Lewenhaupt för att höra oss för om intressanta hästar.

Vi hittade inget av intresse. Vi besökte förresten High Chaparrall i Småland på vägen ner, det har utvecklats en del sedan dess vill jag lova.

Hemma på gården fanns ju en hel del hästar, bland annat en svartskäck som kallades Pien (uttalas pajen). I England kallades svartskäckar för Piebalds (därav smeknamnet) och rödskäckar för Skewbalds. Pien var D-ponny med ett fantastiskt bra temperament och importerad på hösten 1967. Jag köpte henne för mina försäkringspengar efter Peta. Jag köpte även min första westernsadel från Wilwes 1968. Nu var jag igång igen!

Våren 1968 började Pien, som nu döpts om till ett mer westernbetonat namn, LARAMIE, bli lite rund om magen. I maj 1968 föddes ett litet brunskäckigt hingstföl. Hur gick nu detta till? Innan Laramie åkte från England hade hon rymt till grannens arabhingst och detta tror vi var orsaken till fölet, men vi vet inte säkert.

Jag döpte mitt föl till Montoya. Varför detta namn? Under 60-talet visades en populär westernserie på TV som hette High Chaparrall. I den serien fanns två rollfigurer jag gillade. Det var Buck Cannon och det var Manolito Montoya. Buck var min favorit, men det namnet lät inte lika bra på en häst som MONTOYA. Montoya fick det bli.

Montoya såldes som föl, för så gick det till på ett stuteri som levde på hästuppförning och import.

Jag fortsatte att träna och rida Laramie i alla möjliga westerndiscipliner. Det var en fantastik häst, men jag ville nog egentligen ha en valack för att utöva mitt westernintresse hade jag kommit på.

När Montoya var två år skulle ägarna flytta från landet till staden (Örebro). Man frågade mig om jag ville köpa tillbaka Montoya, man ville att han skulle få ett bra hem. Det hör till saken att jag var och hälsade på honom många gånger under dessa två år, därför kom frågan nog naturligt till mig. Jag köpte honom med hjälp av mina föräldrar. Vid det här laget hade de rödbruna fälten i pälsen skiftat till en skimmelfärg istället. Montoya blev nästan helt vit med åren.

Montoya reds in som treåring och tränades för rollen som westernhäst på alla sätt som jag visste då. Det var neckreining och stångbett ganska snabbt efter tränsbettet, det var repträning, trailträning mm mm.

Laramie fortsatte som både ridhäst och fölsto. Det blev några föl på henne. Den första westernbetonade uppvisningen var faktiskt med Laramie på Axevalla travbana 1971, men efter det var det Montoya för hela slanten. Många uppvisningar blev det. Det fanns ju inga tävlingar ännu, uppvisningarna fick tillgodose mitt behov av att sprida westernridningen och få kontakt med likasinnade. 1975 flyttade jag till Ljunghem, en gård utanför Tidan, och både Laramie och Montoya följde med. Tyvärr fick jag ta bort Laramie 1976 efter att hon fått problem med tarmarna och inte kunde tillgodogöra sig vinterfodret.

1975 bildade vi Swedish Western Riders (SWR) och nu var det full fart framåt i westernsverige och Montoya var vid min sida i många år och på många resor!

Montoya hade en fantastisk vilja. Han gav alltid 100%. Detta märktes inte minst i ropingsammanhang. Antingen det var på levande djur på bana eller i det fria eller en dummy, så gav han järnet. Ibland kunde han bli lite uppspelt, men han var otroligt träningsbar. Han tog all skolning på ett mycket bra sätt. Han fattade fort vad som gällde. Tvekan fanns inte hos honom. Ett exempel på hans mottaglighet för träning var att han kunde vara svårlastad som unghäst. Detta tröttnade jag på och satsade en halvdag på att bara träna lastning. Sedan fungerade detta resten av hans liv! Ett annat exempel var att han blev stressad i ropingboxen. Cob (Carl-Axel Dahlgren) sa, att vi får träna honom i boxen lite. Sagt och gjort. Cob hjälpte mig med att släpa dummyn ett antal gånger ut ur boxen utan att Montoya fick springa efter, han skulle stå kvar. Så var det fixat. Efter det stod han som ett ljus i boxen. Det var några som fick låna honom när det var ropingtävling på gång. Han skötte sig lika bra med andra ryttare som med mig.

Montoya betydde mycket för mig i en väldigt viktig fas i mitt liv, därför känns hans närvaro så stark när jag tänker på honom eller ser en bild av oss två.

Montoya fick även bära mina barn som säker häst i deras första stapplande ridsteg. Både Ulf och Jonna red honom hemmavid.

1995 var det 20-årsjubileum för SWR. Montoya hade vilat från offentlighetens ljus i många år. Dessutom var han lite skraltig! Ulf var lite för stor, men Jonna var nätt (6 år), därför fick hon rida Montoya i paraden på Grevagården. Montoya hade inte varit på en tävlingsplats på 10 år, men när vi kom till Grevagården och han hörde musiken och speakerrösten i högtalarna, då kom de gamla takterna fram och han sträckte på sig och levde med som han alltid hade gjort på tävlingsbanan! Jag blev riktigt rörd!

1996 fick vi ta bort även honom på grund av tarmproblem (ärftligt?) under vinterhalvåret. Montoya blev 28 år gammal och det är snart 20 år sedan han togs bort, men närvaron av honom känns påtaglig även idag när jag tänker på episoder eller ser bilder!

Montoya Halmstad Travbana 1974

Foto: Joja Lewenhaupt

 

Montoya High Chaparrall 1973

Montoya "heading" (fånga hornen) i Norra Björke tidigt 80-tal

Montoya Lundsbrunn 1984

Peta 1967/68

Laramie 1969

Montoya och Cob dummy roping i Hemse

En överlycklig 14-åring som suttit i en westernsadel för första gången! Detta hände 1967 på Flying G Ranch i Hampshire (New Forest), England.

Min första westernsadel, en SIMCO från Firma Wilwes i Helsingborg 1968.

Ovan ser man tre miljöbilder från Flying G Ranch. Flying G Ranch betydde mycket för mig och min ambition att rida "western style", som det stod i deras broschyr. Här fick jag för första gången sitta i en westersadel och vara i en westernmiljö som jag inte varit i tidigare. "Ranchen" (en s k dude ranch) låg utanför samhället Burley i södra England, i New Forest. Här kunde man hyra in sig på ritter från en timma till dagar. När jag besökte ranchen de första gångerna, 1967 och 1968, drevs ranchen av två herrar vid namn Gosling och Russel. Gosling hade varit pilot, därav "Flying G"! Han hade dessutom mycket kontakter med Canada och därigenom fått inspiration och möjlighet att ta hem utrustning och ideér för att starta denna verksamhet. Jag besökte denna ranch vid ytterligare ett tillfälle, men då hade ägarskapet bytts. Många år senare fick jag ett brev från Gosling, som nu bodde i Canada som pensionär. Han hade läst på en tidigare hemsida jag hade om det jag då skrev om Flying G Ranch. Tänk vilka möjligheter internet skapade!

Domarutbildning var viktigt. Detta är en bild på utgåva 2 på ett utbildningskompendie. Här beskrivs rutiner för olika tävlingsgrenar, bedömningsgrunder och domartips.

© Copyright Ljunghem Western Training 2012