Den historia jag beskriver handlar om min upplevelse från mitten på 60-talet tills idag.

Mitt intresse för "western" fanns tidigt, men triggades ordentligt 1967 när jag besökte en "dude ranch" utanför Burley i Engelska New Forestdistriktet. Ranchen hette Flying G Ranch. G:et står för Gosling. Tillsammans med en Mr Russel startade han denna ranch för turridning i det vackra New Forest i Hampshire. Gosling var pensionerad flygkapten (därav Flying!) och hade fått kontakt med "western" i Kanada och tog med sig utrustning och annat hem. På YouTube finns en filsnutt om Flying G Ranch. Sök Flying G Ranch (Gosling). Inte att förväxla med olika platser i USA med samma namn.

Jag besökte stället ytterligare några gånger. Det var en stor inspirationskälla för att kunna sträva vidare med drömmen om att kunna utöva westernridning med likasinnade i Sverige.


Det blev så att genom det nätverk som mina föräldrar hade inom hästvärlden, kom jag i kontakt med andra som hade i stort sett samma intresse som jag.

Min dröm var att bilda en förening och kanske till och med kunna anordna tävlingar i olika westerngrenar! Men det skulle nog ta många år, tänkte jag.


När jag har bestämt mig för något är jag ganska envis! För att bilda en förening krävs likasinnade som vill samma sak och någon som driver på, och det blev nog jag det! Vi var ca åtta stycken när vi bildade Swedish Western Riders 1975.

Sen rullade det på.

Likasinnade på Gotland bildade Western Riders Club Gotland 1977. Nu fanns det två klubbar som anordnade medlemsmöten, tävlingar och långritter och vi åkte på varandras olika aktiviteter. Vilket lyft det blev för westernintresset i Sverige!


Nu hade vi lagt grunden till det som finns idag i Sverige med tusentals westernryttare, massor med tävlingar, många försäljare av utrustning, kursverksamhet mm mm.


Fler klubbar bildades; en i Stockholm WRCS) och en i Habo (WRH).

Som kan läsas om längre ner bildades en huvudorgansiation, Western Riders Association of Sweden (WRAS) 1982 av dessa fyra klubbar.


Jämsides med detta började intresset för Quarter- och Painthästar växa i Sverige och specialförbund bildades. Nätverket växte ytterligare.


Fortsättning under bilderna...


Ed Ivory, en riktig cowboy som jag träffade i England runt 1970. Han var av den gamla stammen hästmänniskor som hankade sig fram i amerikanska västern under depressionen på 30-talet och arbetade som cowboy, tävlade på rodeos och kunde berätta om detta för mig när vi motionerde de hästar han skötte i väntan på att de skulle vidare till Australien (hästar som köptes i USA och skulle till Australien var tvugna att stå i karantän mellan 6 mån och 1 år i Storbritannien). Vi red då på de vidsträckta hedarna i New Forest. Han var en av mina förebilder.

Till vänster: Jag och Phielina på utställning i Varberg 1959.


Till höger: Jag och Phielina kör fram alstammar på isen 1963.

Här står vi!

WRAS första logga. Snygg!

Bildandet av Western Rider´s Assn of Sweden (WRAS)

Min första facklitteratur om westernridning från 1968 och framåt. Jag köpte in två av dem i en sadelshop i Burley (som även sålde westernsadlar) och tre skickade jag efter från tidningen the Western Horseman (som också tog fram dem).

Den första regelboken vi använde 1975 vid första tävlingen kom från England och en westernförening jag var medlem i redan 1968.

Tävlingsprogrammet för första SM:et 1983 på Gotland

Jag på Montoyas mamma, Laramie, 1971. Vi har precis genomfört en uppvisning i westernridning på Axevalla travbana.

Swedish Western Riders (SWR) anordnade den första tävlingen 1975 på våren. Vi höll till på en gård utanför Väring, norr om Skövde.

Vi var några få som ställde upp i alla klasser. Det var trail, western pleasure/equitation och barrelracing. Känslan av att äntligen passerat en "drömgräns" var enorm, även om tävlingen var allt annat än enorm i omfattning. Men ett reportage i tidningen Ridsport blev det i alla fall!

Fler tävlingar blev det efter hand.

Vi var hos familjen Holmström utanför Skara och här hemma på Ljunghem utanför Tidan. 

Första utbytet med Gotlänningarna var ett besök vi fick vid tävlingar hos familjen Holmström.


Westernfamiljen växte snabbt!


På Ljunghem hade vi tävlingar 1976, -77 och -78. Nu insåg vi att nästa gång behövde vi mer plats. 1979 var vi på Grevagården söder om Skövde. Då hade vi besök med flera ekipage från Gotlandsklubben.


1978 anordnade gotlandsklubben en tävling som vi bjöds in till. Vilket äventyr det var att styra kosan till färjan i Oskarshamn och sedan åka över till Gotland med våra hästar. Nu hade vi blivit ett skapligt gäng!


Vi hade fantastiskt roligt vid våra olika sammankomster! På färjan hem planerades redan för nästa års aktiviteter. För många av oss var detta höjdpunkterna på året i många år framåt!


Gotlandsklubben var duktiga tävlingsarrangörer och där hamnade också det första SM:et 1983. I två dagar tävlades det!


Detta är jag på Montoya i barrelracing vid SM:et 1983 i Hemse på Gotland. Massor med folk och väldigt välorganiserat!

Flying G Ranch

Till vänster: I instruktörrollen, Säve 2007(?).


Nere: Uppsutten på min fantastiska häst, Montoya, med Gotlandsvänner 1978 på Ljunghem.

Det första europamästerskapet (officiella) i westernridning anordnades av dåvarande Västtyskland 1982 i Aachen. Detta var en av faktorerna som påskyndade bildandet av WRAS. Vi i Sverige ville vara samlade i ett nationellt förbund när vi planerade aktiviteter tillsammans med andra länder i Europa.

Men, redan då fanns nära kontakter och samarbete med den växande Quarterhästvärlden i Europa och Sverige och genom dessa kontakter blev amerikanska quarterföreningen (AQHA) och dess regelbok, en viktig ledstjärna i vårt regelboks- och domararbete i Sverige.

När vi samarrangerade quarterhästklasser och öppna westernridklasser kunde vi använda amerikanska domare som vi också utnyttjade i utbildning av våra egna domare. Med tiden ökade samarbetet med painthästfolket också.



Även utbytet med övriga Europa ökade. Vi hade ofta ekipage från andra länder på våra större tävlingar.


Men det ökande intresset för vår sport ökade också granskningen av vår verksamhet, både från allmänheten och myndigheterna.

På 90-talet gjordes en utredning av tävlingsverksamhet med djur. I denna enmansutredning uppmärksammades westerridningen på, ett för oss, mindre smickrande sätt, utredaren ansåg i ett inledande skede att westernridnng borde förbjudas i Sverige! Då var det reiningen som man fokuserade på från myndighetens sida. Tyvärr utgick utredaren från helt missvisande och undermåligt material och detta påpekade vi också. Vi levererade också aktuell fakta till utredningen.



Efter ett antal möten och diskussioner med Jordbruksverket hittade vi ett antal olika sätt att hantera vår sport utan alltför mycket statlig reglering. Bland annat formaliserades tävlingsveterinärrollen på tävlingar med djur. 

För vår del gällde det inledningsvis nationella tävlingar oavsett vilka tävlingsgrenar, samt alla tävlingar oavsett nivå, med nötkreatur. I vår regelbok hade vi då working cowhorse och cutting (som vi fick behålla!) där nötkreatur "vallas" med häst enligt olika beskrivningar i regelboken.


Vi tog tidigt ett antal strategiska beslut för vår verksamhet.

Ett var att vi insåg att det aldrig skulle vara OK att ha roping (lassokastning) på levande djur i ett tävlingssammanhang. Därför utvecklade vi dummyroping, dvs en kalvattrapp som dras av ett fordon (se tidigare bilder).

Vi var även proaktiva med förslag om djurskyddsfrågor i vår tävlingsverksamhet. Det kunde gälla att begränsa antal starter/dag för en häst, blåsa av ekipage som inte hade kontroll i arbetet med nötkreatur mm.

Även hjälmfrågan diskuterades flitigt och ledde till ett hjälmtvång för yngre ryttare. Redan från tidigt i vår verksamhet var det tillåtet för vem som ville att bära hjälm istället för westernhatt vid våra tävlingar.


Fortsättning följer ...




© Copyright Ljunghem Western Training 2012