Tankar och Idéer nr 58 (2021)


I detta Tankar och Idéer beskriver jag Charitys och min resa från maj 2020 till ett nuläge i maj 2021.


Ett år med Charity – en beskrivning av vår resa.

Jag var på jakt efter en ny häst. Jag ville inte ha en unghäst och jag ville inte ha några större utmaningar att hantera. Jag ville kunna rida i den takt jag ville i lugn och ro. Så tänkte jag i alla fall.

Lena, min fru, såg en annons på Blocket – ”Arabsto 15 år utanför Mullsjö”. Det kan passa mig, tänkte jag. Jag hörde av mig, men hon var redan tingad (detta var i januari/februari 2020).

Tiden gick och i maj samma år hörde ägaren av sig och frågade om jag fortfarande var intresserad eftersom de som tingat henne backat ur. När kan jag komma ner och titta på henne, undrade jag? Nästa dag åkte jag ner till Mullsjö.

Ägaren var direkt i telefonen väldigt ärlig med att Charity hade haft fång, kolik och att hen hade svårt att rida Charity eftersom hon var så tittig på allting, samt att hon var svårlastad (men stod snällt i transporten under färd).

OK, tänkte jag – inga utmaningar!


Detta var inledningen.


Jag ska försöka beskriva det ingångsvärden som jag såg och hur jag träningsmässigt tänkte. Vad var min strategi? Jag hade hyfsad erfarenhet av araber och var positiv i min inställning till rasen. Det är en bra häst i grunden!


Texten vid bokstäverna är ståndpunkter, viktiga ingångsvärden eller påståenden som jag har eller har gjort.


Magkänsla! Så fort jag såg henne i stallgången i det lilla stallet de bundit upp henne i för att förbereda visning för mig, tänkte jag – henne vill jag ha! Magkänsla som förhoppningsvis grundade sig i den ganska långa erfarenhet jag har.

Charity stod snällt medan hon blev sadlad.

En av hennes skötare visade upp henne i skritt, trav och galopp och det gick lugnt och fint till.

Vi hämtade Charity två dagar senare.


Lastningen blev en utmaning. Charity visste direkt vad det handlade om och sa tidigt – Nej, jag tänker inte gå på transporten!


A. Min strategi var att inte driva på, låt henne veta vad jag vill och vänta ut. Hon var faktiskt inte stressad, en viktig iakttagelse.


Efter diverse provisoriska anordningar med grindar och rep som begränsade henne (hon kunde inte komma bakåt mer än till en viss gräns), men inte tvingade fram henne, gav hon med sig. Jag tänkte att detta problem får jag ta i vid ett annat tillfälle under andra former, så här kan vi inte göra fortsättningsvis.


B. En viktig iakttagelse under färden hem var att hon stod lugnt och fint och åt hö. Inte det minsta stressad av transporten.


Vid hemkomst lastades Charity av utan problem och släpptes i en egen liten hage. Vacker häst med en enorm utstrålning!


C. En gammal lärdom jag har från min tid med alla New Forestponnyer som mina föräldrar importerade från England var, att det tog minst ett halvår för en häst att acklimatisera sig till den nya omgivningen och därmed visa sitt rätta jag. Detta gällde vid större omvälvningar i hästarnas miljö.


Efter någon dag började jag med att longera Charity lite lätt.


D. Longering har jag använt mig av vid hästhantering med syfte att se och känna på hästen utan att behöva sitta upp. Det har fungerat bra för mig genom åren. Det handlar inte om att hästen ska springa av sig.


Charity kändes trygg i all hantering som sadling, binda upp, lyfta fötter mm, men ängslig för nytt!

Det visade sig att Charity var ängslig för allt som var nytt eller rörde sig lite hastigt (vid exempelvis blåst). Hon rusade till lite, men stack inte iväg. Men hon reagerade väldigt starkt och ofta! Hon var otålig. Jag kunde också märka att ängsligheten var större vid hantering och ridning än när hon gick i hagen (samma blåst!). Hennes instinkt var flyktreaktion vid osäkerhet.


E. Som jag predikat så många gånger på mina clinics genom åren, så reagerar hästar väldigt ofta genom erfarenheterna (lagrade i minnet) i en viss situation, inte genom något logiskt tänk.


Min slutsats var att jag måste skapa trygghet för Charity i situationer när jag fanns i hennes närhet (vid all hantering, alltid!). Jag måste upprepa dom många gånger för att hon ska lagra positiva erfarenheter av dessa.


Det gällde att rama in, skapa enkla regler – ”Så där gör vi inte här på Ljunghem, vi gör så här!” och att inte bekräfta hennes ibland häftiga reaktion på ”spöken”. Att inte bekräfta hennes snabba reaktioner är lättare sagt än gjort. Hos mig är det så att jag instinktivt reagerar när hon reagerar och det var jobbigt, men jag kämpade med att hålla mig så lugn som möjligt.


F. En annan utgångspunkt i träningen var att ta en sak i taget och att landa där och då  innan man tar nästa steg.


Ett exempel på detta kunde vara att inte lämna boxen förrän Charity slappnat av. Ett annat exempel var att vid longering bara stå still och vänta ut henne tills hon sänkte huvudet lite och ”andades”!

Charity ville gärna ta initiativet till nästa steg, hon var alltid på gång, kändes det, otålig. Jag red henne och hon verkade bra grundriden, men ängslig.


G. När jag berättade för min hovslagare om att Charity haft fång, var hens snabba motfråga – på en arab, hur bar dom sig åt?


Jag började googla lite på fång (har inte varit utsatt för det förut på våra marker) och fick då fram att det handlade mycket om ätstörningar, eller störningar i tarmen. Även en viss koppling till kolikformer fanns. Aha, det kanske inte var betet i första hand som var orsaken till fång och kolik, utan ett stressigt beteende eller lite stressiga anlag.

Charity var väldigt stressad när hon betade gräs. Hos gick fram med inställningen – här är det bäst att äta så mycket som möjligt så fort som möjligt, sen kan det vara för sent. Detta var lite hennes inställning till mycket. Skynda, skynda, skynda!


H. Hästar är i grunden gjorda för att äta i stort sett 24 timmar om dygnet, under rörelse på ganska stora ytor.


Min inställning blev här att Charity skulle veta att hon fick äta alla timmar på dygnet (för att sluta stressa!), men hon fick gå på magert bete. Vi har hästarna på lösdrift, därför var denna lösning enkel.


Lastning i transport hade jag medvetet undvikit än så länge. Men jag kände att det var dags att ta även i detta problem. Min inställning här var att jag själv (helt ensam) skulle lasta henne genom att släppa in henne (eller föra in henne utan att jag själv gick in först). Det fick ta hur lång tid som helst (var inställd på att övernatta vid transporten!).


Ekipaget (bil och transport) placerades på ganska öppen plats. Det var ingenting som ramade in Charity förutom mina ”krav”. Som vid senaste lastningen var hon väldigt tydlig med att – ”jag vill inte (kommer inte) att gå på transporten, bara så du vet!”. Inte oväntat!

Jag bad henne gå fram till baklämmen och till och med gå på, men nej! Jag fortsatte och efter någon timme satte hon en fot på baklämmen, då fick hon beröm, vi vände och gick en liten volt och upprepade samma sak igen och igen och igen.


Vartefter tog hon ytterligare steg upp och efter ett antal timmar gick hon in! Otåligheten fanns kvar och hon ville backa ut igen. Jag försökte bara mana henne framåt (inga linor eller annat bakom henne) och lyckades få henne att bli kvar i transporten om än lite otålig.


Så småning om gick lastningen utan problem, men än så länge undvek jag bakbommen, jag ville kunna få henne att stanna kvar 100% utan att sträva bakåt bara genom att jag bad henne om det.

Övningen upprepades nästa dag och dagen efter, nu gick hon in ganska direkt med något kort återfallsförsök.


Det jag noterade efter denna träning, att kunna lasta henne bara genom att skicka in henne med en uppmaning, med repet hängande över nacken, var att hon var helt slutkörd (trött!). Hon måste på något sätt mentalt insett att jag fick henne att göra något hon inte i sin vildaste fantasi trodde kunde hända! Det gjorde henne mentalt trött. Jag pressade henne ingenting under några dagar och återupptog ridningen igen. Hon landade även i detta.


I. Min inställning vid lastträningen var att jag ber om något som jag förväntar mig att hästen gör, men inte med fysiskt tvång, utan ett – ”jag ger mig inte och jag kommer att bli nöjd när vi lyckas! Jag har ingen klocka på mig.”


Det hade hänt något med Charity under lastträningen. Nu var hon ett stort steg tryggare när vi skulle göra olika saker. En tränarförebild för mig som jag pratade med beskrev det som att - "jag imponerade på Charity, jag växte i hennes ögon!" OK, tänkte jag, är det så det är? Vi kunde göra galoppfattningar, volter, trailhinder och lite turer i skogen. Ängsligheten fanns kvar, men det gick åt rätt håll.


Charity är en av de mest tillgivna hästar jag mött och det underlättar när tålamodet prövas! Jag har också hela tiden tänkt på hennes ålder och vad hon därmed kan tänkas ha med sig i bagaget som styr hennes handlande i olika situationer.


Lastträningen har jag återkommit till med jämna mellanrum och det har gått väldigt bra, men vi ska fortsätta med att träna henne i att stå kvar i transporten utan att söka sig bakåt när jag sätter fast bakbommen.


Senhösten kom med minst sagt varierande väder och vinterväglaget var ett faktum. Det varierade från glansis till knagglig frusen lera och blöt snö. Ridningen gick minst sagt på sparlåga med ett fåtal tappra försök. Men den (nästan) dagliga kontakten, ledande ut och in i stallet för lite kraftfoder fortsatte och tydligheten från min sida att jag sätter ramarna, vänta med nästa steg tills jag säger till mm. Igen, igen, igen!


I april började jag med träningen på allvar igen. En blåsig dag sadlade jag och tog ut henne på ridbanan för lite check genom longering. Hon reagerade inte ängsligt på någonting under detta pass! Vad hade hänt? Detta upprepade sig på alla nästkommande ridpass och hon verkade vara tryggheten själv.

 

J. För att få en så bra bild av hästen som möjligt använder jag ett vanligt tränsbett, utan nosgrimma eller hjälptyglar av något slag. Dessutom var min strävan att det är bättre med många korta ridpass som ger positiv erfarenhet, än några få långa ridpass där resultatet kunde bli blandat eftersom det då är lätt att spänna över för mycket.

 

Vid ridningen (från första början) använde jag ett enkelt tränsbett och tvåhandsfattning. Jag begär att Charity ska svara ”ja” på bettet, men det finns inget som fysiskt hindrar henne från att gå emot och höja huvudet. Däremot så ger jag mig inte i min begäran att hon ska svara ja på bettet. Detta var Charity också lite konfunderad över, att jag kunde få henne att gå i hyfsad form på detta sätt och att hon inte kom undan. Hon försökte några klassiska – ”om jag rusar iväg med höjt huvud tar jag initiativet, eller?”. Tyvärr Charity, så gör vi inte här på Ljunghem, utan vi fortsätter galoppen (eller vad vi gjorde) och jag avgör när det är OK. Jag tappade inte fattningen och försökte verka så oberörd som det gick (vilket inte alltid var så lätt!).

Här kunde hon ibland visa sitt missnöje med att inte lyckas i sitt uppsåt, men hennes positiva sida tog över och det blev alltid ganska harmoniskt till slut i varje ridpass.


Jag har medvetet inte rotat för mycket i Charitys förflutna. Det är lätt att bli styrd på fel sätt, Det var viktig information jag fick av senaste ägaren, som jag skrev om inledningsvis, men i övrigt bildar jag mig en egen uppfattning. Jag litar på min egen förmåga att läsa av och dra så riktiga slutsatser som möjligt. Detta är ju vad mitt ridintresse handlar om egentligen! 


Jag tror att hon har en mycket bra grundhantering i botten och verkar trygg i just detta. Hon tycker om att bli omhändetagen. Hon är just nu den som kommer först i hagen, ofta gnäggande.


Dessutom har denna resa gjort att Lena och jag tränar våra hästar tillsammans och det är ju fantastiskt roligt!


Nästa gång tänkte jag utveckla detta med att byta miljö (punkt C och E)och hur det kan påverka hästen och som då självklart påverkar vad jag gör med hästen och hur.

Fortsättning följer …

 

/Staffan



Tankar och Ideér nr 57 (2021)

Jag har fått blodad tand!

Sadelmakeridelen blir mer och mer viktig för mig i min pensionärstillvaro!

Kombinationen att göra något och sedan prova det praktiskt är väldigt kul. Mitt arabsto, Charity får vara försökskanin, så också Lenas Pluto. Det kan vara en grimma, ett huvudlag, en knivslida och till och med en sadel (eller tre!). Lena fick min första sadel jag gjorde och hon är väldigt nöjd med den, Det är faktiskt inte den första jag gjort, jag gjorde en 1970, men den räknar jag inte riktigt, jag hade varken rätt material eller tillräcklig kunskap att göra en sadel då, men jag gjorde det ändå!

Jag ytterligare en för att befästa det jag lärde mig och rätta till det jag gjorde mindre bra. Nu är jag inne på den tredje!

Jag hoppas kunna sälja lite enklare prylar som knivslidor, huvudlag, grimmor exempelvis. De sadlar jag gör är till salu, men jag känner mig inte redo att göra sadlar på beställning ännu. Mer träning krävs. Även mönstring kräver träning, träning och åter träning. Än så länge är prylarna bruksprylar i bra läder och handsytt.


Tankar och Ideér nr 56 (2021)

Nu är vi inne i 2021!

Det var ett tag sedan jag skrev på min hemsida. Andra saker har varit viktigare, men nu känns det som att det är dags igen.

Det har hänt en del i tillvaron. Jag har blivit farfar igen, denna gång till Josefin och morfar till Iben!

Jag är pensionär, men jobbar lite på timma åt MSB som jag var fast anställd hos till 2017 och även lite jobb på timma åt Västra Götalandsregionen.

Jag fick tyvärr ta bort min fina häst Lillebror. Men, jag har skaffat Charity istället. Ett 16 års arabsto som jag tycker mycket om!

Dessutom har jag tagit upp ett gammalt intresse (bland annat inspirerad av min son Ulf); läderarbete. Jag har tidigare sporadiskt skurit och sytt lite, men nu är det mer målmedvetet. Titta mer under fliken Läderarbete.


Hemsidan kompletteras efter hand. Jag fick rensa lite eftersom jag inte kom överens med mallen (kanske jag inte gjort än!). Den kommer att kompletteras.


Tankar och idéer nr 55 (2017).

Det var ett tag sen sist! Det är kul att notera att det finns de som läser mina tankar och idéer fortfarande. Dessutom träffade jag en kund som jag hjälpte för nästan 10 år sedan och det kändes så roligt att prata lite och att jag faktiskt gjort viss nytta!

2016 innebar en av de största händelser man kan uppleva (förutom att bli förälder), jag blev farfar till Gabriella! Enormt stort!

Annars har det mest varit lite egen ridning, flytt, renovering, jobb i Stockholm och några domaruppdrag som jag uppskattar mycket.

Jul och nyår är över och det är ganska skönt. Härligt så länge det varar, men sen längtar vi till nya strapatser!

Westernridningen växer och utvecklas på många sätt. Helt omöjligt att förutse 1971! Detta är på gott och ont, men måste hanteras av de som är aktiva inom verksamheten. Det handlar om att ta ansvar. Jag tycker fortfarande att det är oroväckande rapporter från tränings- och tävlingsverksamheten både i USA och Sverige. NRHA har fått kritik för att inte fullfölja utredningar och påföljder när det gäller ren misshandel av hästar i träning och på framridning. Vissa träningsmetoder inom western pleasure har varit skrämmande under lång tid och verkar tyvärr inte bli bättre (både i USA och Sverige). Jag har alltid vänt mig mot detta väldigt tydligt, men det måste bli fler för att få till en förändring och där kommer hästägarna in. Använd sunt förnuft och fundera över (det jag skrivit om tidigare) vilket pris hästen får betala för den träning du betalar för!

Organisatoriskt är westernridningen inne i en lång, men intressant process. Nu finns det inte så självklara dominerande organisationer längre, nu måste man samarbeta ännu mer om vilka gemensamma mål man kan se eller har. Påminner mycket om de utmaningar vi hade i slutet av 70-talet och som ledde till bildandet av WRAS och ett stabilt samarbete med SQHA och i viss mån SPHA. Tyvärr raserades detta i början på 2000-talet. Utveckling hade varit tvunget, men inte så fullständigt regelvidrigt som det var under ett antal år. Nu verkar det vara lite mer ordning och reda igen, men förlusten är inte reparerbar! Tyvärr!

När jag är ute och dömer blir jag alltid lika glad över den glädje och ambition som finns hos så många ryttare! Finns det tid brukar jag ge lite tävlingstips som oftast mottas positivt. Ibland får man vara lite vaksam på i vilket ”mode” ryttaren är i, alla är inte lika mottagliga för tips när det inte gått så bra!

Hoppas Ditt 2017 blir fullt av utmaningar, mitt blir det säkert!

/Staffan


Tankar och Ideér nr 54 (2016).

Nu har våren kommit! Härligt!

Jag har kommit igång med ridningen igen. Det känns bra. Det är mycket att göra ute nu, därför är det lite motigt att sitta inne med läderarbete någon längre stund. Jag får ta upp detta någon regnig dag eller i höst. Det är mer givande att lyssna på koltrasten.

Jag har skrivit lite mer under fliken Historia. Det har varit mycket gamla minnen som dykt upp när jag städat i hyllorna! Det är intressant att titta lite i backspegeln och försöka förstå vad som varit avgörande händelser och personer i ens liv. Detta har jag skrivit lite om.

Det är intressant att se utvecklingen inom western ridningen i bl a USA. Det är en tråkig utveckling inom de tävlingsgrenar/ridgrenar som vi anammat i Sverige; reining, western pleasure, trail, western riding mm. Hästarna blir mer och mer onaturliga och viljelösa i sin utstrålning. De tävlingsområden som fortfarande känns positiva i sitt utövande är inom Reined Cowhorses och Cutting. Dessutom utvecklas mer ranchbetonade tävlingsgrenar inom exempelvis AQHA och detta är också väldigt positivt som motvikt till de själsdöda hästarna. Jag trodde att den utvecklingen i de traditionella grenarna var på väg bort, men tittar man på Youtube från AQHA world show blir man mörkrädd.


/Staffan


Tankar och Ideér nr 53 (2016).

Mitt gamla intresse för lärderarbete har väckts i vinter. Jag började på en sadel, inspirerad av Uffes arbete, men insåg att det behövs mycket träning i handlaget med allt vad läderarbete heter. Insåg att Uffe tränat massor innan han gjorde sina två sadlar, därför gjorde jag en time out med min påbörjade sadel. Jag beslutade mig för att träna på en lädergrimma istället. Det visade sig vara ett klokt beslut och det var både roligt arbete och gav många erfarenheter i måttagning, tillskärning, handsömnad, att forma, finnish mm mm. Nästa projekt blir ett huvudlag och en förbygel! Sadelarbetet blir lagom att ta upp när det är pensionsdags om ca 2 år! Nu är nog våren på gång. Några ridturer har det också blivit.


/Staffan


Tankar och Ideér nr 52 (2016).

Nytt år, nya utmaningar!

Under fliken Historia har jag skrivit lite om min häst Montoya, den helt unika häst jag har haft förmånen att få träna och rida.

2016 kommer att bli spännande på många sätt. Det började ju med lite vinter, och det är inte fy skam!


/Staffan



Tankar och ideér nr 51 (2015).

Det känns lite kul att grotta i gömmorna och lägga ut lite nostalgimaterial (under fliken Historik). Det väcker också många minnen och tankar när jag sitter och fastnar i gamla informationsblad från WRCS, WRH, WRG och SWR. Alltför många av de som omnämns har gått bort alldeles för tidigt! Vi var ett stort antal väldigt aktiva medlemmar som tillsammans strävade framåt. Några är fortfarande väldigt aktiva.

Vi går återigen mot jul. Idag är det första advent, igen! Tiden går alldeles för fort. Särskilt när man nått mogen ålder. Det gäller att leva i nuet, och det försöker jag. Att se vad som berikar just nu och det är mycket, om man bara tar sig tid att se det.

Kanske det blir ett nytt Tankar och ideér innan nyår, annars God Jul och Gott Nytt År!


/Staffan



Tankar och ideér nr 50 (2015).

Nu har jag skapat en flik, "Historia", som innehåller lite nostalgimaterial. Titta gärna och bidra gärna med bilder eller dokument. Jag fortsätter botanisera i mina hyllor och vrår.


/Staffan


Tankar och Ideér nr 49 (2015)

Jag har fortfarande funderingar på hur jag skulle kunna utnyttja min hemsida på ett bra sätt, nu när jag inte driver min firma så hårt. Just nu inskränker sig det arbetet till några domaruppdrag/år, än så länge.

Domaruppdragen är väldigt roliga och ger mycket tillbaka. Jag kommer att fortsätta med det så länge jag efterfrågas.

Jag håller som bäst på med att röja i hyllor och vrår. Där hittar jag mycket Svensk westernhistoria! Jag tror jag ska scanna in intressanta konversationer (FAX!), minnesanteckningar (handskrivna på papper!). protokoll (maskinskrivna!!!), bilder (tagna med en analog kamera!!!!!) och sedan publicera här. Kan det vara något? Jag har också erbjudit WRAS att förvalta arvet när jag kommit så långt att jag vill skicka iväg materialet och det är WRAS styrelse villig till.


Sommaren har varit bra! Canadaresan blev toppen! Calgary Stampede var en enorm upplevlse. Vilken utveckling som skett inom rodeovärlden. Kvalitet rakt igenom. Dessutom besökte vi son med fästmö och bror med familj, alla boende i Alberta, fast i olika ändar av provinsen.


Nu är hösten i analkande!


/Staffan




Tankar och Ideér nr 48 (2015)

Den här gången blev det ett stort tidsglapp!

Tillvaron förändras. Det är mycket annat som engagerar mig nu jämfört med när ridningen var mitt levebröd. Mitt arbetet tar mycket tid och energi. Jag försöker döma några tävlingar/år. I övrigt är det rutinsysslor runt hästarna som gäller.

I sommar bär det av till Canada och Calgary Stampede. Dessutom ska naturligtvis släkten besökas.

Jag är med i Swedish Western Riders igen och det känns bra. Hela sammanhanget "westernridning i Sverige" är under stor omdaning och det är nog nödvändigt och bra. SWR fyller förresten 40 år i år! Det är inte klokt vad tiden går!

För min egen del handlar det om att hitta hem i westernsammanhanget igen och än så länge känns det lite vilset. Kanske jag måste tillbaka till där det började. Jag har ju skrivit lite om detta i tidigare Tankar och Ideér. Vi får se tiden an. Det är ju som sagt svårast att sia om framtiden!


/Staffan


 


Tankar och Ideér nr 47 (2014)

Midsommar har passerat. Den var väldigt fin för Lena och mig. Vi red tre dagar i sträck och det är mycket för oss just nu! Uffes häst, Lillebror, som jag disponerar nu passar mig perfekt. Dessutom är han väl grundriden av Uffe. En häst som jag kommer ihåg när han var ung, då var han ängslig och reserverad, nu är han trygg och följsam. Härligt jobb, Uffe!

Läser lite om RHC på Chaparrall och blir lite sugen. Vem vet, nästa år kanske...? Regnet lockar väl inte, men annars.

Nu väntar snart semester och mera ridning förhoppningsvis.

Ha en bra sommar!


/Staffan



Tankar och Ideér nr 46 (2014)


Ännu en fantastisk fin helg är snart tillända.

För någon månad sedan fick jag ta bort min fullblodsarab, "Proppen". Kändes tomt efteråt även om det kändes helt rätt. Alltid jobbiga beslut att ta, men veterinären från Tibro distriktsveterinärstation var väldigt proffsig och med ytterligare stöd från Lena, var det ändå ett rätt beslut att ta.

Det blev som sagt tomt. Insåg att jag inte varit utan egen häst på detta sätt sedan jag gick på mellanstadiet! Dessutom har det inte blivit någon ridning. Lösningen blev Uffes häst (Ulf, min son). Lillebror, som hästen kallas, går hos mig nu medan Uffe väntar på och sedemera åker till Canada. Jag har nu ridit 4 gånger, vilket är ca 400% mer jämfört hösten! Varav en gång tillsammans med Lena på hennes Pluto!

Det känns väldigt bra. Jag tränar dessutom en del lassokastning för att komma igång igen.

Får lite förfrågningar om clinics, men tyvärr kan jag inte åta mig detta p g a att mitt arbete tar all tid. Fritiden vill jag ägna åt min tillvaro. Jag tycker mycket om mitt arbete och det är inget svårt val. Det är onekligen en ny väg i mitt liv. Inga clinics! Vi får gå tillbaka till tidigt 70-tal.

Engagerar mig i westernföreningsvärlden bara genom att hålla mig informerad, annars inget. Tiden får utvisa vad som händer med det.

En ko-träning för Per Larsson  eller en ropingträning för Tommy Arvidsson är väl sånt som jag ser fram emot så småning om. Det skulle vara kul. Tillvaron känns bra!


/Staffan



Tankar och Ideér nr 45 (2014)



Bilderna på mig och Strätes Lirro (90-talet) och mig och Montoya (80-talet), är bilder som visar hur min dröm såg ut på 60-talet. Min första bok som jag läste kopplat till ”western” var en bok om Calf Roping, som tidningen The Western Horseman gav ut. Författaren hette Toots Mansfield. Han var world champion calf roper i många år, men för länge, länge sedan! Tidigt 70-tal såg jag en film på bio (tre gånger!), Junior Bonner (JB), med Steve McQeen som JB. JB var en allt i allo inom Rodeon, med allt vad det innebär. Jag ville identifiera mig med JB.

När mitt westernintresse tog fart präglades det mycket av just Rodeovärlden, framför allt ropingen och, hör och häpna, steer wrestlingen! Även Barrel Racing. Jag imponerades mycket av de hästar som användes. De var oerhört duktiga och vältränade. De var dessutom relativt gamla, från 15 till dryga 20 år. Jag förstod senare att anledningen till att de var så pass gamla var att det tog lång tid att bli tillräckligt tränad och rutinerad för att göra ett bra jobb. Långsiktighet! Detta ser man tyvärr inte så mycket av i en del westernsammanhang! Dessutom var det en tuff fysisk miljö. De höll ändå.

Åter till min dröm. Vad var den? Ropingtävlingar i USA! Eventuellt lite broncriding också, men det var inte min grej. Jag var lite för försiktig för de grenarna. Ropingen och steer wrestlingen däremot, det var grejer det!

Hur jobbade jag på min dröm i Sverige nu då? Roping på levande djur i tävlingssammanhang kunde inte komma på fråga, det insåg jag. Först såg jag till att skaffa mig rätt grejer. En ropingsadel som var ”guaranteed for roping”, riktigt lassorep, skidboots, neckrope, ropingtyglar, tie-down, you name it! Jag byggde ropingbox, ropingdummies i ett otal varianter. Bland annat en väl fungerande på ett barnvagnschassi! Problemet var vem som var intresserad nog att dra den! Detta var före fyrhjulingarnas tid. Mina äldre bröder kom ju hem på helgerna ibland…

Min mamma ryckte in och tog tiden på hur snabbt jag kunde hoppa av hästen, springa fram till ”kalven” och göra ”two wraps and a hooey”. Tänk att hon tog sig tid med det! Även min pappa ställde upp för mitt intresse. Bland annat gjorde han det ekonomiskt möjligt för mig att köpa en riktig ropingsadel på 60-talet. Han engagerade sig också i våra (SWRs) tidiga tävlingar på 70- och 80-talet som speaker. Stöttande föräldrar! Pappa är borta, men mamma är fortfarande intresserad av vad jag håller på med gällande western.

Hur utvecklades det då? Ja, det fanns fler böcker att läsa, bland annat om olika nivåer av western horsemanship, det fanns trail och working cowhorse, mm mm. Jag såg en film från USA som handlade om US Championship for Arabians. Alla westerndiscipliner (även boskapsklasser) fanns med och några till. Jag blev mäkta imponerad. Jag härmade och tränade och tränade och tränade!

Längtan att kunna tävla blev till att börja med tillfredsställd med uppvisningar i ”western” och allt det jag tränat in. Det var uppvisningar i väldigt många olika sammanhang. 1975 blev den första tävlingen av. En otroligt härlig känsla! Roping och Barrel Racing har alltid legat mig varmt om hjärtat (Barrel Racingen är ju också en Rodeogren i Nordamerika). Nu blev det mycket ridgrenar; reining, trail, western pleasure, förutom roping och barrel racing. Överlag blev ridgrenarna mer populära bland de som började intressera sig för westernridningen än ”rodeogrenarna”.  Boskapsgrenarna kom på 90-talet och det gillade jag, men jag tävlade ju även i ridgrenarna (med viss framgång!). På 90-talet började roping och barrel racing tyna bort, tyvärr. Ropingen har, som tur är, fått en uppsving igen med stor hjälp av Tommy Arvidsson. Både i numerär, men också i kvalitet! Väldigt roligt. Även Barrel Racingekipage gör bra prestationer idag.

Som jag sa har jag tävlat i nästan alla ridgrenar och även dömt dessa (var bland annat NRHA-domare i två omgångar). Men roping och barrel racing har satt djupa spår. En av mina bästa bilder på min gamla trotjänare Montoya är en barrel racingbild (SM -83) och den bästa (i mina ögon) på Strätes Lirro är en ropingbild (Stockholm tidigt 90-tal). Jag kände detta så tydligt när jag fick se bilden på FB, inlagd av Carina Carlsson. Härligt! När jag ser bilden känner jag precis hur det känns att få en bra start i boxen, en bra träff och sedan springa fram och röra vid dummyn. Lirro backar direkt självmant för att sträcka repet. Härligt samspel! Det slår mycket annat.

Montoya kunde detta också, men jag har inte någon lika bra bild på detta.


Detta var lite tillbakablickar och reflektioner.


PS

Ställde mig vid dummyn idag och gjorde några träningskast. Det finns kvar där någonstans långt inne!

DS


/Staffan



 





 

Kontakt


 




© Copyright Ljunghem Western Training 2012