Stuteri Grankärr
om hästar, western och utrustning
Tankar och idéer nr 70 (2024)
Jag måste direkt ta tillbaka det jag avslutade med i förra avsnittet; jag har visste ett litet tävlingssug!
Min gamle vän Cob Dahlgren, sen många år tillbaka, ringde mig och frågande om jag inte skulle kunna komma ner till Ranch Fun och Ki Ranch utanför Sjöbo i augusti. Det är en gemytlig tävlingsform där det viktigaste är att träffas och umgås under roliga former. Jag var tveksamt av flera skäl, men kom fram till att jo, jag ska nog åka ändå! Cob sa att jag kunde få låna en häst över helgen.
Sagt och gjort! Fredagen den 23 augusti packade Ester (vår labrador) och jag ihop alla nödvändiga prylar och styrde kosan mot Skåne!
Direkt när jag kom fram och Cob och jag pratade om den stundande helgen och tider som gått kändes det helt rätt. När vi kom till tävlingsplatsen fick jag positiva flash backs från långt tillbaka när vi började för si så där en 50 år sedan.
Arrangemanget var helt perfekt med frukost (pannkakor, bacon, ägg och toast) och sedan genomgång av första klassen.
Man tävlade i lag två och två bägge dagarna. Det blev en trevlig form som motiverade en diskussion om taktik mm inför varje klass.
Praktisk ranchridning med och utan kor, helt perfekt mix. Lunch ordnades på plats och även middag. På kvällen livemusik mm.
För min egen del kändes det väldigt bra av olika skäl. Dels att under dessa former mäta mig med betydligt yngre deltagare. Dels att gamla takter fanns kvar (24 år sedan senaste tävlingen!). Ropingen gick över förväntan!
Dels att jag fått ett mål med min ridning tillsammans med min häst Majken till nästa år. Jag fick en positiv injektion.
Ett stort tack och beundran för alla dessa entusiaster (Ki och Åke Degerman mfl) som lägger ner massor med jobb för att vi ska kunna uppleva detta.
TACK!
Tankar och idéer nr 69 (2024)
Nu har Majken och jag bekantat oss ordentligt i olika miljöer och det har fungerat jättebra. Flera ridturer har skett tillsammans med Lena på Pluto och det har fungerat bra det också. Vi har bland annat bekantat oss med några olika ridvägar och ridstigar i grannskapet. Eftersom det regnat mycket är det många vattensamlingar i skogen som vi vadat över. Med Pluto som förhäst har det gått bra efter lite tvekan.
Jag rider henne på delat bett med skänklar och med neckreining (en hand) och det funkar riktigt bra. Nu börjar det också vara lite mer avslappnat när jag tar av bettet. Kul! Jag ser fram emot resten av sommaren och många fler ridturer i skog och mark. För mig är det lite av att komma tillbaka till där det började för mig för många år sedan innan vi hade några westernklubbar. Tävlingssuget finns inte alls kvar och det känns bra!
Tankar och idéer nr 68 (2024)
Nu har Majken varit hos oss en månad. Som jag skrivit i tidigare avsnitt, räknar jag med att en omställning där det har varit en ganska lång transport, en helt ny miljö, träffa helt nya människor, träffa helt nya hästar, är en stor omställning som hästar reagerar olika på. Många iakttar och tar in alla intryck, men ser ganska oberörda ut, andra är mer utåtriktade och till och med utåtagerande. Majken tillhör den förstnämnda kategorin. Hon iakttog och verkade sansad.
När jag köper en ny häst försöker jag lyssna in ägarens berättelse om och med hästen. Man kan utläsa ganska mycket. Det jag fick veta var att Majken var en häst med stort självförtroende men, kunde testa lite när man red ut genom att lätta lite i frampartiet, markera lite negativt när man spände sadelgjorden och tyckte inte om bett i munnen (bet gärna fast i det när man tog av tränset istället för att släppa ut bettet). Jag provsatt Majken hos ägaren, mest för att få en känsla av om Majken var i rätt storlek (det kändes jättebra). Majken skulle också vara trygg vid ridning i skog och mark enligt ägaren.
OK, tänkte jag, vad är min plan?
Majken var riden mycket, så det behövde jag inte lägga krut på nu.
Först gäller det att skapa en upplevelse hos Majken av att ha kommit från ett bra ställe till ett nytt bra ställe. Vi kom fram sent på kvällen när vi hämtade henne, därför fick hon och Phie vara inne på box (var sin) första natten. Nästa dag lät jag Majken träffa sin nya kompis Phie ute och hon fick på egen hand bekanta sig med beteshagen, vindskydd vatten mm. Sedan tittade jag till henne, klappade och pratade henne så att hon blev trygg med mig.
Efter ett par dagar tog jag in Majken i stallet och ryktade henne mm.
En sak jag bestämt mig för var att ta tag i bettfrågan. Hon reds på bettlöst på senare tid. Jag vill rida på tränsbett av olika skäl, så det ska tränas, tyckte jag. Majken var av en annan uppfattning! När jag erbjöd henne att ta in bettet i munnen vände hon bort huvudet och ville inte öppna munnen! Som jag skrivit i tidigare avsnitt har jag inga tidsramar, bara slutmål. Målet var att hon självmant skulle ta in bettet i munnen när jag visade henne det. Jag lyckades lirka in bettet i munnen efter ett tag och då fick hon belöning!
Nu kom vi till det svåra problemet, och det var att hon ville bita fast bettet när man tog av huvudlaget. Det är ett problem som lätt uppstår när man sätter ett bett i munnen på en unghäst och inte är tillräckligt noga med att låta hästen spotta ut bettet i egen takt de första gångerna när man tar av huvudlaget. Har man lite för bråttom i det momentet kan bettet slå mot baksidan av framtänderna och det skrämmer de flesta hästar och därför biter de tag i bettet och kan dessutom kasta sig bakåt. Detta var jag beredd på, men Majken höjde huvudet och bet tag hårt i bettet. Men hon var ändå lugn!
För att Majken skulle slippa känslan av metall mot tänderna bytte jag till ett gummibett för att lättare kunna träna hela momentet. Efter några gånger slutade Majken säga nej till att ta in bettet i munnen, det gick ganska fort. Det jag då fokuserade på var att hon skulle få lära sig att med tungan putta ut bettet ur munnen i stället för att bita sig fast i bettet. Jag återkommer till hur det går idag.
En annan sak jag var lite osäker på var om min härliga westernsadel passade henne och om hon skulle tycka att den var konstig. Longering är ett säkert och bra sätt att testa sådana här saker på. Westernsadeln är tyngre än en vanlig sadel, det är en så kallad bladsadel som ligger över en större yta på ryggen. Skulle hon gilla det, eller? Dessutom har westernsadeln en flankgjord (en extra bakre sadelgjord), skulle hon gilla den? Vi 71 års ålder vill jag inte sitta i sadeln om Majken INTE skulle gilla det jag har slängt på henne! Vad hände? Ingenting! Majken var hur cool som helst! Sadeln låg helt OK på henne. Nu har jag ju en del rutin med hästar och ridning. Ibland kan en utebliven reaktion hos en häst helt enkelt bero på att andra saker i omgivningen fångar intresset mer just vid detta tillfälle. Vid ett annat tillfälle kan det upplevas som att hästen plötsligt märker - "men vad har han selat på mig???" och så kommer reaktionen flera dagar senare. Men det har inte kommit någon reaktion!
Som jag nämnde tidigare tyckte Majken inte om när man spände sadelgjorden. Det första man ska tänka på är att spänna lite i taget. Låt hästen vänja sig. Hon markerade lite de första gångerna, men jag sa att "så gör vi inte här på Ljunghem" genom att markera lite med handen mot henne och säga "nej". Det funkade. Hon bryr sig inte om sadelgjorden längre. Jag spänner fyra till fem gånger när jag ska rida ut. Dessutom behöver man i allmänhet inte spänna så hårt som många gör.
Vart var vi?
Jo, bettet accepteras nu och nu är det ett vanligt järnbett, sadelgjorden spänns utan negativ reaktion, då rider vi ut. Alltid spännande att se hur en ny häst reagerar i nya omgivningar. Majken känns trygg, vaken och skrittar vägvinnande! Verkar hur trygg som helst på vägen. Hur går det i skogen över stock och sten? Majken "går som tåget" i skogen; framåt, tittar, hittar vägen och var hon ska sätta fötterna. Bilar? Check! Rådjur? Check! Gräsklippande granne? Check!
Majken kunde ju testa lite ibland genom att lätta lite i fram och vilja vända, sa tidigare ägaren. OK, vi testar. Vi stannar och prövar och vända, då kom reaktionen! Skulle det bli en kraftig reaktion, kan den bli farlig! Det vet jag, därför är timingen viktig när man vill markera att -"så gör vi inte här på Ljunghem!". Ett snabbt (lite överraskande) tag i tygeln, lågt åt sidan brukar funka och det gjorde det. Majken testade ett par gånger, jag reagerade och sen verkar det också vara OK. Därmed inte sagt att Majken inte kommer att försöka igen, men jag har då en metod som funkar.
När vi var tillbaka i stallet kom vi ju också tillbaka till momentet att ta av huvudlaget och erbjuda Majken att "spotta ut" bettet i egen takt. Första gångerna höll hon kvar bettet ett tag, men släppte. Vi har upprepat detta, ingen tidspress, Majken bestämmer när och hur hon vill släppa bettet och nu fungerar det också ganska bra, men tar lite längre tid än de andra momenten jag beskrivit.
De problem jag beskrivit är med största sannolikhet "man made" och kan oftast undvikas i den tidiga träningen. Majken är 15 år och som hästtränare gäller det att ha respekt för och var ödmjuk inför vad en äldre häst har med sig i bagaget. Jag tänker så här: en äldre häst har löst många olika problem i sitt liv, låt henne bidra med lösningen till det som behöver justeras, men guida henne till rätt beslut! Skapa situationer där det blir lätt för hästen att välja rätt väg. Det mest positiva med detta är att hästen blir trygg, får självförtroende och den lär sig mycket bättre och det fastnar i minnet som en positiv lärdom. Dessutom känner sig både hästen och jag oss duktiga!
Nu går resan vidare med Majken och jag återkommer med mer tankar och idéer kring denna resa.
Det som också hänt är att Ljunghems Dis och Grankärr Frost har flyttat till Åland! Lite tomt blev det, men vi måste ju sälja lite hästar också! Jag trodde EU skulle innebära enklare regler för att föra hästar över landgränser, men inte då! En byråkrati utan dess like!
Tankar och idéer nr 67 (2024)
Den 27/4 -24 åkte vi till Ingarö utanför Stockholm för att titta på Majken, ett 15-årigt sto, som jag trodde skulle passa som motionsridningshäst för mig.
Efter att ha tittat på henne, provridit lite, lastade vi och åkte den 35 mil långa resan hem. Majken stod nästan helt stilla hela vägen hem. Vid hemkomst fick hon tillbringa första natten i stallet tillsammans med den tänkta beteskompisen, Phie. Dagen efter fick hon komma ut på betet och där har hon nu också tillbringat första natten. Allt har varit lugnt. I veckan ska vi bekanta oss lite mer. Mer om detta i ett senare tips och idéer.
Tankar och idéer nr 66 (2024)
Skärtorsdag den 28/3-24 var jag tvungen att ta det tuffa beslutet att min fantastiska Niskas Charity måste avsluta sina dagar. Hon fick ett kraftigt kolikanfall igen (senast var för ca 2 år sedan). Som tur var var vi hemma och fick tillkallat veterinär ganska snabbt (det var jour eftersom påskhelgen stod för dörren). Tyvärr hjälpte inte behandlingen och att åka till en hästklinik igen var inte aktuellt, det hade jag bestämt efter förra gången. Det skulle hon inte behöva utstå. Hon blev 19 år.
Cherry (som jag kallade henne) var en av de hästar jag haft som påverkade mig mer är de flesta. Min Montoya som jag hade i princip från 1968 - 1996 har betytt mest för mig, men Cherry kommer som god tvåa. Hon var annorlunda så till vida att hon var så förbehållslöst positiv och hängiven.
Jag har beskrivit vår resa tillsammans under nästan 4 år i tidigare avsnitt och hon lärde mig väldigt mycket, bl a betydelsen av tålamod och att ta saker steg för steg i lagom takt. Att vänta in hästen i sitt lärande.
Tankar och idéer nr 65 (2024)
Då var vi redan en bra bit in i 2024.
Efter ett ganska långt uppehåll med ridningen av Charity (mitt arabsto), så har jag kommit igång igen (förhoppningsvis!).
Jag tänkte skriva ner lite om hur jag tänker och hur jag lägger upp träningen i denna etapp. Jag har fått inspiration från olika håll och är det något jag lärt mig i hästsammanhang så är det att det är ett ständigt lärande och nytänkande.
Nu ska det handla om att tryggt komma ut i skogen. Charity har ridits i skogen förut, men väldigt lite med mig. Därför är situationen ganska ny och då blir det lite av en omstart med Charity. Jag kallar henne C fortsättningsvis.
Som jag beskrivit C i tidigare inlägg är hon fantastiskt positiv och vill vara duktig och till lags, men har svårt att kanalisera förväntningarna hon lägger på sig själv och som hon tror jag har på henne. Nu beskriver jag det som hästar är som vi, det är dom inte, men mycket av känslorna är desamma även om hästar inte kan tänka logiskt på samma sätt som vi människor.
Jag fokuserar på två saker;
1. C vill vara duktig
2. Jag vill tona ner förväntningarna hon tror att jag har på henne
Jag vill få henne att lyckas = C är duktig. Hon gör saker tillräckligt bra = låga förväntningar.
Detta innebär att ridpasset blir enkelt att genomföra för C (hon lyckas och känner sig duktig) och vi rider inte längre än att vi kan avsluta med positiva erfarenheter och undviker att hamna i negativa erfarenheter.
Detta är nödvändigtvis inte att avstå utmaningar, men jag måste använda min erfarenhet till att bedöma vad vi ska utsättas för att uppnå det som jag skrev tidigare och inte misslyckas. Rider man i naturen kan situationer uppkomma som inte kan förutses helt, men jag försöker ha fokus på både C och omgivningarna för kunna förekomma C och därmed tala om för henne "att allt är OK och under kontroll, du behöver inte ta ansvar för detta. Jag sitter i förarsätet".
Första dagen hade C svårt att hamna i att jag satt i förarsätet. Det behövdes mycket agerande (röst, mjuk skänkel, mjuk tygen mm) för att hantera alla små situationer som uppkom och C var minst sagt på tå! Men jag försökte vara den coole! Vi kunde avsluta det ganska korta (20 min?) ridpasset bra. Jag satt av, pratade lite med C och så gick vi lugnt och fint hem sista biten. OK tänkte C, var det inte värre än så här?
Andra dagen red vi ungefär samma sträcka, men i motsatt riktning. C var en helt annan häst, uppmärksam, men ganska avslappnad, Kollade var hon satte fötterna och uppmärksam men inte alls så spänd. Vi avslutade på samma sätt som första dagen.
Den viktiga insikten tror jag är för mig, och många hästar jag ridit, att detta med att gå en sväng i skogen ingen stor grej, men för C är det det och det är det jag vill bearbeta, att hennes egna förväntningar på sig själv är så höga.
Tankar och idéer nr 64 (2023)
Första halvåret bara försvann, känns det som. Det känns som att tiden går fortare när man blir äldre, sägs det. Vi, Lena och jag, tycker ändå att vi hunnit med mycket ändå, när vi tänker tillbaka och tittar i våra kalendrar (för minnet är det ju inte mycket med!).
Jag får lite uppmmuntrande tillrop ibland när det gäller det jag skrivit genom åren under denna rubrik. En del tycker det är användbart eller tänkvärt och det är ju kul.
Det som känns bra är att jag dokumenterade det första året med min fantastiska Niskas Charity (arabstoet) och hur vi tog oss igenom en jobbig process (T & I nr 58 och 59). Jag läste igenom det härom dagen och känner mig ganska nöjd med det.
Hon har kommit dithän att jag kan, efter ett längre uppehåll (de blir fler och fler nu för tiden), sadla upp henne och rida ett pass utan någon startsträcka alls och det känns väldigt bra!
Som jag skrivit tidigare upptar ett antal (8!) shetlandsponnyer mer och mer av vår tid. Vi hade önskat att vi orkat med mer (utställningar och sånt), men vi har fokuserat på hantering av fölen vartefter de kommit till.
Vi har två stycken tvååringar, Dis och Phie kallar vi dom. Dis är en valack och Phie ett sto.
Tidigt som föl försöker vi få dom att komma fram i hagen och acceptera att bli klappade. Vi tar in sto och föl i stallet och när fölen är lugna och fina
lägger vi grimma på dom och målet är att det inte blir en kamp, om inte annat är vi ju inga ungdomar längre! Smidigheten och vigheten har av olika skäl minskat med åren! Då får man använda erfarenhet och list istället.
När vi tar ut dom från stallet följer fölet stoet, men med grimma och med ett grimskaft som en av oss håller i, men inte drar i än. Det kommer lite senare.
Förr eller senare måste ändå fölet känna hur det är att inte kunna komma loss och acceptera det. Här finns det risker och då gäller erfarenhet och timing när man ska hålla i, hur man ska hålla i och när man ska släppa efter. Fölen lär sig väldigt fort!
Nästa sak fölen får lära sig tidigt är att acceptera att man lyfter hovarna. Målet är att hunnit träna detta någorlunda bra innan hovslagaren kommer. Det är inte hens jobb att göra det, tycker vi.
När de är ett till ett och ett halvt år får det prova på att få ett tränsbett i munnen och bära det i boxen (under uppsikt!). När detta blivit naturligt börjar vi longera och lära dom dessa rutiner (jag skulle kunna skriva ett särskilt avsnitt om just mina tankar kring longering, men det får vänta).
Vi har tillgång till en liten westernsadel och den är perfekt att använda för att vänja vid lite ryggbelastning och sadelgjord. Även att dra lättare saker efter sig utan att bli rädda. Tanken är att förbereda för körning.
Detta är så långt vi kommit med tvååringarna.
Ettåringen, Frost, är fortfarande hingst med vad det innebär i form av utmaningar. Han ska igenom samma procedur som tvååringarna. Han är ledtam och sköter sig när hovslagaren kommer.
De två årsfölen, Rusk och Brisk, har blivit hyfsat ledtama och vi kan lyfta alla fyra fötter. De har också mött hovslagaren för första gången och det blev godkänt. Avmaskningen lika så.
Frost, Rusk och Brisk är alla till salu och nästa år får vi inga föl, men kommer att betäcka minst två av våra ston under 2024. Eventuellt även vårt blivande treårssto, Phie, som är två i år.
Detta blev en liten rapport från Stuteri Grankärr.
Tankar och idéer nr 63 (2023)
Nu arbetar vi om hemsidan för att vara mer anpassad till vår verksamhet idag.
Vi har startat upp shetlandsponnyavel i liten skala och en presentation av detta finns under fliken "Våra hästar".
Tankar och idéer nr 62 (2022)
För en vecka sedan tillbringade jag kvällen och natten på Bjärby saloon utanför Linköping, det var WRAS 40-årsjubileum! En härlig tillställning med många positiva flash backs från gågna tider. Kul initiativ och välordnat!
I övrigt har vi fått hem vår Ferrari af Jäboruder och han har tillbringat vintern och sommaren hos oss. Han har fått gå med Dottie, Glory och hennes föl Frost. Det har gått jättebra och han har ett fantastiskt temperament! Han hade också väldigt god hand med lille Forst. Nu går Ferrari med Dottie, och övriga går med nanny Charity. Vi hoppas på två Ferrariföl nästa år.
Frost behåller vi ett tag, han verkar vara ett hingstämne! Så nu är det totalt åtta hästar.
Vi känner oss väl rustade inför hösten och vintern och ser fram emot advent och jul!
Tankar och idéer nr 61 (2021)
Idag har vi varit och lagt handpenning på Ferrari af Jäboruder!
Förhoppningsvis kommer han till oss i oktober i år!
Spännande!
Tankar och idéer nr 60 (2021)
Sommaren har passerat med stormfart! Mycket har gjorts på ranchen trots värmen!
Förutom de hästar vi hade tidigare; Pluto, Charity och Dottie så har lilla Dis kommit till världen och Glory och Phi har flyttat in! Nu händer det saker. Mycket inspiration har kommit från Stuteri Jäboruder (som äger pappan till Dis) och det känns som att vi ska utveckla shettisaveln, Lena och jag. Därför har vi en särskild flik med Shetlandsponnyer. En hingst kommer också att finnas på Ljunghem under 2022, samt att vi hoppas att Glory är dräktig.
Hemsidan kommer att förändras lite och anpassas till detta.
/Staffan
Tankar och Idéer nr 59 (2021)
Jag tänkte fortsätta resonemanget från T & I nr 58 i ämnet "miljö", d v s hästens miljö.
Hästen är ett mycket anpassningsbart djur, det är ett av dess viktigaste överlevnadsstrategier genom årtusenden. Att bli ett av människans viktigaste "verktyg" blev ett sätt att överleva i konkurrensen med andra betande bytesdjur.
Hästen är ett mycket uppmärksamt djur som ser små nyansskillnader i tillvaron och hanterar dessa med flykt eller annan reaktion som den kommer ihåg att den gjort förut med framgång eller misslyckande. Minnet är ett av de viktigaste förmågorna hos en häst.
Andra egenskaper som man kan se olika hos olika raser (om man generaliserar lite) är hur det tar sig an olika skillnader i miljön (tillvaron). New Forestponnyer (som jag nämnde i förra T & I), eller Quarterhästar kan tyckas lite introverta i att uttrycka sig vid större omställningar och "knyter näven i fickan" och biter ihop i en period av analys av omställningen som kan vara 6 månader eller mer.
Arabiska fullblod är mer extroverta i sin reaktion och har svårt att bita ihop och tugga på, utan blir lite till synes överreagerande i samma situation och tydligt avvaktande.
Kanske att denna omställning också är lite av ett chocktillstånd.
På New Forestsidan har jag otaliga egna erfarenheter och exempel på detta. Omställningen från ett fritt strövande på New Forest i södra England, lastbil och båtresa till Göteborg och hamna på ett lerigt västgötaslätten i Skaraborg är stor!
Men det var sällan problem med att leda eller rida in, men om vi sålde någon innan 6 månader hade gått sa alltid min pappa till kunden att vara uppmärksam på eventuell förändrat beteende hos hästen när omställningstiden var över.
Det finns exempel på när jag, och min äldre bror som oftast provred de hästar som var inridna i England (alla gick inte på "skogen"), förväxlade någon häst och när vi kom hem efter ridturen kollade registreringspapperen och konstaterade att den jag ridit inte alls var 5 år och riden utan 3 år och inte ens sutten på! Men det gick bra i de här omställningsläget.
Andra exempel jag iakttagit under främst 90-talet när många från USA importerade "färdiga" tävlingshästar (ofta hingstar), quarterhästar, som fungerade toppen på tävlingsbanorna några månader, för att sedan visa sig vara något helt annat och bli ganska odrägliga. Jag tror att det är samma fenomen.
Arabiska fullblod har jag två exempel på och där är reaktionen att inte knyta handen i fickan och, bita ihop. Här är det ett tydligt uppvisande av att - "detta gillar jag inte" eller - "detta förstår jag inte".
I de olika exemplen handlar det om att inse att så här är det och att inte bli överraskad, utan hantera situationen utifrån att förstå varför den uppstått. Det är hästträning.
I det första exempelt med New Forest och Quarter är risken att man sänker sin beredskap att hantera en svår situation när den sent om sider uppstår i tron att hästen visat sin bästa sida från början (i detta fall en "falsk" bild).
I exemplet med araberna gäller det att inte tappa tålamodet och därmed bekräfta hästens reaktioner genom att göra fel saker. Här gäller att lungt och metodiskt skapa trygghet från början och se tiden an.
Det jag skriver är just vad rubriken säger, Tankar och Idéer, och gör inte anspråk på att vara vetenskapligt underbyggda på något sätt. Det är en beskrivning av vad jag har för erfarenheter i ett hyfsat långt liv tillsammans med hästar (egna och andras).
/Staffan
Tankar och Idéer nr 58 (2021)
I detta Tankar och Idéer beskriver jag Charitys och min resa från maj 2020 till ett nuläge i maj 2021.
Ett år med Charity – en beskrivning av vår resa.
Jag var på jakt efter en ny häst. Jag ville inte ha en unghäst och jag ville inte ha några större utmaningar att hantera. Jag ville kunna rida i den takt jag ville i lugn och ro. Så tänkte jag i alla fall.
Lena, min fru, såg en annons på Blocket – ”Arabsto 15 år utanför Mullsjö”. Det kan passa mig, tänkte jag. Jag hörde av mig, men hon var redan tingad (detta var i januari/februari 2020).
Tiden gick och i maj samma år hörde ägaren av sig och frågade om jag fortfarande var intresserad eftersom de som tingat henne backat ur. När kan jag komma ner och titta på henne, undrade jag? Nästa dag åkte jag ner till Mullsjö.
Ägaren var direkt i telefonen väldigt ärlig med att Charity hade haft fång, kolik och att hen hade svårt att rida Charity eftersom hon var så tittig på allting, samt att hon var svårlastad (men stod snällt i transporten under färd).
OK, tänkte jag – inga utmaningar!
Detta var inledningen.
Jag ska försöka beskriva det ingångsvärden som jag såg och hur jag träningsmässigt tänkte. Vad var min strategi? Jag hade hyfsad erfarenhet av araber och var positiv i min inställning till rasen. Det är en bra häst i grunden!
Texten vid bokstäverna är ståndpunkter, viktiga ingångsvärden eller påståenden som jag har eller har gjort.
Magkänsla! Så fort jag såg henne i stallgången i det lilla stallet de bundit upp henne i för att förbereda visning för mig, tänkte jag – henne vill jag ha! Magkänsla som förhoppningsvis grundade sig i den ganska långa erfarenhet jag har.
Charity stod snällt medan hon blev sadlad.
En av hennes skötare visade upp henne i skritt, trav och galopp och det gick lugnt och fint till.
Vi hämtade Charity två dagar senare.
Lastningen blev en utmaning. Charity visste direkt vad det handlade om och sa tidigt – Nej, jag tänker inte gå på transporten!
A. Min strategi var att inte driva på, låt henne veta vad jag vill och vänta ut. Hon var faktiskt inte stressad, en viktig iakttagelse.
Efter diverse provisoriska anordningar med grindar och rep som begränsade henne (hon kunde inte komma bakåt mer än till en viss gräns), men inte tvingade fram henne, gav hon med sig. Jag tänkte att detta problem får jag ta i vid ett annat tillfälle under andra former, så här kan vi inte göra fortsättningsvis.
B. En viktig iakttagelse under färden hem var att hon stod lugnt och fint och åt hö. Inte det minsta stressad av transporten.
Vid hemkomst lastades Charity av utan problem och släpptes i en egen liten hage. Vacker häst med en enorm utstrålning!
C. En gammal lärdom jag har från min tid med alla New Forestponnyer som mina föräldrar importerade från England var, att det tog minst ett halvår för en häst att acklimatisera sig till den nya omgivningen och därmed visa sitt rätta jag. Detta gällde vid större omvälvningar i hästarnas miljö.
Efter någon dag började jag med att longera Charity lite lätt.
D. Longering har jag använt mig av vid hästhantering med syfte att se och känna på hästen utan att behöva sitta upp. Det har fungerat bra för mig genom åren. Det handlar inte om att hästen ska springa av sig.
Charity kändes trygg i all hantering som sadling, binda upp, lyfta fötter mm, men ängslig för nytt!
Det visade sig att Charity var ängslig för allt som var nytt eller rörde sig lite hastigt (vid exempelvis blåst). Hon rusade till lite, men stack inte iväg. Men hon reagerade väldigt starkt och ofta! Hon var otålig. Jag kunde också märka att ängsligheten var större vid hantering och ridning än när hon gick i hagen (samma blåst!). Hennes instinkt var flyktreaktion vid osäkerhet.
E. Som jag predikat så många gånger på mina clinics genom åren, så reagerar hästar väldigt ofta genom erfarenheterna (lagrade i minnet) i en viss situation, inte genom något logiskt tänk.
Min slutsats var att jag måste skapa trygghet för Charity i situationer när jag fanns i hennes närhet (vid all hantering, alltid!). Jag måste upprepa dom många gånger för att hon ska lagra positiva erfarenheter av dessa.
Det gällde att rama in, skapa enkla regler – ”Så där gör vi inte här på Ljunghem, vi gör så här!” och att inte bekräfta hennes ibland häftiga reaktion på ”spöken”. Att inte bekräfta hennes snabba reaktioner är lättare sagt än gjort. Hos mig är det så att jag instinktivt reagerar när hon reagerar och det var jobbigt, men jag kämpade med att hålla mig så lugn som möjligt.
F. En annan utgångspunkt i träningen var att ta en sak i taget och att landa där och då innan man tar nästa steg.
Ett exempel på detta kunde vara att inte lämna boxen förrän Charity slappnat av. Ett annat exempel var att vid longering bara stå still och vänta ut henne tills hon sänkte huvudet lite och ”andades”!
Charity ville gärna ta initiativet till nästa steg, hon var alltid på gång, kändes det, otålig. Jag red henne och hon verkade bra grundriden, men ängslig.
G. När jag berättade för min hovslagare om att Charity haft fång, var hens snabba motfråga – på en arab, hur bar dom sig åt?
Jag började googla lite på fång (har inte varit utsatt för det förut på våra marker) och fick då fram att det handlade mycket om ätstörningar, eller störningar i tarmen. Även en viss koppling till kolikformer fanns. Aha, det kanske inte var betet i första hand som var orsaken till fång och kolik, utan ett stressigt beteende eller lite stressiga anlag.
Charity var väldigt stressad när hon betade gräs. Hos gick fram med inställningen – här är det bäst att äta så mycket som möjligt så fort som möjligt, sen kan det vara för sent. Detta var lite hennes inställning till mycket. Skynda, skynda, skynda!
H. Hästar är i grunden gjorda för att äta i stort sett 24 timmar om dygnet, under rörelse på ganska stora ytor.
Min inställning blev här att Charity skulle veta att hon fick äta alla timmar på dygnet (för att sluta stressa!), men hon fick gå på magert bete. Vi har hästarna på lösdrift, därför var denna lösning enkel.
Lastning i transport hade jag medvetet undvikit än så länge. Men jag kände att det var dags att ta även i detta problem. Min inställning här var att jag själv (helt ensam) skulle lasta henne genom att släppa in henne (eller föra in henne utan att jag själv gick in först). Det fick ta hur lång tid som helst (var inställd på att övernatta vid transporten!).
Ekipaget (bil och transport) placerades på ganska öppen plats. Det var ingenting som ramade in Charity förutom mina ”krav”. Som vid senaste lastningen var hon väldigt tydlig med att – ”jag vill inte (kommer inte) att gå på transporten, bara så du vet!”. Inte oväntat!
Jag bad henne gå fram till baklämmen och till och med gå på, men nej! Jag fortsatte och efter någon timme satte hon en fot på baklämmen, då fick hon beröm, vi vände och gick en liten volt och upprepade samma sak igen och igen och igen.
Vartefter tog hon ytterligare steg upp och efter ett antal timmar gick hon in! Otåligheten fanns kvar och hon ville backa ut igen. Jag försökte bara mana henne framåt (inga linor eller annat bakom henne) och lyckades få henne att bli kvar i transporten om än lite otålig.
Så småning om gick lastningen utan problem, men än så länge undvek jag bakbommen, jag ville kunna få henne att stanna kvar 100% utan att sträva bakåt bara genom att jag bad henne om det.
Övningen upprepades nästa dag och dagen efter, nu gick hon in ganska direkt med något kort återfallsförsök.
Det jag noterade efter denna träning, att kunna lasta henne bara genom att skicka in henne med en uppmaning, med repet hängande över nacken, var att hon var helt slutkörd (trött!). Hon måste på något sätt mentalt insett att jag fick henne att göra något hon inte i sin vildaste fantasi trodde kunde hända! Det gjorde henne mentalt trött. Jag pressade henne ingenting under några dagar och återupptog ridningen igen. Hon landade även i detta.
I. Min inställning vid lastträningen var att jag ber om något som jag förväntar mig att hästen gör, men inte med fysiskt tvång, utan ett – ”jag ger mig inte och jag kommer att bli nöjd när vi lyckas! Jag har ingen klocka på mig.”
Det hade hänt något med Charity under lastträningen. Nu var hon ett stort steg tryggare när vi skulle göra olika saker. En tränarförebild för mig som jag pratade med beskrev det som att - "jag imponerade på Charity, jag växte i hennes ögon!" OK, tänkte jag, är det så det är? Vi kunde göra galoppfattningar, volter, trailhinder och lite turer i skogen. Ängsligheten fanns kvar, men det gick åt rätt håll.
Charity är en av de mest tillgivna hästar jag mött och det underlättar när tålamodet prövas! Jag har också hela tiden tänkt på hennes ålder och vad hon därmed kan tänkas ha med sig i bagaget som styr hennes handlande i olika situationer.
Lastträningen har jag återkommit till med jämna mellanrum och det har gått väldigt bra, men vi ska fortsätta med att träna henne i att stå kvar i transporten utan att söka sig bakåt när jag sätter fast bakbommen.
Senhösten kom med minst sagt varierande väder och vinterväglaget var ett faktum. Det varierade från glansis till knagglig frusen lera och blöt snö. Ridningen gick minst sagt på sparlåga med ett fåtal tappra försök. Men den (nästan) dagliga kontakten, ledande ut och in i stallet för lite kraftfoder fortsatte och tydligheten från min sida att jag sätter ramarna, vänta med nästa steg tills jag säger till mm. Igen, igen, igen!
I april började jag med träningen på allvar igen. En blåsig dag sadlade jag och tog ut henne på ridbanan för lite check genom longering. Hon reagerade inte ängsligt på någonting under detta pass! Vad hade hänt? Detta upprepade sig på alla nästkommande ridpass och hon verkade vara tryggheten själv.
J. För att få en så bra bild av hästen som möjligt använder jag ett vanligt tränsbett, utan nosgrimma eller hjälptyglar av något slag. Dessutom var min strävan att det är bättre med många korta ridpass som ger positiv erfarenhet, än några få långa ridpass där resultatet kunde bli blandat eftersom det då är lätt att spänna över för mycket.
Vid ridningen (från första början) använde jag ett enkelt tränsbett och tvåhandsfattning. Jag begär att Charity ska svara ”ja” på bettet, men det finns inget som fysiskt hindrar henne från att gå emot och höja huvudet. Däremot så ger jag mig inte i min begäran att hon ska svara ja på bettet. Detta var Charity också lite konfunderad över, att jag kunde få henne att gå i hyfsad form på detta sätt och att hon inte kom undan. Hon försökte några klassiska – ”om jag rusar iväg med höjt huvud tar jag initiativet, eller?”. Tyvärr Charity, så gör vi inte här på Ljunghem, utan vi fortsätter galoppen (eller vad vi gjorde) och jag avgör när det är OK. Jag tappade inte fattningen och försökte verka så oberörd som det gick (vilket inte alltid var så lätt!).
Här kunde hon ibland visa sitt missnöje med att inte lyckas i sitt uppsåt, men hennes positiva sida tog över och det blev alltid ganska harmoniskt till slut i varje ridpass.
Jag har medvetet inte rotat för mycket i Charitys förflutna. Det är lätt att bli styrd på fel sätt, Det var viktig information jag fick av senaste ägaren, som jag skrev om inledningsvis, men i övrigt bildar jag mig en egen uppfattning. Jag litar på min egen förmåga att läsa av och dra så riktiga slutsatser som möjligt. Detta är ju vad mitt ridintresse handlar om egentligen!
Jag tror att hon har en mycket bra grundhantering i botten och verkar trygg i just detta. Hon tycker om att bli omhändetagen. Hon är just nu den som kommer först i hagen, ofta gnäggande.
Dessutom har denna resa gjort att Lena och jag tränar våra hästar tillsammans och det är ju fantastiskt roligt!
Nästa gång tänkte jag utveckla detta med att byta miljö (punkt C och E)och hur det kan påverka hästen och som då självklart påverkar vad jag gör med hästen och hur.
Fortsättning följer …
/Staffan
Tankar och Ideér nr 57 (2021)
Jag har fått blodad tand!
Sadelmakeridelen blir mer och mer viktig för mig i min pensionärstillvaro!
Kombinationen att göra något och sedan prova det praktiskt är väldigt kul. Mitt arabsto, Charity får vara försökskanin, så också Lenas Pluto. Det kan vara en grimma, ett huvudlag, en knivslida och till och med en sadel (eller tre!). Lena fick min första sadel jag gjorde och hon är väldigt nöjd med den, Det är faktiskt inte den första jag gjort, jag gjorde en 1970, men den räknar jag inte riktigt, jag hade varken rätt material eller tillräcklig kunskap att göra en sadel då, men jag gjorde det ändå!
Jag ytterligare en för att befästa det jag lärde mig och rätta till det jag gjorde mindre bra. Nu är jag inne på den tredje!
Jag hoppas kunna sälja lite enklare prylar som knivslidor, huvudlag, grimmor exempelvis. De sadlar jag gör är till salu, men jag känner mig inte redo att göra sadlar på beställning ännu. Mer träning krävs. Även mönstring kräver träning, träning och åter träning. Än så länge är prylarna bruksprylar i bra läder och handsytt.
Tankar och Ideér nr 56 (2021)
Nu är vi inne i 2021!
Det var ett tag sedan jag skrev på min hemsida. Andra saker har varit viktigare, men nu känns det som att det är dags igen.
Det har hänt en del i tillvaron. Jag har blivit farfar igen, denna gång till Josefin och morfar till Iben!
Jag är pensionär, men jobbar lite på timma åt MSB som jag var fast anställd hos till 2017 och även lite jobb på timma åt Västra Götalandsregionen.
Jag fick tyvärr ta bort min fina häst Lillebror. Men, jag har skaffat Charity istället. Ett 16 års arabsto som jag tycker mycket om!
Dessutom har jag tagit upp ett gammalt intresse (bland annat inspirerad av min son Ulf); läderarbete. Jag har tidigare sporadiskt skurit och sytt lite, men nu är det mer målmedvetet. Titta mer under fliken Läderarbete.
Hemsidan kompletteras efter hand. Jag fick rensa lite eftersom jag inte kom överens med mallen (kanske jag inte gjort än!). Den kommer att kompletteras.
Tankar och idéer nr 55 (2017).
Det var ett tag sen sist! Det är kul att notera att det finns de som läser mina tankar och idéer fortfarande. Dessutom träffade jag en kund som jag hjälpte för nästan 10 år sedan och det kändes så roligt att prata lite och att jag faktiskt gjort viss nytta!
2016 innebar en av de största händelser man kan uppleva (förutom att bli förälder), jag blev farfar till Gabriella! Enormt stort!
Annars har det mest varit lite egen ridning, flytt, renovering, jobb i Stockholm och några domaruppdrag som jag uppskattar mycket.
Jul och nyår är över och det är ganska skönt. Härligt så länge det varar, men sen längtar vi till nya strapatser!
Westernridningen växer och utvecklas på många sätt. Helt omöjligt att förutse 1971! Detta är på gott och ont, men måste hanteras av de som är aktiva inom verksamheten. Det handlar om att ta ansvar. Jag tycker fortfarande att det är oroväckande rapporter från tränings- och tävlingsverksamheten både i USA och Sverige. NRHA har fått kritik för att inte fullfölja utredningar och påföljder när det gäller ren misshandel av hästar i träning och på framridning. Vissa träningsmetoder inom western pleasure har varit skrämmande under lång tid och verkar tyvärr inte bli bättre (både i USA och Sverige). Jag har alltid vänt mig mot detta väldigt tydligt, men det måste bli fler för att få till en förändring och där kommer hästägarna in. Använd sunt förnuft och fundera över (det jag skrivit om tidigare) vilket pris hästen får betala för den träning du betalar för!
Organisatoriskt är westernridningen inne i en lång, men intressant process. Nu finns det inte så självklara dominerande organisationer längre, nu måste man samarbeta ännu mer om vilka gemensamma mål man kan se eller har. Påminner mycket om de utmaningar vi hade i slutet av 70-talet och som ledde till bildandet av WRAS och ett stabilt samarbete med SQHA och i viss mån SPHA. Tyvärr raserades detta i början på 2000-talet. Utveckling hade varit tvunget, men inte så fullständigt regelvidrigt som det var under ett antal år. Nu verkar det vara lite mer ordning och reda igen, men förlusten är inte reparerbar! Tyvärr!
När jag är ute och dömer blir jag alltid lika glad över den glädje och ambition som finns hos så många ryttare! Finns det tid brukar jag ge lite tävlingstips som oftast mottas positivt. Ibland får man vara lite vaksam på i vilket ”mode” ryttaren är i, alla är inte lika mottagliga för tips när det inte gått så bra!
Hoppas Ditt 2017 blir fullt av utmaningar, mitt blir det säkert!
/Staffan
Tankar och Ideér nr 54 (2016).
Nu har våren kommit! Härligt!
Jag har kommit igång med ridningen igen. Det känns bra. Det är mycket att göra ute nu, därför är det lite motigt att sitta inne med läderarbete någon längre stund. Jag får ta upp detta någon regnig dag eller i höst. Det är mer givande att lyssna på koltrasten.
Jag har skrivit lite mer under fliken Historia. Det har varit mycket gamla minnen som dykt upp när jag städat i hyllorna! Det är intressant att titta lite i backspegeln och försöka förstå vad som varit avgörande händelser och personer i ens liv. Detta har jag skrivit lite om.
Det är intressant att se utvecklingen inom western ridningen i bl a USA. Det är en tråkig utveckling inom de tävlingsgrenar/ridgrenar som vi anammat i Sverige; reining, western pleasure, trail, western riding mm. Hästarna blir mer och mer onaturliga och viljelösa i sin utstrålning. De tävlingsområden som fortfarande känns positiva i sitt utövande är inom Reined Cowhorses och Cutting. Dessutom utvecklas mer ranchbetonade tävlingsgrenar inom exempelvis AQHA och detta är också väldigt positivt som motvikt till de själsdöda hästarna. Jag trodde att den utvecklingen i de traditionella grenarna var på väg bort, men tittar man på Youtube från AQHA world show blir man mörkrädd.
/Staffan
Tankar och Ideér nr 53 (2016).
Mitt gamla intresse för lärderarbete har väckts i vinter. Jag började på en sadel, inspirerad av Uffes arbete, men insåg att det behövs mycket träning i handlaget med allt vad läderarbete heter. Insåg att Uffe tränat massor innan han gjorde sina två sadlar, därför gjorde jag en time out med min påbörjade sadel. Jag beslutade mig för att träna på en lädergrimma istället. Det visade sig vara ett klokt beslut och det var både roligt arbete och gav många erfarenheter i måttagning, tillskärning, handsömnad, att forma, finnish mm mm. Nästa projekt blir ett huvudlag och en förbygel! Sadelarbetet blir lagom att ta upp när det är pensionsdags om ca 2 år! Nu är nog våren på gång. Några ridturer har det också blivit.
/Staffan
Tankar och Ideér nr 52 (2016).
Nytt år, nya utmaningar!
Under fliken Historia har jag skrivit lite om min häst Montoya, den helt unika häst jag har haft förmånen att få träna och rida.
2016 kommer att bli spännande på många sätt. Det började ju med lite vinter, och det är inte fy skam!
/Staffan
Tankar och ideér nr 51 (2015).
Det känns lite kul att grotta i gömmorna och lägga ut lite nostalgimaterial (under fliken Historik). Det väcker också många minnen och tankar när jag sitter och fastnar i gamla informationsblad från WRCS, WRH, WRG och SWR. Alltför många av de som omnämns har gått bort alldeles för tidigt! Vi var ett stort antal väldigt aktiva medlemmar som tillsammans strävade framåt. Några är fortfarande väldigt aktiva.
Vi går återigen mot jul. Idag är det första advent, igen! Tiden går alldeles för fort. Särskilt när man nått mogen ålder. Det gäller att leva i nuet, och det försöker jag. Att se vad som berikar just nu och det är mycket, om man bara tar sig tid att se det.
Kanske det blir ett nytt Tankar och ideér innan nyår, annars God Jul och Gott Nytt År!
/Staffan
Tankar och ideér nr 50 (2015).
Nu har jag skapat en flik, "Historia", som innehåller lite nostalgimaterial. Titta gärna och bidra gärna med bilder eller dokument. Jag fortsätter botanisera i mina hyllor och vrår.
/Staffan
Tankar och Ideér nr 49 (2015)
Jag har fortfarande funderingar på hur jag skulle kunna utnyttja min hemsida på ett bra sätt, nu när jag inte driver min firma så hårt. Just nu inskränker sig det arbetet till några domaruppdrag/år, än så länge.
Domaruppdragen är väldigt roliga och ger mycket tillbaka. Jag kommer att fortsätta med det så länge jag efterfrågas.
Jag håller som bäst på med att röja i hyllor och vrår. Där hittar jag mycket Svensk westernhistoria! Jag tror jag ska scanna in intressanta konversationer (FAX!), minnesanteckningar (handskrivna på papper!). protokoll (maskinskrivna!!!), bilder (tagna med en analog kamera!!!!!) och sedan publicera här. Kan det vara något? Jag har också erbjudit WRAS att förvalta arvet när jag kommit så långt att jag vill skicka iväg materialet och det är WRAS styrelse villig till.
Sommaren har varit bra! Canadaresan blev toppen! Calgary Stampede var en enorm upplevlse. Vilken utveckling som skett inom rodeovärlden. Kvalitet rakt igenom. Dessutom besökte vi son med fästmö och bror med familj, alla boende i Alberta, fast i olika ändar av provinsen.
Nu är hösten i analkande!
/Staffan
© Copyright Ljunghem Western Training 2012